att kunna stöpa om

repetitioner kan vara ett vanskligt företag. å ena sidan kan det ibland förhålla sig på det viset att man behandlar en text på ett sätt som inte är en människa värdig. man nöter och man nöter. man dissekerar, analyserar, extraherar, tolkar, utläser, inläser, förläser, efterläser, projicerar, feltolkar, genomlyser och torterar tills det att vokabulären tar slut och man börjar göra märkliga ljud och flaxa med onämnbara lemmar tills det att de svartnar och faller av. vid detta läget är det för sent att be om ursäkt. å andra hållet kan det gestalta sig på det viset att man inte riktigt hittar sin väg in. man ställer sig själv i vägen eller kompletterar detta kötthinder med allehanda slags ursäkter och halvsanningar. man tar inte sitt ansvar som konstnär och har inte bara slutat söka; man har slutat be om färdupplysning. i det första fallet faller konsekvensen på det viset att texten blir mindre än vad den var från början. i det andra händelseförloppet inträffar faktumet att texten inte blir det den hade kunnat bli. det den förväntar sig att bli omstöpt till.

en text som inte mals ner och gjuts om till en annan massa än dess ursprungliga ambition är inte värd det minstaste minstighet. men en text som mals ner så pass att den blir en rinnande sörja som inte fäster någonstans, är ännu sämre. men sämst, det är kanske den text som inte ens får chansen att bli någon sörja. den som förhåller sig ståtligt och fint och i orepat skick i sin lilla gjutform. den som svettas och skriker utan att någon lägger märke till att kanske börja smaka på den. detta är inte textens fel - det är dåligsmakarens.

i ett möte mellan två onda ting, söndermald och omald, är det viktigt att vara beredd på att ha med den där speciella kryddan som man har i bakfickan på undersidan av sulans nordöstra spets, och applicera korrekt dosering, vid exakt rätt tillfälle, ur exakt rätt vinkel. men förglöm för allt i världen heller inte vindhastigheten vid appliceringsögonblicket. allt på rätt vis. men endast när det passar sig.