261

jag är ingen överdrivet disciplinerad författare. jag drabbas av mer eller mindre inbillade skrivarblockeringar oftare än vad jag faktiskt får något skrivande gjort. ekonomi, relationer, färgen på himlen för dagen, är alla bra ursäkter för att inte kunna koncentrera sig. vissa dagar är de mer giltiga än andra. jag inbillar mig gärna att jag måste vänta på "den stora inspirationen" än att faktiskt utföra ett systematiskt hantverk. risken blir påtaglig att man mystifierar en arbetsprocess som måste fungera i ett utökat sammanhang, än att man faktiskt gör någon slags vettig nytta.

hur som hafer, vissa dagar är mer kreativa än andra. det kommer man nog aldrig ifrån. för mig har de senaste två dagarna varit oerhört givande. jag har lämnat en mellandagskoma bakom mig som har varit både nödvändig och, trots mina interna protester, ganska så välkommen. och jag har bytat ut mitt skrivbord på DUNKERS mot caféet tvåsexett i LANDSKRONA, en av de få platserna i staden som får en att känna sig som om man inte var i denna lilla stad. hemstäder är mysiga, men i rätt dos.

nu känns det som om skrivandet går på i en rätt så bra riktning. framtiden är full av tillförsikt, trots allt.

kväll på dunkers

mörkt i PRODUKTIONSRUMMET här på BOOSTHbg på DUNKERS KULTURHUS. dörren är stängd och ljuset strömmar in från andra sidan gatan från NORRA HAMNENS angränsande bostadshus. sträcker jag lite på mig så ser jag glimtar av ett stormigt hav i en inkapslande marina. det tiltade taket ovanför mig är högt och det vinklade skrivbordet bredvid mig är fullt av post-it lappar. snart är den första akten till manuset färdigstrukturerat. det borde ta mig några dagar att renskriva och få 25 sidor manus i min hand. lagom till julafton borde jag vara klar med hela manuset. "borde" är i sammanhanget nyckelordet. samtidigt närmar vi oss en avslutning av min kommande film "SUPERHJÄLTEN". det har varit en väldigt krävande produktion på många plan och det ska bli både skönt och vemodigt när det är klart. väldigt många människor har utfört väldigt bra och spännande arbete på filmen, och jag hoppas att festivaler och en framtida publik kommer tycka lika mycket om deras insatser som jag. men just nu vill jag bara komma vidare med nästa projekt. ett projekt som utmanar mig och ger mig energi tillbaka. snart, så.

morgontåget mot nästa film

jag har alltid haft väldigt lätt att skriva på tåg. av någon anledning så påverkar den konstanta framåtörelsen mig. känslan av att vara på väg, någonstans; att inte vara fast på en enda plats; vibrationerna från tåget och skakningarna från rälsen går genom min kropp och in i mitt sinne. och medan jag nu sitter på morgontåget från MALMÖ till HELSINGBORG, på "landsortståget" genom TECKOMATORP, så har arbetet med nästkommande kortfilm påbörjats. och det verkar bli ett storslaget litet verk...

manusdiktatur?

JAN ALVERMARK tar upp JOHAN CRONEMANS stafettpinne i artikeln "LÅSTA MALLAR I SVENSKA MANUS" på filmnyheterna.se.

byteshandel

i rummet bredvid mig här på DUNKERS, sitter regissören och manusförfattaren ROBERT LILLHONGA och skriver, han också. igår idkade vi byteshandel på mer än endast tankegods - han fick lite ny musik av mig (filmmusik, mest, men även lite PORTISHEAD och JOE HENRY), medan jag fick ett häfte med dramaturgiska struktur-regler.

korridorskollegialitet är en vacker sak.

reglemente kontra fantasi

dramaturgiska regler och narrativa konventioner har en tendens att snärja en mer än vad man trodde var möjligt. plötsligt finner man sig själv fundera mer på hur man berättar sin berättelse, än att faktiskt berätta överhuvudtaget. man stannar upp innan man har möjlighet att blicka bakåt; överblicka; mäta ut; väga för och mot; känna efter. de olika dramaturgiska modellerna är bra för att reda ut och förstärka ens narrativ, men om man lägger allt för mycket emfas på tekniken än innehållet, så har man förlorat mer än sin berättelse - man förlorar själva åtrån till den. och det är oacceptabelt.

dunkers, dag #3

det börjar hända nu. jag finner mig själv falla för materialet igen. det finns någonting i det som säger mig någonting.

det är dags att inleda samtal om vår gemensamma framtid.

webcam writing

during my writing sejour @ MEDIECENTRET @ DUNKERS KULTURHUS in HELSINGBORG, I will be broadcasting my writing live on webcam. you can watch me during regular office hours on the following page: http://78.156.199.35:8081/

signs and portents

this past night didn´t offer very much sleep. I probably rolled back and forth in the bed for four hours, and met the dawn and its first shimmers of light with a grave desire for sleep. as I am in the first stages of writing the fourth draft of my feature film screenplay, this is a good sign. it tells me that finally, after several months of a severe writers block, the bits and pieces that have been collected and seized and locked away deep back in my mind, are finally starting to demand my attention.

this I have the 31st Norwegian Short Film Festival to thank for. the calmness that GRIMSTAD has provided for my mind is not to be neglected.

generalen & natten

några minuter efter midnatt. laptopen hummar lätt och det öppna fönstret bringar syre till tankarna. medan jag skriver på det nya utkastet till långfilmsmanuset strötittar jag på SIMON WEST´s täta militärdrama "THE GENERAL´S DAUGHTER". den psykologiska sparringen mellan JOHN TRAVOLTA och JAMES WOODS är makalöst välspelade scener, och cinematografin är oförskämt läcker. den här filmen är en class act all together.

lägesrapport

man börjar tro på sina berättelser igen.

jawohl

om man för tillfället inte kan skriva bra, så måste man våga skriva dåligt. då fortsätter man att skriva, i alla fall.

efter två dagar i beograd

jag vet inte vilka historier jag vill berätta. men jag vet vilka historier jag inte vill berätta. det är alltid något.

he´s a great writer

This is gonna sound like a smartass answer, but I have to say, it's obvious, but it so needs to be said. I'm a good writer. It's what I'm supposed to be able to do. It needs to be said. It's not like I overheard some friends. It's my job to be interested in other people's humanity and not just write about myself.

QUENTIN TARANTINO i en ny intervju med brittiska SIGHT & SOUND.

personlig lägesrapport

idéerna flyr mitt intresse. de tystnar och vägrar vittnesmål och idkar hellre lögn än behjälplighet. de vill inte veta av mig just nu. i mellantinget mellan att veta att de finns och avta min förföljning och inte äga kännedom om deras existens överhuvudtaget, väljer jag att snällt lyssna efter deras fredstravare, närhelst de må komma.

tankar/kg

arbetet med långfilmsmanusets tredje draft är över sedan en vecka - trots det går jag omkring som en manusförfattande zombie och vädrar blod mellan varje rad jag skrivit, mellan varje ord jag omstöpt och nervärderat. "det här kan inte vara riktigt bra", hör jag mig själv kväda mig med i mina mest ensamma stunder. "jo, där finns en stomme till något alldeles unikt", hör jag ett avlägset ego hävda.

just nu finns där bara en massa ord, en masse. ord som jag inom kort måste skiljas ifrån för att förlusta mig med nya. jag inväntar nya skamliga förslag med bävan.

imorgon

långfilmsmanuset är nu endast några timmar ifrån sitt tredje draft. ikväll och inatt begås det ett avslut som endast är en början. imorgon ges det över till de som har bättre översyn än vad mina insikter kan ge mig.

the wonder of christmas arrives just in time to really matter

fortynine minutes into the twelfth month's twentyfourth day, and Christmas arrives early. the basic structure to round of my second act presents itself to me in the form of an epiphany as I, rather mesmerized, slowly return from the magic that is DAVID CRONENBERG, and VIGGO MORTENSEN'S Oscar-worthy portrayal of a Russian mobster in "EASTERN PROMISES". the answer to my questions has somewhat eluded me in the last couple of days, burdening me with the intricacies of my narrative. there´s still a couple of kinks to work out, for sure. but for now... why waist more wrapping paper than what´s necessary? sometimes things are just... THERE. in plain sight. dare to have a look-se...

tillbaks

såja. med lite ångest i backspegeln immar det inte igen på framrutan så lätt. kl. visar 03:05 och jag kan lägga mig med gott samvete. för nu har det lossnat igen, efter en veckas totalt skrivarhaveri. då kan man lika gärna låta det växa till sig lite, innan jag börjar peta i lusten alltför mycket på en gång.

just nu

det är de små segrarna som får de stora förlusterna att vara uthärdliga.