kortfilmsträsket blir till långfilmsdjungeln

harvar runt kring skiljelinjen mellan trygghetens fördärv och respektlöshetens korrumption. det komprimerades förlovade land med överskådliga konsekvenser och lättkorrigerade ändringar hotas av total annihilism i skuggan av den längre berättelsens förväntningar och snåriga jaktland. 67 sidor in på de 120 föreskrivna ritningarna till det som ämnar vara mitt fördärvade samvetes förvärvade vittnesmål når jag en ounderstiglig ravin med milsvida broar men inga öppna fält. mitt eget eko ropar tillbaks till mig från andra sidan bortom min rygg, innan jag ens lyckats forma läpparna, och hånar mig med sin påträngande tystnad. varför kan jag inte nå konsensus i mitt inre och nå därutöver? hur kommer det sig att det som är så klart på det nästan förnimbara planet inte bryter genom ridån som spikats upp av inhibitionens galjärslavar? vartåt pekar vinden som faller handlöst till marken och sakta kryper vidare, bortom från mig? vad är det i min känsla som den inte vill bära vidare med sig? varför skyr jag mina egna skrivna ord?