med publikens lov

att möta sin publik i anslutning till, eller efter, ens visning är något som har kommit att innebära en oerhört helomslutande upplevelse för mig. jag minns sällan vad jag har sagt eller svarat på efteråt, då jag kämpar med att inte bli helt betagen av alla de starka känslointryck som går in och ut ur mitt medvetande medan jag försöker formulera mig. det är en upplevelse som gör en ödmjuk inför sitt kall och breddar perspektiven om i vilket sammanhang man som filmskapare verkar i.

när man som regissör eller reagör (min benämning på yrkeskategorin "skådespelare") har en möjlighet att möta sin publik efter den begångna visningen, så tror jag att det fyller ett dubbelt behov. det hjälper publiken att landa i sina tankar och sina känslor och inte släppas vind för våg ut ur salongens kompakta inre, och det hjälper filmskaparen och de medverkande att reflektera över det de själva varit med om - en upplevelse som man oftast drar sig för att konkretisera, i rädsla för att dekonstruera och därmed befläcka en känsloupplevelse som i allra högsta grad definierat en under den aktuella stunden, och delvis även efteråt. men i denna reflektion ligger även det som berättigar oss att stå inför vår publik.

ens egen tolkning av ett skeende och sakers natur är aldrig definitiv. det är detta vi tar med oss ifrån våra publikmöten. det är detta som vi är så tacksamma för, och i ständigt behov av. denna fina publik. om detta tänker vi mycket på. om vårt ansvar, om vår rätt och vår skyldighet. en publiks reaktioner förpliktigar oss att ta oss själva på allvar.