hybris?

har nu sett igenom den första versionen av grovklippningen. att inledningen var stark, det visste jag sedan innan. den håller hela vägen. mer överraskad blev jag däremot att den fortsätter vara tight en bra bit till. typ hela vägen. en del scener som jag trodde skulle vara stela eller långtråkiga, är inte det. att en av scenerna är felplacerad, inser jag nu. det är ett känslomässigt avslöjande som kommer allt för tidigt, allt för lätt. den ska byta plats med en annan scen.
senare idag ska jag också gå igenom en del färdigklippta scener som inte var med i den rendering som jag tittat på nu, och se om någon av dem kan läggas till. jag ska också kolla på en del saker i råmaterialet som jag inte använt mig så mycket av. för jag kan känna att det fattas ett par saker här och där. å andra sidan ska man heller inte stånga sig blind på att hela tiden visa vägen mellan punkt A och B. man måste våga lita på sin publik. allting behöver inte förklaras och/eller exemplifieras. om det är något mina manusstudier lärt mig så är det att regler är till för att brytas. kommunikation kan skapas utifrån tystnad eller frånvaro av förklaringar. de största filmupplevelserna som jag har haft har varit filmer, eller enstaka scener, där de krävt åskådarens deltagande. där de filmskaparna har satt makten i åskådarens händer. där de vägrat att ge alla svaren.

det finns ett par scener som jag inte kan sluta att se om och om igen. en eller två av dem är för att jag tycker att jag som redigerande regissör lyckats bra med att skapa en stämningsfull rytm. men det finns tre eller fyra scener där scenerna har inga eller väldigt få (enstaka inklippsbilder) faktiska klipp, och som endast består av att SARAs och MAGNUS´ talanger släppts lösa. de äger de scenerna. totalt. det finns inte många skådespelare som skulle kunna leverera en replik som "jag ska dö" utan att det låter konstlat. sara kan.

övrigt fanns det en del övergångar och sådant som jag ska fixa till imorgon.

jag känner att jag kommit förbi DEN STORA VACKLINGEN nu. istället har jag kommit in i en mycket farligare fas. jag har nu DEN ENDA BLICKEN. i den fasen upplever man ett tunnelseende av självförhärligande av ens verk. allting är superbriljant. fallet därefter, för ett sådant är oundvikligt, kommer vara hårt. men jag tror mig ändå vara någorlunda erfaren vid det här laget så att jag kan skilja på DEN ENDA BLICKEN och vad som faktiskt är ett bra material. jag hoppas det i alla fall.

"ALEXANDERS AFTON" kan mycket väl bli min första långfilm. om den inte redan är det. må det inte vara min hybris som talar.