fragment

ögonlocken klistrar nästan vid medvetandets erkännande av vad som är lämpligt. att stirra på samma bilder om & om & om igen handlar lika mycket om envishet som sökandet efter hopp.

tänk OM just DESSA 2 olika klippen passar ihop? tänk OM den & den & den & den & den där andra bilden skapar symmetri och asymmetri om vartannat? att bygga upp stämningar och känslorörelser i den riktning jag ber om.

är snart förbi den inledande fasen i berättelsen där våra två karaktärer inser det de skall börja inse. isen är på väg att brytas. så ock ny mark.

enstaka klippbilder skapar samband som skapar scener som skapar sekvenser som skapar en värld helt för sig själv. ögonkast åt vänster skapar konsekvenser åt höger. upp och ner och genom allt.

på något vis är denna skådeplats begränsning det mest frigörande jag någonsin gjort. ibland kan det mest avgörande i ens liv vara så enkelt som att bestämma sig för huruvida man ska åka upp eller ner. vill man fastna halvvägs upp eller vill man göra det halvvägs ner?