för långt gånget

igår morse (läs: torsdag) vaknade jag av att jag mindes att jag drömt om filmen (den här). jag såg genom linsen som jag filmat genom och dränktes i de ljusa, orangea färgerna från hissen. allting var i ett virvarr. samma sak hände då jag spelade in min dokumentärfilm "BLOOS" (f.ö. klar VÄLDIGT SNART). efter att jag varit ute i en veckas tid med det skånska bluesbandet pelle lindberg & the bluesblasters (numera bara ´BLOOSBLASTERS´), lyckades jag av någon anledning att ta mig hem till landskrona och sova i min egen säng för en natt. jag sov som en stock. men två sekunder innan jag vaknade, allt för få timmar senare, hörde jag samma låtar som jag hört spelas om och om och om igen på fem gig och lika många soundchecks, veckan innan. jag kom inte undan låtarna. jag hörde frontmannen DENNIS WESTERBERGs rader och röst i mitt huvud. jag var nästan rädd att jag skulle behöva börja betala royalties till bandet.

det är i sådana ögonblick som man inser att man inte har problem. det är så mycket mer allvarligt än så.