okey?

jag spenderar eftermiddagen med att läsa igenom en del recensioner av DARREN ARONOFSKYS "THE FOUNTAIN". detta är en film som delar kritikerna i tre kristallklara läger. det första lägret menar resolut att det är pseudo-new-age-flum och avfärdar den totalt. det andra lägret menar att det är en film med uppenbara brister, men att det, trots allt, finns någonting ospecificerat i filmen som ändå för helheten vida överstiger de problematiska bitarna. och så finns det ett tredje läger, som förstår och inser det som regissören ämnat göra med sitt passionsepos. jag är en av dessa.

och då jag begravt mig i mina egna tankar under dessa tiders långfilmsförfattande, och färdas i utkanterna av mitt samvete och slår mot väggarna av min yrkeskunskap och dramaturgiska fingerfärdighet/klåfingrighet, så är det just en sådan film som jag vill åstadkomma. vissa människor kommer helt enkelt inte att förstå, aldrig någonsin, och då är det kanske lika bra att ta avstånd från dem från början. konst är inte, och får aldrig bli, något lättillgängligt. det ska inte vara lättsmält eller angenämt. det måste, om inte vara direkt provocerande, i alla fall vara problematiserande och utmanande. då blir i alla fall konsekvensen av upplevelsen, inte upplevelsens förutsättningar, en provokation. det kan omöjligtvis vara som så att det är min uppgift som konstnär att göra det bekvämt för människor att uppleva det jag skapar. jag kan ge dem olika nycklar, men jag tänker vägra berätta för dem vilka dörrar de ska använda dem till. om dörren redan är vidöppen - vad är då meningen med att ta betalt för inträdet (eller ens betala) om man ändå kan spatsera rakt igenom utan att någonsin ha känt nyfikenheten och förväntningen och förvirringen av att undra över vad som finns på andra sidan och om det överhuvudtaget är rätt dörr?

ibland är det helt enkelt som såhär: either you get it, or you just simply don´t. och om du inte ens är intresserad av att försöka förstå för att du inte har modet att göra det - please, stay out of my fucking way.

vilks verk(lighet)

ett par rader om konsten, konstnärlighet, yttrandefrihet och ren feghet: omtalade LARS VILKS har i dagarna blivit ännu mer omtalad. inte för någonting han gjort (egentligen) utan för någonting som han inte verkar få göra. VILKS har, säga vad man säga vill om det, alltså målat en serie bilder där islams profet Mohammed har gestaltats som en rondellhund. med bakgrund av den danska härdsmältan för något år sedan, som faktiskt orsakade ett flertal dödsfall under upplopp i diverse delar av den muslimska världen, har det funnits oro bland ett flertal olika svenska forum (utställare) för att ställa ut VILKS verk. man anser sig inte kunna garantera säkerheten. så långt har en liten, begränsad grupp fanatiker lyckats nå med sin skräck att de påverkar en svensk utställning.

nu träder dock HOOMA ANVARI, sekulär muslim och bloggare fram, och säger att han är beredd att ta ansvar för en utställning. det hedrar honom.

det finns ett par saker som är angelägna i den här diskussionen: för tre utrikesministrar sedan, så blev en liknande fråga dennes fall (även om det var ett svepskäl för en tidigare inkompetens.) så stor var rädslan för en debatt om fanatism och yttrandefrihet, att hon hellre idkade censur än yttrandefrihet. på så sätt var ju hennes handling i linje med hennes samlade gärning. det visar på att det finns en offentlig konfrontationsrädsla som måste ifrågasättas.

en annan aspekt är att det nu är en bloggare, som dessutom råkar vara, om än sekulär, så muslim, som står upp för en sak som han inte ens nödvändigtvis håller med om. det visar på att bloggen är, bortom majoriteten av bloggar som är meningslöshetens förespråkare, grogrund för demokrati och en fri diskussion. och det visar på att HOOMA ANVARI är en mycket intressant människa.

en annan aspekt är ju givetvis LARS VILKS själv. anledningen bakom tilltaget bör ifrågasättas, men han har satt sig själv och sitt verk, samt en väldigt massa människor omkring honom, i den positionen att han inte kan annat än försvaras. verken måste få ställas ut. sedan får verken gärna slitas sönder och samman i en intellektuell debatt, för det är så det fungerar i ett liberalt och civiliserat samhälle. en konstnär måste alltid vara beredd att ta konsekvenserna för sina gärningar - det är en utopi att föreställa sig att man som konstnär har gärningsmässiga frikort eller kan verka bortom eller bredvid en i övrigt verkande situation.

men det blir en fullständigt absurd och orimlig debatt om vi diskuterar ett konstnärligt verks vara eller icke vara om vi överhuvudtaget inte får en möjlighet att själva se dem.

the fountain

när en film möts av att flera kritiker (25 st) vid den just nu pågående internationella filmfestivalen i TORONTO lämnar salongen innan visningen är klar, och när samme film redan fått stark kritik vid den nyss avslutade filmfestivalen i VENEDIG, samtidigt som denne film i förhandsviskandet redan höjts upp till skyarna för att den är så grundläggande nyskapande, så måste en länk läggas upp.

själv tror jag att regissören DARREN ARONOFSKY har gjort årets största film. bedöm själv på hemsidan till THE FOUNTAIN.