vår yttersta fara

det finns ett vagt tecken på röta i en dramatikers förhållningssätt till sin omvärld. ständigt dessa återkommande konflikter. det ska byggas upp och motiveras. det ska sås åkrar av misstänksamhet och skördas missväxta bastarder som smakar bittert och luktar fult. vid hyvling ska de avyttra en besvikelse som inte går att bota med tillsatser. vadan detta behov för bråk? vadan denna längtan efter felkonstruerade förhållningssätt oss människor emellan? är det i ett pedagogiskt syfte? att visa oss mallar för uppförandekoder? eller är det ett mindre nobelt företag, som syftar till att sprida rötan? i vår längtan efter svar har vi ibland en nödvändig tendens att skörda frågorna vi inte tidigare har planterat. härdar vi oss själva inför allvaret vi hoppas möta en dag - det vi saknar i våra egna liv? är vi dramatiker endast uttråkade smådjävlar som parasiterar på andras olycka? den vi älskar att konstruera? ty om om vår konstruktion för yttersta fara är en i välmenande syfte, riskerar vi att flytta gränsen för vår publiks egna referensramar. vad gör vi den dagen de tröttnar på våra faror? vad kan vår publik med sin egen fantasi då försätta sig själva i? kanske är deras yttersta fara även vår, den dag de inte längre är i behov av oss.