den tredje fasen
resan upp till STOCKHOLM på ett behagligt tomt X2000-tåg är den första lediga och lugna stund jag har haft på flera månader. ett tillfälle till andhämtning och reflektion. kontrasten mellan den yttre hasten av förbipasserande gårdar och granar som agerar stumma vittnen för vår färd, och det av mitt inre lugn är påfallande. jag känner att jag börjar röra mig in i den fas som jag så länge försökt greppa, men inte riktigt nått. det blir allt tydligare för mig att jag är på väg in i någonting nytt, någonting spännande. saker börjar bli roliga igen. från att ha spenderat stora delar av de senaste åren åt att greppa fast i tankar om vad som kunde ha varit, till att desperat jäkta efter en framtid som jag så desperat försökt kontrollera och forma efter mina egna behov, börjar jag nu så sakteliga lämna både det dåtida och det framtida bakom mig. istället anländer jag allt mer och mer i nuet. genom att släppa mina fåfänga försök till kontroll och definition av mitt jag, märker jag att jag i själva verket kan uppnå större resultat. ju mindre jag vill ha någonting, desto mer vill något ha mig. ju mindre jag oroar mig, desto mer roas jag. och ju mer jag öppnar upp mig inför mig själv och andra, desto mindre instängd och villkorad känner jag mig.
jag har arbetar alldeles för mycket den senaste tiden, och tagit på mig alldeles för mycket. men cykeln närmar sig nu sitt slut, och de projekt som är värda att fortsätta kommer också att göra det. med eller utan mig. jag börjar nå en balans och en grundförutsättning som gör att min inre splittring blir mindre och mindre. jag har fortfarande en viss väg att gå innan jag kan känna mig bekväm, och frågan är om det i sig är så önskvärt, men jag är nog närmre än vad jag någonsin tidigare varit.
arbetet med "STRÅ" har fyllt med med ny energi, vilket var välbehövligt. det har påmint mig om att jag, trots att jag allt som ofta inte tror på det, faktiskt verkar i ett sammanhang. de senaste årens hårda slit börjar löna sig - inte nödvändigtvis i yttre faktorer, men i inre. det yttre följer tätt därpå.
jag har arbetar alldeles för mycket den senaste tiden, och tagit på mig alldeles för mycket. men cykeln närmar sig nu sitt slut, och de projekt som är värda att fortsätta kommer också att göra det. med eller utan mig. jag börjar nå en balans och en grundförutsättning som gör att min inre splittring blir mindre och mindre. jag har fortfarande en viss väg att gå innan jag kan känna mig bekväm, och frågan är om det i sig är så önskvärt, men jag är nog närmre än vad jag någonsin tidigare varit.
arbetet med "STRÅ" har fyllt med med ny energi, vilket var välbehövligt. det har påmint mig om att jag, trots att jag allt som ofta inte tror på det, faktiskt verkar i ett sammanhang. de senaste årens hårda slit börjar löna sig - inte nödvändigtvis i yttre faktorer, men i inre. det yttre följer tätt därpå.
Etiketter: csaba bene perlenberg, insikt, strå, svensk film
<< Home