den praktiska faktorn

jag är kluven till filmskolor. å ena sidan är det en bra grund för de som inte har en naturlig ingång i filmbranschen. å andra sidan ger filmskolan inte automatiskt några jobb. det enda man kan hoppas på är istället att man får de kunskaper som behövs för att kunna få ett jobb. men det finns väldigt mycket med en filmskola som man måste ta i beaktande innan, under och efter det att man bevistat dess korridorer och salar. för det första så är det att ens utbildning, och vidare ställning på skolan, till stor del bestäms av vem man har turen eller oturen att få som lärare. personkemin åsido, vilket alltid är en faktor i alla pedagogiska situationer, så är det ofrånkomligt att lärare på en partiell konstnärlig utbildning har en specifik relation till dramaturgi och en arbetsfilosofi som till viss eller stor del skiljer sig från den erfarenhet man själv har. i denna situation måste man vara villig att antingen erkänna att den metodik som man använt sig av till dags dato inte är fullt gångbar, eller leva med faktumet att det finns olika gångbara arbetssätt för olika personer i olika situationer i olika projekt. det krävs dock en stor människa som lärare att motstå en fullständig dogmatik.

vidare handlar en konstnärlig utbildning till stor del om nätverkande. den sociala biten spelar en stor faktor i om man får möjlighet att genomföra sina projekt i en situation där inte alla får genomföra dem. det krävs en väldigt speciell statut av den som står utanför, av frivilligt val eller inte, att fortfarande stå balanserad nog bland ens skolkamrater, för att kunna få igenom sina idéer. man måste inse att det på en skola med X antal elever finns X upphöjt till 2 med ego. en sådan miljö kräver en viss fingertoppskänsla för det allmänt accepterade men det specifikt entusiasmerande.

en märklig, inneboende situation på en filmskola är kontrasten mellan undervisningens natur och en konstnärlig skolas natur. undervisning handlar om att lära ut regler och förordningar, att förtydliga en viss utövnings mekanismer. samtidigt så är en konstnärlig utbildning en av de få platser som man faktiskt får möjlighet att experimentera på. man måste vara fokuserad nog för att kunna inse att det är de tekniska aspekterna man ska lyssna mest på, medan man inte får låta någon annan göra de konstnärliga valen åt en.

i slutändan handlar det om den PRAKTISKA FAKTORN. spenderar man mest tid med att prata eller att syssla med defacto produktion (i sina olika former av pre-, faktiskt och post-produktion)?
filmteori kan bara bära en, en viss del av sträckan, i det att man vet åt vilket håll sträckan börjar, men saknar man erfarenhet av att gå, vandra och röra sig i den faktiska miljön, då kan det omöjligen vara värt pengarna. har man inte minst ett väldigt bra arbetsprov att ta med sig ifrån filmskolan, ett bra socialt nätverk och en gnutta tur, samt en naturlig fallenhet för sitt gebit, så finns det heller ingen anledning att underta sig en konstnärlig eller semi-konstnärlig utbilning. utbildning är inget självändamål - det handlar istället om hur man applicerar den på reella projekt, med levande människor och med kännbara insatser.