det tar sig

det är märkligt vad man kan upptäcka när en film som borde ha varit klar allt för länge sedan ("BLOOS), åter föses upp på slaktbänken (den korrekta branschtermen är "klippbordet", vilket i sig är en villfarelse eftersom man visserligen, antagligen, sitter vid något slags bord när man redigerar, men som i slutändan ändock endast är ett par nednötta tangenter och en mus med eget liv, som härjar).

exempelvis: det finns alltid överflödiga sekunder och hundratals små bildrutor som kan förvägras existens. lite här, lite där och mycket mera lite varstans. under de senaste tre dagarna har jag mördat många oskyldiga stränger av bild- och ljudinformation. må deras minne förhöjas i dunkel. konsekvens: krigsrätt och en många minuter kortare film. dom avvaktas i väntan på slutlig formmassa.

för att inte nämna: små knasterljud på ljudspåret som man inte upptäckt tidigare (vilket i sig är ett ödesmysterium då jag nog sett filmen i sina olika versioner ca. 150 gånger vid det här laget) men som skapar delikata angelägenheter inför den finala versionen.

och, ej att förglömma: att någonstans därunder, finns det, kanske, trots allt, en fin liten film som gömmer sig bakom allt digitalt bråte - som lite räddhågset och med något vilt i blicken, långsamt, långsamt tittar fram, och med en öm försiktig försynthet undrar om världen är redo att älska den.

fotnot: bilden ovan. DENNIS WESTERBERG. ur dokumentären "BLOOS". snart på en filmfestival nära dig.