okey?

jag spenderar eftermiddagen med att läsa igenom en del recensioner av DARREN ARONOFSKYS "THE FOUNTAIN". detta är en film som delar kritikerna i tre kristallklara läger. det första lägret menar resolut att det är pseudo-new-age-flum och avfärdar den totalt. det andra lägret menar att det är en film med uppenbara brister, men att det, trots allt, finns någonting ospecificerat i filmen som ändå för helheten vida överstiger de problematiska bitarna. och så finns det ett tredje läger, som förstår och inser det som regissören ämnat göra med sitt passionsepos. jag är en av dessa.

och då jag begravt mig i mina egna tankar under dessa tiders långfilmsförfattande, och färdas i utkanterna av mitt samvete och slår mot väggarna av min yrkeskunskap och dramaturgiska fingerfärdighet/klåfingrighet, så är det just en sådan film som jag vill åstadkomma. vissa människor kommer helt enkelt inte att förstå, aldrig någonsin, och då är det kanske lika bra att ta avstånd från dem från början. konst är inte, och får aldrig bli, något lättillgängligt. det ska inte vara lättsmält eller angenämt. det måste, om inte vara direkt provocerande, i alla fall vara problematiserande och utmanande. då blir i alla fall konsekvensen av upplevelsen, inte upplevelsens förutsättningar, en provokation. det kan omöjligtvis vara som så att det är min uppgift som konstnär att göra det bekvämt för människor att uppleva det jag skapar. jag kan ge dem olika nycklar, men jag tänker vägra berätta för dem vilka dörrar de ska använda dem till. om dörren redan är vidöppen - vad är då meningen med att ta betalt för inträdet (eller ens betala) om man ändå kan spatsera rakt igenom utan att någonsin ha känt nyfikenheten och förväntningen och förvirringen av att undra över vad som finns på andra sidan och om det överhuvudtaget är rätt dörr?

ibland är det helt enkelt som såhär: either you get it, or you just simply don´t. och om du inte ens är intresserad av att försöka förstå för att du inte har modet att göra det - please, stay out of my fucking way.

tupac

hotellrum i centrala BORÅS. sorterar i tankar och infall och ser bristerna i min struktur och dramatiska utveckling. då jag börjar från scratch frigör jag mig också från tidigare villfarelser som inte byggde på något annat än en intern logik. just nu finns det så mycket utrymme i berättelsen att jag på allvar funderar på att vända på begreppen och överge 3-aktsstrukturen och bege mig mot en 5-aktsstruktur.

i hörlurarna befinner sig ljudet från DISC 1 från den 3-disc långa "2Pac The 10th Anniversary Collection - The Sex, The Soul & The Street" som impulsinköptes tidigare idag. TUPAC SHAKUR är en av min tids största poeter, och angelägen på ett helt annat sätt än de flesta poeter eftersom han såg till att hans röst blev till en samtida angelägenhet.

vilks verk(lighet)

ett par rader om konsten, konstnärlighet, yttrandefrihet och ren feghet: omtalade LARS VILKS har i dagarna blivit ännu mer omtalad. inte för någonting han gjort (egentligen) utan för någonting som han inte verkar få göra. VILKS har, säga vad man säga vill om det, alltså målat en serie bilder där islams profet Mohammed har gestaltats som en rondellhund. med bakgrund av den danska härdsmältan för något år sedan, som faktiskt orsakade ett flertal dödsfall under upplopp i diverse delar av den muslimska världen, har det funnits oro bland ett flertal olika svenska forum (utställare) för att ställa ut VILKS verk. man anser sig inte kunna garantera säkerheten. så långt har en liten, begränsad grupp fanatiker lyckats nå med sin skräck att de påverkar en svensk utställning.

nu träder dock HOOMA ANVARI, sekulär muslim och bloggare fram, och säger att han är beredd att ta ansvar för en utställning. det hedrar honom.

det finns ett par saker som är angelägna i den här diskussionen: för tre utrikesministrar sedan, så blev en liknande fråga dennes fall (även om det var ett svepskäl för en tidigare inkompetens.) så stor var rädslan för en debatt om fanatism och yttrandefrihet, att hon hellre idkade censur än yttrandefrihet. på så sätt var ju hennes handling i linje med hennes samlade gärning. det visar på att det finns en offentlig konfrontationsrädsla som måste ifrågasättas.

en annan aspekt är att det nu är en bloggare, som dessutom råkar vara, om än sekulär, så muslim, som står upp för en sak som han inte ens nödvändigtvis håller med om. det visar på att bloggen är, bortom majoriteten av bloggar som är meningslöshetens förespråkare, grogrund för demokrati och en fri diskussion. och det visar på att HOOMA ANVARI är en mycket intressant människa.

en annan aspekt är ju givetvis LARS VILKS själv. anledningen bakom tilltaget bör ifrågasättas, men han har satt sig själv och sitt verk, samt en väldigt massa människor omkring honom, i den positionen att han inte kan annat än försvaras. verken måste få ställas ut. sedan får verken gärna slitas sönder och samman i en intellektuell debatt, för det är så det fungerar i ett liberalt och civiliserat samhälle. en konstnär måste alltid vara beredd att ta konsekvenserna för sina gärningar - det är en utopi att föreställa sig att man som konstnär har gärningsmässiga frikort eller kan verka bortom eller bredvid en i övrigt verkande situation.

men det blir en fullständigt absurd och orimlig debatt om vi diskuterar ett konstnärligt verks vara eller icke vara om vi överhuvudtaget inte får en möjlighet att själva se dem.

visions, my ass

Listen, I really want to make my film, but not at the expense of not being able to make my film. Okay?

Me, in a conversation earlier today, regarding my next short film, where the subject matter has proved to be a possible hindrance against an actual production of it. Compromises are sometimes a factual necessity. Visions are sometimes a practical impossibility.

tematisk essä

inför författandet och/eller inspelningen av en film kan det vara nyttigt att försöka kontextualisera och problematisera sina tankar och åsikter om det ämne man skriver om. detta för att på fullo förstå inte bara ämnet, utan varför man överhuvudtaget ger sig på att försöka arbeta med det ämnets innehåll. filmens handling, repliker och struktur och karaktärers motiveringar och psykologiska profiler blir svårare att försöka sig på att gestalta om man inte riktigt känner till eller har en åsikt om det ämne man tror sig vilja berätta om. här nedanför är en liten text jag skrivit kring ett ämne som kan komma att bli grundbulten i min nästa kortfilm.

FUCK ME BUT PLEASE BE A VIRGIN AFTERWARDS

Positionerande essä om den mediala sexualiseringen av vårt
individuella hörn & kollektiva rum

Hur och varför hanterar vi sexualitet på film?

(En tematisk & personlig förstudie inför kortfilmen PUSSYLOVER)

författad av CSABA BENE PERLENBERG

Jag brukar försöka undvika att på förhand ge en förklaring vad gäller innehållet till en av mina filmer innan manusläsaren läst det, eftersom jag gärna vill tro att innehållet talar för sig självt. Men i detta fallet så tror jag att det är direkt nödvändigt. Jag förstår att det här är ett manus som i sin själva framställning och till innehåll, ja, redan i själva titeln, kan och troligen kommer att uppfattas direkt provocerande och till och med kanske stötande på många olika sätt. Därför är det viktigt för mig att deklarera att det är min UTTALADE VILJA ATT DENNA FILM SKA PROVOCERA. Lika viktigt är det dock att slå fast att jag inte vill göra det för att jag anser att provokation i sig som formmedel har ett egenvärde - utan för att jag tror att det är det enda sättet som återstår för att få folk att reagera kring ett ämne vars följddebatt har blivit såväl urvattnad som kraftlös.

Människan som varelse har grundläggande voyeristiska tendenser. Dessa ligger till grund för människans uråldriga fascination, och behov av, berättelser och symbolstrukturer. Det är på detta vis som vi har definierat oss själva och lyckats förmedla kunskap om oss själva och bevarat och odlat våra kulturella identiteter. Hade inte våra berättelser haft stoff till starka visuella element, tillsammans med påtagliga känsloinslag, så hade de inte överlevt tidens tand. Genom sägner och sånger, berättelser, moralhistorier och etiska dilemman har vi fått vårt lystmäte att förstå genom att SKAPA OSS VÅRA EGNA BILDER. Orden väver bilderna. Historierna har förändrats genom århundradena - men de har förändrats just för att det vi ser med vår egen syn ständigt förändras, likt våra minnen. Vi lever ständigt i ett flöde av rörliga bilder. Människan är ständigt i rörelse - det är så våra sinnen och kroppar är skapade. Därför rör sig, och förändras, även våra berättelser och de bilder som bär dem framåt. Dessa bilder är till sin natur mycket starkare än någon bild som jag som filmskapare någonsin skulle kunna komponera. Därför anser jag det inte intressant att, exempelvis, visa en sexscen på film, eftersom jag i antydandet av den ger TITTAREN makten att själva skapa sig sina egna bilder. Ibland handlar filmskapande inte om att visa en specifik sak, utan att välja att INTE visa något.

Debatten om sexualiseringen av vårt offentliga rum och dess effekt på vårt samhälle och oss som människor tenderar ofta att bli enkelsidig. Med det menar jag att analysen av de uppenbara negativa effekterna av kvinnors objektifiering fokuserar på just konsekvenserna för kvinnor, medan mäns deltagande i detta och de konsekvenser som det för med sig även för dem, är marginaliserad eller till och med icke-existerande. Man skulle kanske till och med kunna drista sig till att hävda att den är medvetet ignorerad då den inte nödvändigtvis passar in i en politiskt korrekt bild av en offerromantik som vissa av feminismens förespråkare och sexualiseringens motståndare gärna framhäver. Vidare bör man kanske ställa sig frågan om samma grupperingar och specialintressen inte själva framhäver och förmedlar en bild av
uppdelningar av de klassiska könsbegreppen genom att skapa ett "vi" mot "dem" (alt. "vi" OCH "dem" alt. "vi" ELLER "dem") - när de i själva verket hävdar att de vill motverka sådana uppdelningar.

Min uppfattning om mäns negativa påverkan av sexualiseringen av vårt samhälle fråntar INTE den rättmätiga och viktiga debatten om kvinnors negativa påverkan någon tyngd. Snarare kompletterar och fördjupar den just den diskussionen - och kanske gör det faktumet så än mycket mer vidrigt. Till skillnad från vad feminismens förespråkare hävdar, så finns det i själva verket INGEN vinnare av sexualiseringen. Män må utmålas som en förtryckande kraft, men är i själva verket även de förlorare även OM feminismens hävdare skulle ha rätt i sina teorier, eftersom utövandet av vilken förtryckande kraft som helst i själva verket är ett uttryck för maktlöshet. En forcerande kraft har redan förlorat, då den brutit mot ur-existensens grundlagar: att en kraft förr eller senare leder till en motkraft och utjämnare, och att balans och harmoni är grundinställningen för all energi.

Det är en påtaglig paradox, och ett grymt faktum, att det är framställningen av kvinnor som i negativ mening påverkar andra kvinnor. Det är en särdeles grym & kalkylerande härskarmetod som använder olika ytliga & tydliga symboler av självförnekelse för att utöva en systematisk och summarisk kategorisering av kvinnor genom att utmåla varje individuell kvinna som tillhörande någon slags mytisk kollektiv grupp. Denna grupp (kvinnor) tilldelas därmed vissa formatmässiga egenskaper och attribut som de förväntas innehava, som så att säga per automatik. Därmed berövas även varje kvinna, varje människa, sin makt eftersom individualiteten dränks i det kollektivas maktlöshet och identitetslöshet. Det finns ingen specifik person eller orsak eller ursäkt eller förklaring eller motivation att peka finger på, så då är det lika lätt att peka finger på vem som helst, eftersom ingen är alla och alla är ingen.

Sexualiseringen är den ultimata av-intellektualiseringen av det humanistiska och sekulariserade samhället där attraktion är en handelsvara och inte ett personligt ställningstagande. Den minsta gemensamma nämnaren blir normen - men eftersom det massmediala till sin natur är vid och bred och omfattande blir den minsta gemensamma nämnaren allomfattande. Nyanserna suddas ut och ett begränsat antal överenskomna koder blir signifikanta för vår identifikation (och överlevnad). Ett bröst eller ett ben eller en bakdel eller en glansig läpp och en sugande blick blir en förmedlare av kommersiell information på grundval av vad vi antas och uppmanas att reagera på. Symbolerna skapar en ikonisering som konsumenterna, vi alla, offrar oss själva för. Detta sker på förväntningarnas altare, där vi köper oss förlåtelse (frihet och ursäkt för att vi inte själva står där uppe och ser ner på de tillbedjande och tillskyndande). Det är vår förmodade skam som driver denna självstympelse av vår identifikation och personliga integritet/stolthet.

Det söks sällan något individuellt ansvar för detta - antingen är det, det vaga begreppet "medierna" som används som en generaliserande urgrund för sexualiseringen eller så är det de framställda kvinnorna som kritiseras, offras och utmålas som förrädare. Sexualiseringens motståndare och feminismens förespråkare pekar gärna ut och skuldbelägger med hela handen och med en påtaglig frånvaro av nyans. Ett exempel är att det vid en kvinnas utvik som regel riktas kritik mot henne, och i mindre utsträckning mot själva tidningen och/eller den bakomliggande anledningen till varför hon gör det. Givetvis har hon som individ ett personligt ansvar, men jag menar att det finns starkare krafter än hennes egen omdömesförmåga som får henne att fatta beslutet att vika ut sig. På samma sätt som sexualisering likställs med sexualitet av sexualiseringens kritiker, likställs sexualitet med sexualisering av de som frambringar den. Dessutom fråntas ofta alla former av sexuella uttryck någon som helst intelligens i ett försök att förminska dess kraft och omfång och förlöjligas gärna.

Situationen blir ännu mer komplex när sexualiseringen inkräktar på varje individs rätt till personligt uttryck. Då sexualitet skuldbeläggs självstympas en stor del av varje människas personliga integritet och identifikationsmöjligheter, oavsett vilket kön man innehar eller vilket läger man än bekänner sig till i debatten. Sexualitet, attraktion och njutning skuldbeläggs av det faktum att just samma begrepp används som hot och värdemätare för vårt egenvärde. Uttrycker och förmedlar vi inte vår sexualitet och attraktion och strävar efter njutning är vi inte normativa medan om vi uttrycker och förmedlar vår sexualitet och attraktion och strävar efter njutning, så blir vi till en del av själva grundproblematiken. Vi har förlorat kontrollen över, och rätten till, våra egna naturliga drifter.

Den grafiska en-dimensions-modellen som sexualiseringens symboler består av, är just detta - endimensionell och direkt och därmed, bakom det omedelbara, relativt innehållslös. Det finns inget djup i dess framställning. Budskapet blir till objektifiering medan objektifieringen i själva verket ÄR budskapet. Komplexiteten i en personlig attraktion förenklas och förminskas tack vare sexualiseringens mantra och våra preferensramar för vad som är attraktivt och signifikant likriktas och kollektiviseras - samtidigt som det blir till en norm. Ty om det förmedlas så måste det ju bära värde med sig - eller?

Den tidigare vänsterpartistiske partiordföranden Gudrun Schymans infamösa uttalande om "talibansamhället" var övergripande generaliserande och ett kollektivt skuldbeläggande av män som en påstådd homogen grupp. Detta tar jag avstånd från. Samtidigt ansluter jag mig till vissa mer eller mindre uppenbara faktorer av påståendet om existensen av ett patriarkalt samhälle.
Jag tror dock inte att män som grundvarelse, varken som individer eller som ett kollektivt begrepp, är genetiskt betingade till vare sig det ena eller det andra. Samtidigt tror jag att de utslag av "manlighet" kontra "kvinnlighet" som defacto finns är specifika könsrelaterade egenskaper som via olika kulturella och samhälleliga inslag av påverkan har förändrat och format dessa grundegenskaper. Alltså: det FINNS naturliga skillnader mellan könen vad gäller psykologiska attribut, men dessa skillnader mellan könen är betydligt mindre än de liknelser som förenar oss som mänskliga varelser, SAMT att de skillnader som finns kan förstärkas eller strömlinjeformas beroende på de aktuella moment av kulturell påverkan som än finns i vilket givet samhälle och tidpunkt som helst.

Våra reaktioner på en films innehåll reflekterar våra egna värderingar i relation till det som visas. Inslag av sex eller sexighet i film har en övergripande tendens att bli till en sexualisering som i sin tur är ett uttryck för sexism. Som konstnär, likväl som mottagare av det sexualiserade massmediala bruset, kräver situationen att man måste utforma något slags förhållningssätt till det. Lika dogmativ som sexualiseringens kollektivistiska tendenser är, lika dekonstruktiva måste vi som mottagare vara. Om vi tillåter den att påverka oss negativt så har dess målsättning lyckats. Som konstnär och filmskapare är man idag en del av en industri som använder den förvrängda bilden av sexualitet som ett varumärke. Som mottagare av ett konstant medialt brus måste man därmed ta ställning mot sexualiseringen genom att filtrera bort den och därmed frånta det dess värde. Samtidigt så måste man lära sig att skilja
på inslag av objektifierande sexualisering kontra sexualitet & sensualitet. Det sistnämnda är det intellektuellt intressanta emedan det förstnämnda är det ytligt deskriptiva. Som konstnär är man driven av att utforska det som driver människor. Människans sexualitet är ofrånkomligen och oförnekligen en nyckelaspekt av det mänskliga beteendet - men det är inte ATT sexualiteten existerar som är det intressanta. Detta vet vi. Det intressanta är HUR den fungerar, VAD den leder till och VARFÖR den tar de uttryck den tar sig. Detta förstår vi kanske inte alltid, och kanske vill vi heller inte alltid - men vi måste försöka. För det är först då kan vi ta kontroll över den - och därmed även oss själva.

Men - och detta är viktigt - att berätta OM sex behöver inte, och FÅR INTE, vara sexualiserande. Vi måste inte VISA sexakter. Att vara sensuell är inte detsamma som att vara sexistisk. Och nödvändigheten att visa sex på film måste sättas i relation till vad det ger oss som INTELLEKTUELLA och KÄNSLOKÄNNANDE människor. Vad säger det om oss som filmskapare om vi via fiktionens begränsningar och totala frihet väljer att författa, repetera, producera, regissera, ljussätta och filma sexscener? Vad säger det om oss som människor?

Jag vill försöka skala av och hitta en kärnpunkt där frågan om vilka effekter sexualiseringen har av det offentliga rummet, kan göras relevant igen. Om vi alla inser och känner till, och känner av, de negativa effekter som sexualiseringen har, framförallt för kvinnor och deras självbild och känsla av egenvärde, så måste vi fråga oss varför det ändock kan fortgå. Varje skadligt system som mot alla inslag av sunt förnuft kan fortsätta existera, måste ha en effektiv inbyggd applicering av re-generering. Oavsett om det är fundamentalistisk islamism eller konservativ kristendom eller kommunism så finns svaret i utbildningens makt över unga människor. Under sådana omständigheter fungerar utbildning i själva verket som indoktrinering ("hjärntvättning). Men denna indoktrinering hade varit mindre kraftfull om det inte hade varit för det faktum att unga människor just är unga människor. Deras mottaglighet för dominerande tankemönster tillsammans med frånvaron av referensramar för att kunna bearbeta och därmed värdera och trovärdighetsklassificera den information och intryck de utsätts för, gör att de på ett effektivt sätt är mottagliga för prägling. Till detta måste man även beakta "identitets-faktorn". Då unga människor är i uppbyggnad av, och därmed i avsaknad av, en fullt utbyggd och definierad identitet och känsla av individuell klassificering, finns det oftast en benägenhet att istället bekänna sig till det normativa - den rådande homogena bilden av vad som är accepterbart och kulturellt gångbart och därmed även förväntat av dem som människor.

Alltså - jag tror att nyckeln till ifrågasättandet av sexualiseringen av samhället/den mediala bilden av vårt samhälle, finns att finnas i våra barns levnadsvillkor. Då sex och sexualitet är koncept som vanligtvis härleds till "vuxensfären", och om de i denna "vuxensfär" är utsatta för en blandning av urblekning och komplikationer av förvrängning av deras ur-syfte, så tror jag att dessa ämnen åter kan göras angelägna om de utsätts för ett paradigmskifte.
Alltså: om vi flyttar redan laddade begrepp från "vuxensfären" till "barnsfären" utökas proportionerna samtidigt som tematiken skalas av och frigörs. För vad är mer grundläggande än ett barns nyfikenhet och påstådda oskuldsfullhet? Hur demoniserar man och avhumaniserar man ett pojkbarn, likt antisexualiseringens förespråkare gärna gör med de "riktiga män" som hävdas bidra till patriarkatets fortlevnad? Här finns en möjlighet att undvika att ta udden av frågan om var förtrycket härstammar ifrån, då ett barn är svårare att avfärda. Återfinns det provocerande inte i att det som anses vara förövaren i själva verket även, eller istället, kan vara offret - och att frågan om vem som då bär ansvar för detta i själva verket inte är män som en generaliserande faktor, utan VUXENLIVET SOM EN SPECIFIK AKTÖR? Det är lättare för en manlig vuxen kraft att objektifiera en ungefärligt likvärdig åldersmässig kvinna - men någonstans finns smärtgränsen mellan barn/flicka och ung kvinna och kvinna.

Faktumet att barn äger en sexualitet är i sig inget märkvärdigt eller kontroversiellt. Det kontroversiella återfinns i utforskandet av den. Jag menar att vi har möjlighet att förändra vår omvärld och vårt samhälle om vi förstår hur och varför det har blivit som det blivit. Om vi kan förstå vilka krafter det finns i grunden som möjliggör sexualiseringen av vårt samhälle och hur individer och representanter för det så kallade patriarkala samhället, dvs unga pojkar, påverkas av den cykliska kraften som finns i sexualiseringen - har vi då inte en fighting chance att faktiskt motverka det? Att förhindra det? Vilka inslag av barns sexualitet, och därmed människans, är naturliga och vilka är artificiella? Hur påverkas en ung pojkes begreppsvärld av det konstanta bombardemang av identitets-roller som han utsätts för? Har vissa av hans begrepp förändrats och förvanskats och till vilken grad? Utsätts unga pojkar för en normativ identifikationsframställan som uppmanar dem till att vara sexuellt aggressiva? För om kvinnor framställs på ett visst sätt - innebär inte det att någon måste utsätta henne för det? Vilka inslag av sexualitet är normalt kontra "onormalt"? Vad är överhuvudtaget normalt kontra onormalt?

Summa summarum - hur påverkas unga pojkar av den mediala sexualiseringen, och hur påverkar de i sin tur samhället? Vem är offer och vem är förövare? Och varför?

time out

denna blogg träder nu i träda för en smärre tid och kommer, om inget stort händer, öppnas igen den 1 maj 2007. det finns behov av introspektiv och utvidgande av den personliga riktningen. har man ingenting att säga är det lika bäst att idka tystnad.

festivalblues

kontrasten mellan festivalens segerrus och hemkomstens vardag utmanar min egen personliga smärtgräns. mellanvägen där mitt hybris tvingas promenera fram i maklig takt har ännu inte dragits. men jag vet vartåt den leder.

samlarskapet

auteuren värderar det som voyeuren gör gällande existerar. i våra skrymslen frodas de skuggbitar vi slitit av från våra Berördas närhet och växer igenom skaltyget som aldrig riktigt passar, trots att det skurits enkom för oss. av det vi bär med oss tilldelas vi en del, vi stjäl en annan, något kanske vi lånar och majoriteten tar vi själva. vissa bitar är stora, andra är små; en del skarpa, men mycket är trubbigt och vagt och tynger ner oss; vissa viskar medan andra tystar omgivningen; erfarenheterna, de vi tror oss vara med om och vara förtjänta av, och de som anslår följe med oss på vår irrfärd, är en del av det hantverk vi låtsas vara vårt konstnärsskap. detaljerna är förnimbara bakom helhetens tragik. nomaderiets rastlöshet till trots; detaljernas osorterade arkiv skapar stringens i de buckliga korridorerna.

konstnären möter motgångar illa

då konstnären verkar i denna värld för att gestalta den, och därmed är i dess yttersta tjänst samtidigt som konstnären är beroende av den, tolkas även omvärldens motkraft mot konstnären som dess otacksamhet. konstnären ställer sig oförstående till omvärldens oaktsamhet mot konstnärens oförställdhet, denna alldeles oväntade omöjlighet av omvärldens oöverstigliga oönskan om omöjliggörandet av det omänskliga.

konstnärens idioti

konstnärsskapet är det enda yrke som är i beroendeskap gentemot sig själv. vi är som veliga transistorradioapparater, vars sökare korsar spektrumet upprepade gånger, sökande efter en signal, en inspirerande sökpunkt, där vi kan stjäla en användbar passion ifrån. tänka sig tanken om följande yrken hade skapat sig de ursäkter vi som konstnärer virkar inför de vi kallar för våra egna skal, men som alla andra kallar den längsta tänkbara acceptabla punkten för engagemang; om elektrikern hade tackat för sig och skyllt på "brist på inspiration"; om VVS-montören inte hade kommit då han inte känt "arbetsro"; om rörmokaren hade vägrat samarbeta med sin kollega pga av "konstnärliga och moraliska meningsskiljaktigheter" eller om polisen hade använt våld per automatik på grund av "nödvändiga experiment för att utforska det mänskliga behovet av intimitet och närhet; att krossa barriärer och utforska det schablonmässiga konceptet om ett allmänt accepterande". vad om? varför denna praktiska särskiljning mellan konstnärer och övriga yrkesgrupper? varför gör vi inte upp med det som skapar fördomar om våra verksamheter? ty idag är vi fähundar allihopa! ett alldeles eländigt pack är vi, vi konstnärer, vi..

ödesherdarna i våra liv

mentorskap är en essentiell del i all konstnärlig verksamhet, men borde vara det även i den vardagligt mänskliga tillvaron. att finna en medmänniska som är villig att ta sig an ens villfarelser och allmänna behov av utmaning är sällsamt men speciellt. alltsedan min ungdom har jag omgett mig med mentorer, vissa tillfälliga och andra mer cykliskt baserade, som gett mig det jag känt ett behov av. förståelse, tålamod, intresse, uppmuntran, utmaning. då man som konstnär använder sig själv som det redskap som omvärlden skall filtreras genom, är det därmed viktigt att öppna upp sig själv för en form av granskning som man känner behov av, men kanske saknar verktygen till att utföra själv. därför är mentorskapet så ofrånkomligt, så livsavgörande. det är inte nödvändigtvis en strikt, traditionell lärare-elev relation, men en vägledande funktion medmänniskor emellan. man erkänner sin egen eviga ofullkomlighet, och hoppas på en flik av insikt och upplysning.

helst ska en mentor inte inneha samma proffession som en själv - en angränsande proffession är som mest nyttigast eftersom det ger båda en chans att söka nya horisonter under samma tak. inför varje nytt mentorskap analkas det därför en anspänning om närhetens försorg. vad kommer hon föra med sig, denna nya mentor? vilka golvplankor ber hon en slita upp, vilka tak ber hon en att krypa förbi? vissa vågor vill hon att man bryter?

den praktiska faktorn

jag är kluven till filmskolor. å ena sidan är det en bra grund för de som inte har en naturlig ingång i filmbranschen. å andra sidan ger filmskolan inte automatiskt några jobb. det enda man kan hoppas på är istället att man får de kunskaper som behövs för att kunna få ett jobb. men det finns väldigt mycket med en filmskola som man måste ta i beaktande innan, under och efter det att man bevistat dess korridorer och salar. för det första så är det att ens utbildning, och vidare ställning på skolan, till stor del bestäms av vem man har turen eller oturen att få som lärare. personkemin åsido, vilket alltid är en faktor i alla pedagogiska situationer, så är det ofrånkomligt att lärare på en partiell konstnärlig utbildning har en specifik relation till dramaturgi och en arbetsfilosofi som till viss eller stor del skiljer sig från den erfarenhet man själv har. i denna situation måste man vara villig att antingen erkänna att den metodik som man använt sig av till dags dato inte är fullt gångbar, eller leva med faktumet att det finns olika gångbara arbetssätt för olika personer i olika situationer i olika projekt. det krävs dock en stor människa som lärare att motstå en fullständig dogmatik.

vidare handlar en konstnärlig utbildning till stor del om nätverkande. den sociala biten spelar en stor faktor i om man får möjlighet att genomföra sina projekt i en situation där inte alla får genomföra dem. det krävs en väldigt speciell statut av den som står utanför, av frivilligt val eller inte, att fortfarande stå balanserad nog bland ens skolkamrater, för att kunna få igenom sina idéer. man måste inse att det på en skola med X antal elever finns X upphöjt till 2 med ego. en sådan miljö kräver en viss fingertoppskänsla för det allmänt accepterade men det specifikt entusiasmerande.

en märklig, inneboende situation på en filmskola är kontrasten mellan undervisningens natur och en konstnärlig skolas natur. undervisning handlar om att lära ut regler och förordningar, att förtydliga en viss utövnings mekanismer. samtidigt så är en konstnärlig utbildning en av de få platser som man faktiskt får möjlighet att experimentera på. man måste vara fokuserad nog för att kunna inse att det är de tekniska aspekterna man ska lyssna mest på, medan man inte får låta någon annan göra de konstnärliga valen åt en.

i slutändan handlar det om den PRAKTISKA FAKTORN. spenderar man mest tid med att prata eller att syssla med defacto produktion (i sina olika former av pre-, faktiskt och post-produktion)?
filmteori kan bara bära en, en viss del av sträckan, i det att man vet åt vilket håll sträckan börjar, men saknar man erfarenhet av att gå, vandra och röra sig i den faktiska miljön, då kan det omöjligen vara värt pengarna. har man inte minst ett väldigt bra arbetsprov att ta med sig ifrån filmskolan, ett bra socialt nätverk och en gnutta tur, samt en naturlig fallenhet för sitt gebit, så finns det heller ingen anledning att underta sig en konstnärlig eller semi-konstnärlig utbilning. utbildning är inget självändamål - det handlar istället om hur man applicerar den på reella projekt, med levande människor och med kännbara insatser.

regi-utbyte

det finns de som säger att det bästa sättet att lära sig hur man gör film är att se på så mycket film som möjligt. detta är felaktigt. att se film är nog det bästa sättet för att lära sig hur en film fungerar och varför man som publik förstår den. men filmproduktion lär man sig bara på ett set. on location. det är sällan regissörer har en möjlighet att på nära håll studera regins utövning. på ett teoretiskt plan kan man givetvis läsa hyllmeter efter meterhylla och gå på filmskola, men det är egentligen bara på ett riktigt set, där tiden är knapp och energin har ett bäst-före datum, som man får möjlighet att studera en regissörs beteende och tillkortakommanden.

och som regissör borde vi vara mer generösa med att bjuda in varandra på varandras locations för att ge varandra en pedagogisk möjlighet till perspektiv. det största hindret mot detta är givetvis regissörernas egna egon - samma drag som i andra sammanhang fungerar som personliga tillgångar. men det finns något primalt med att vakta sin hönsgård. ett hot mot den egna auktoriteten, och allt det där. men det måste finnas ett sätt att få ett regi-utbyte att fungera utan att filmens regissör ska känna sig ifrågasatt. svaret återfinns i det grundläggande faktumet att det inte handlar om ifrågasättande av det aktuella projektets regissör, utom om ifrågasättande av den egna förmågan i form av den gästande regissören. genom bevittnandet av andras utövning av ens egen proffession finns stoff till perspektiv, tack vare förtydlingarna av den andres beteende. vi borde vara mer generösa med våra erfarenheter.

the fountain

när en film möts av att flera kritiker (25 st) vid den just nu pågående internationella filmfestivalen i TORONTO lämnar salongen innan visningen är klar, och när samme film redan fått stark kritik vid den nyss avslutade filmfestivalen i VENEDIG, samtidigt som denne film i förhandsviskandet redan höjts upp till skyarna för att den är så grundläggande nyskapande, så måste en länk läggas upp.

själv tror jag att regissören DARREN ARONOFSKY har gjort årets största film. bedöm själv på hemsidan till THE FOUNTAIN.