fredag, augusti 03, 2007

med publikens lov

att möta sin publik i anslutning till, eller efter, ens visning är något som har kommit att innebära en oerhört helomslutande upplevelse för mig. jag minns sällan vad jag har sagt eller svarat på efteråt, då jag kämpar med att inte bli helt betagen av alla de starka känslointryck som går in och ut ur mitt medvetande medan jag försöker formulera mig. det är en upplevelse som gör en ödmjuk inför sitt kall och breddar perspektiven om i vilket sammanhang man som filmskapare verkar i.

när man som regissör eller reagör (min benämning på yrkeskategorin "skådespelare") har en möjlighet att möta sin publik efter den begångna visningen, så tror jag att det fyller ett dubbelt behov. det hjälper publiken att landa i sina tankar och sina känslor och inte släppas vind för våg ut ur salongens kompakta inre, och det hjälper filmskaparen och de medverkande att reflektera över det de själva varit med om - en upplevelse som man oftast drar sig för att konkretisera, i rädsla för att dekonstruera och därmed befläcka en känsloupplevelse som i allra högsta grad definierat en under den aktuella stunden, och delvis även efteråt. men i denna reflektion ligger även det som berättigar oss att stå inför vår publik.

ens egen tolkning av ett skeende och sakers natur är aldrig definitiv. det är detta vi tar med oss ifrån våra publikmöten. det är detta som vi är så tacksamma för, och i ständigt behov av. denna fina publik. om detta tänker vi mycket på. om vårt ansvar, om vår rätt och vår skyldighet. en publiks reaktioner förpliktigar oss att ta oss själva på allvar.

Etiketter: , , ,

lördag, januari 20, 2007

samlarskapet

auteuren värderar det som voyeuren gör gällande existerar. i våra skrymslen frodas de skuggbitar vi slitit av från våra Berördas närhet och växer igenom skaltyget som aldrig riktigt passar, trots att det skurits enkom för oss. av det vi bär med oss tilldelas vi en del, vi stjäl en annan, något kanske vi lånar och majoriteten tar vi själva. vissa bitar är stora, andra är små; en del skarpa, men mycket är trubbigt och vagt och tynger ner oss; vissa viskar medan andra tystar omgivningen; erfarenheterna, de vi tror oss vara med om och vara förtjänta av, och de som anslår följe med oss på vår irrfärd, är en del av det hantverk vi låtsas vara vårt konstnärsskap. detaljerna är förnimbara bakom helhetens tragik. nomaderiets rastlöshet till trots; detaljernas osorterade arkiv skapar stringens i de buckliga korridorerna.

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,

lördag, november 11, 2006

reagörens potential

att hitta rätt reagör, eller det som i folkmun kallas för skådespelare, kan vara ett riskabelt undertagande. har man varit bortskämd med förmånen att kunna skriva roller direkt för vissa reagörer i vetskapen att de i slutändan kommer att gestalta dessa människor, så kan man lätt bli lite avtrubbad vad gäller denna obskyra process som benämns som 'casting'. är man i en sits där en karaktär måste castas, hamnar man lätt i en position av beroende.

att inleda samarbete med reagörer man inte tidigare formgivit är lika riskabelt som det är hoppfullt. att fördjupa en relation med en reagör man tidigare haft möjlighet att lära av, innebär att startsträckan vanligtvis är kortare. en ny reagör medför behovet av att rasera den naturliga distans som finns mellan två främlingar, och surra fast en närhet oss emellan. denna procedur är kantad av formalia och sociala konventioner, och som sådan är den alldeles onödig. finns det inte en inledande gnista av förhoppning är det inte värt att fortsätta dansen, denna proffessionens attraktion. då stiger man av och stänger portarna och öppnar gluggen mot en annan horisont. men bestämmer man sig för denna nya reagör, oavsett vilken, så beror det på 2 olika saker. det första är en aning om något större än det som visas på ytan; det som glimmar fram mellan lagren av halvlöften och osanna vittnesmål, det som reagören låter en se, och det som man som regissör själv lyckats lirka eller stjäla fram. det andra är en ordentlig chanstagning från regissörens sida - man kan se mycket och man kan se litet mer under en repetition eller inledande samtal, men det är inte förrän kameran rullar och remsan fladdrar som man ser den verkliga konsekvensen. det är denna darrande förhoppning som är en fortsatt relations förbindande massa; detta vakuum av stilla böner. en manusförfattare och regissör må vara stoffets urskapare, men vårt ego och kreativa gåvor sträcker sig endast till en viss punkt - för att vårt verk verkligen ska kunna förlora sitt fotfäste och börja flaxa av sig själv, krävs det en vild reagörs totala kontroll över sin impulsiva ådra. våra skrivna ord är blott ett manuskripts outsagda förhoppning om storhet. vår regissör är endast ett fåfängt försök till kontroll. vår reagör är vårt löftes sanna inspiration.

Etiketter: , , , , , ,

fredag, november 10, 2006

energikonservering

att vara ansvarig för en inspelningsplats kräver lika mycket finess som råstyrka. kanske inte nödvändigtvis i den ordningen. det kan vara väldigt slitsamt att vara centrumet för 15 människors uppmärksamhet och frågor, förslag och allmänna samtal. man måste kunna sålla och välja ut, filtrera och välja bort information på ett löpande band, samtidigt som man måste visa tålamod för människor som har nånting viktigt att säga, samtidigt som man ser att en annan medlem av ens crew har någonting minst lika viktigt att säga. det handlar om att ta sig den tiden man behöver, för att längre ner på gatan inte förlora ännu mer tid, för att kommunikationen inte var tillräckligt rak till att börja med. som kreativ ledare handlar det också om att konservera med sin energi. det blir lätt som så att man kastar sig huvustupa in i en känsla, ett skeende, en mänsklig gestaltning, för att hela tiden vara i 'nuet', ständigt beredd att lägga märka till ett lager eller en nyans som man antingen inte hade väntat sig, eller inte vill ha med. man måste kunna skilja på att vara engagerad och att vara manisk - det handlar helt enkelt om att inte lägga in mer energi än vad man får ut. en regissör som även är sin egen manusförfattare lever med ett verk ungefär tre gånger så lång tid som någon annan medlem i ens crew. från stunden av inspiration till den första visningens finala ögonblick passerar man många vidöppna mil. därför måste man också vara försiktig med att inte vara så pass engagerad, att man en dag vaknar upp och har fått en avsmak för projektet. och har man det, så måste man känna till de små finurligheterna som kan fungera som lockmedel för att finna sin väg tillbaka. det måste finnas fri sikt i alla riktningar. om man efter endast ett par dagars kortfilmsinspelning sover i ett och ett halvt dygn i sträck, så bådar det inte gott inför en framtida långfilmsinspelning, som tar flera veckor, kanske till och med månader.

Etiketter: , , , ,

torsdag, oktober 26, 2006

sanning och konsekvens

det finns ett ögonblick i varje inledningsskede av ett projekt, innan det att ett ord skrivits, innan ett ord yttrats och innan en bildruta befläckats. det är inte stunden då man nås av idén, för det ögonblicket kan och bör man aldrig lita på eftersom det är ett afrodisiakum av självförnekelse. istället är det stunden och steget efter det, då man inser att "det här kommer att bli ett fantastiskt projekt". man ser början och slutet på projektet redan innan man ens börjat arbeta med det, eftersom det är det en regissör gör. regissören bestämmer hur något börjar och hur något slutar. allt däremellan har regissören mod nog att låta hända av sig själv. så ock, och inte minst, i den dokumentära tappningen. och när man nu står inför sitt andra dokumentära verk, innan det första ens har färdigställts men långt efter att det borde ha gjort det, så är det ett risktagande olikt något annat. ett fiktionsverk är dömt att misslyckas redan från början, eftersom det aldrig kommer kunna bli den sanning man eftersträvar, utan endast någon slags variant utav det, just för att det aldrig var en sanning till att börja med. men en dokumentär gestaltning är vad det är, just för att det inte är något annat.

en cinetekniker väljer inte att åstadkomma magi - han ber om tillåtelse att ikläda sig en skuggas skrud.

Etiketter: , , , , , , ,

söndag, oktober 15, 2006

snidning

det är först i krissituationer som man får ett ypperligt tillfälle att lära känna en medmänniskas sanna virke. vissa agerar fnöske, en del bryts som plywood, medan andra uppvisar finsnirligt, inoljat ekträ. en filminspelning kan likställas med en sådan situation där ens sanna virke testas. det finns en mängd olika anledningar till varför ett set kan vara kaotiskt (om man bortser från det uppenbara och strikt dogmatiska, att ledningen inte leder, eftersom felaktigt ledarskap inte är ledarskap); teknik kan strula, själva setet kan uppvisa oanade problem, utomhusinspelningar är ett risktagande varje gång, regissören kan vara ofokuserad och oförberedd, och den tekniska personalen kan vara begränsad av den teknik som finns tillhanda men även av sin egen brist på erfarenhet och kunskap. till syvende och sist är det ändock producenten och regissören, ibland en och samma person, som är ansvarig för den atmosfär som råder till följd av dessa hinder som uppstår. håller man inte täljkniven i rätt vinkel och använder rätt mängd kraft för att tälja stycket på rätt vis för att få fram den skepnad man strävar efter från den råklump av förväntansfull massa som man bearbetar, så kommer man att slinta och sätta kniven i pekfingret. och ju mer trubbig kraft man använder, desto djupare kommer såret vara.

det finns inget värre än en oanande regissör som upprepade gånger, ur en aldrig sinanande källa av orsaker, ständigt ber om ursäkt för sina misstag när det redan är allt för uppenbart att han åstadkommer dem. då blir ursäktandet ännu ett av dessa misstag. en annan källa till irritation kan vara när han insisterar på att använda teknisk utrustning, till exempel en dolly eller jibarm eller andra finurligheter, som varken han eller någon annan på setet har den nödvändiga kunskapen om och inte har haft tillräckligt mycket övningstid på. ett aktivt set är helt fel plats att öva på. experimenterande gäller endast de dramaturgiska aspekterna - börjar man experimentera allt för mycket och på en allt för brant sluttning med teknisk utrustning, så kommer man inte därifrån förrän bra långt efter den utsatta tiden.

Etiketter: , , ,

lördag, oktober 14, 2006

regi-utbyte

det finns de som säger att det bästa sättet att lära sig hur man gör film är att se på så mycket film som möjligt. detta är felaktigt. att se film är nog det bästa sättet för att lära sig hur en film fungerar och varför man som publik förstår den. men filmproduktion lär man sig bara på ett set. on location. det är sällan regissörer har en möjlighet att på nära håll studera regins utövning. på ett teoretiskt plan kan man givetvis läsa hyllmeter efter meterhylla och gå på filmskola, men det är egentligen bara på ett riktigt set, där tiden är knapp och energin har ett bäst-före datum, som man får möjlighet att studera en regissörs beteende och tillkortakommanden.

och som regissör borde vi vara mer generösa med att bjuda in varandra på varandras locations för att ge varandra en pedagogisk möjlighet till perspektiv. det största hindret mot detta är givetvis regissörernas egna egon - samma drag som i andra sammanhang fungerar som personliga tillgångar. men det finns något primalt med att vakta sin hönsgård. ett hot mot den egna auktoriteten, och allt det där. men det måste finnas ett sätt att få ett regi-utbyte att fungera utan att filmens regissör ska känna sig ifrågasatt. svaret återfinns i det grundläggande faktumet att det inte handlar om ifrågasättande av det aktuella projektets regissör, utom om ifrågasättande av den egna förmågan i form av den gästande regissören. genom bevittnandet av andras utövning av ens egen proffession finns stoff till perspektiv, tack vare förtydlingarna av den andres beteende. vi borde vara mer generösa med våra erfarenheter.

Etiketter: , , , ,

onsdag, oktober 11, 2006

regissörskap

någonstans mellan ett egos avgrund och en kreatörs ledarskap återfinns regissören. det är en position som med rätta är mytomspunnen men vars bastion ständigt blir utsatt för illasinnade angrepp av de som vill klä av denna gärnings mekanismer in till stålflisets intetsägande totalvikt. det påstås finnas regler för både det ena och det andra; ett hantverk som kan läras ut och finjusteras genom planering och övning. med detta materialistiska synsätt kommer man endast till en viss gräns; den som är kringdragen det allra heligaste. onekligen är regissör en yrkesroll likt alla andra på det vis att det finns ett hantverk som är grundläggande för yrkesskapet - men det är skillnad på att regissera och att inta ett regissörskap. känner man inte in till minsta benfragment att man är utvald av den högre makten man kallar sin spegelbild till att gestalta varelser och ikläda sig världar med interstrukturella konsekvenser som följd, då ska man packa ihop och åka bort och aldrig mer återvända. det är skillnad på att ge regi och att regissera. alla kan lära sig en metodik - men få finner sin egen.

Etiketter: , , , , ,

tisdag, september 05, 2006

om söndagens inspelning

ett perfekt ögonblick, som en speciell tagning som förlöpt utan förhinder, ska förvaltas med omsorg. det bör varken förstoras eller förvanskas. förmånen som ett sådant för med sig förtjänar sin egen politik. företrädesvis ska den handskas med den respekt den automatiskt för med sig - tacksamhet över att ha fått närvara, insikten om att den aldrig åter komma skall. denna insikt väver ödmjukhet. förvisso kommer, förhoppningsvis, andra ögonblick infinna sig. men aldrig av samma sort, aldrig i samma klass, inte heller i samma stil. det är detta som är cineastikens kärna.



fångandet av ögonblicket, inför evigheten. det där enda.

Etiketter: , , , ,