vi talar små bubblors språk

ingen annan konstform än den rörliga bilden är så plågad av en inneboende dualism. på grund av formen för sin existens är den rörliga bilden således även den enda nuvarande konstform som dessutom är modern ur en strikt teknologisk aspekt. inom cinetiken tvingas den konkreta teknologin samspråka med den otyglade kreativiteten. exempelvis en dansare använder sitt kropp som sitt instrument, en given teknologisk apparatur, samtidigt som kreativiteten finns inom samma kärl. det är så att säga en kombinerad ansträngning, med fantastiska inneboende förutsättningar och möjligheter. en berättigad avundsvärd position. men inom filmen är det två externa faktorer som skall sammanstråla. kameran och aktören. två i grunden vilt främmande funktioner, som i sitt inledande möte är oförskämt trubbiga gentemot varandra. det finns en grundläggande misstro som gör laddningen så överjävlig. vill den ena trilskas så blir det onekligen så att den andre utsätts för trilskning. punktum och kardemumma.

kittet däremellan är bubblan som inte får spricka. den balanserar på en yta så tunn att den inte kan ses ens med blotta ansträngningen. bubblan är dessutom i sig själv alldeles sprickvillig. därmed finns det tre inslag av handfast försorg. teknologins, kreativitetens och bubblans. den sfärformade försorgen kan inte kontrolleras, men den kan hyssjas till viljes. om man hittar rätt tonart. det är i detta möte, dualismens koncentrat, som bubblan odlar sina stråk av välvillighet. om vi till dessa stråk beviljas inträde, och därefter dessa stråk vi tillåts beträda, då måste vi anses vara dualister.