vilks verk(lighet)

ett par rader om konsten, konstnärlighet, yttrandefrihet och ren feghet: omtalade LARS VILKS har i dagarna blivit ännu mer omtalad. inte för någonting han gjort (egentligen) utan för någonting som han inte verkar få göra. VILKS har, säga vad man säga vill om det, alltså målat en serie bilder där islams profet Mohammed har gestaltats som en rondellhund. med bakgrund av den danska härdsmältan för något år sedan, som faktiskt orsakade ett flertal dödsfall under upplopp i diverse delar av den muslimska världen, har det funnits oro bland ett flertal olika svenska forum (utställare) för att ställa ut VILKS verk. man anser sig inte kunna garantera säkerheten. så långt har en liten, begränsad grupp fanatiker lyckats nå med sin skräck att de påverkar en svensk utställning.

nu träder dock HOOMA ANVARI, sekulär muslim och bloggare fram, och säger att han är beredd att ta ansvar för en utställning. det hedrar honom.

det finns ett par saker som är angelägna i den här diskussionen: för tre utrikesministrar sedan, så blev en liknande fråga dennes fall (även om det var ett svepskäl för en tidigare inkompetens.) så stor var rädslan för en debatt om fanatism och yttrandefrihet, att hon hellre idkade censur än yttrandefrihet. på så sätt var ju hennes handling i linje med hennes samlade gärning. det visar på att det finns en offentlig konfrontationsrädsla som måste ifrågasättas.

en annan aspekt är att det nu är en bloggare, som dessutom råkar vara, om än sekulär, så muslim, som står upp för en sak som han inte ens nödvändigtvis håller med om. det visar på att bloggen är, bortom majoriteten av bloggar som är meningslöshetens förespråkare, grogrund för demokrati och en fri diskussion. och det visar på att HOOMA ANVARI är en mycket intressant människa.

en annan aspekt är ju givetvis LARS VILKS själv. anledningen bakom tilltaget bör ifrågasättas, men han har satt sig själv och sitt verk, samt en väldigt massa människor omkring honom, i den positionen att han inte kan annat än försvaras. verken måste få ställas ut. sedan får verken gärna slitas sönder och samman i en intellektuell debatt, för det är så det fungerar i ett liberalt och civiliserat samhälle. en konstnär måste alltid vara beredd att ta konsekvenserna för sina gärningar - det är en utopi att föreställa sig att man som konstnär har gärningsmässiga frikort eller kan verka bortom eller bredvid en i övrigt verkande situation.

men det blir en fullständigt absurd och orimlig debatt om vi diskuterar ett konstnärligt verks vara eller icke vara om vi överhuvudtaget inte får en möjlighet att själva se dem.