med publikens lov

att möta sin publik i anslutning till, eller efter, ens visning är något som har kommit att innebära en oerhört helomslutande upplevelse för mig. jag minns sällan vad jag har sagt eller svarat på efteråt, då jag kämpar med att inte bli helt betagen av alla de starka känslointryck som går in och ut ur mitt medvetande medan jag försöker formulera mig. det är en upplevelse som gör en ödmjuk inför sitt kall och breddar perspektiven om i vilket sammanhang man som filmskapare verkar i.

när man som regissör eller reagör (min benämning på yrkeskategorin "skådespelare") har en möjlighet att möta sin publik efter den begångna visningen, så tror jag att det fyller ett dubbelt behov. det hjälper publiken att landa i sina tankar och sina känslor och inte släppas vind för våg ut ur salongens kompakta inre, och det hjälper filmskaparen och de medverkande att reflektera över det de själva varit med om - en upplevelse som man oftast drar sig för att konkretisera, i rädsla för att dekonstruera och därmed befläcka en känsloupplevelse som i allra högsta grad definierat en under den aktuella stunden, och delvis även efteråt. men i denna reflektion ligger även det som berättigar oss att stå inför vår publik.

ens egen tolkning av ett skeende och sakers natur är aldrig definitiv. det är detta vi tar med oss ifrån våra publikmöten. det är detta som vi är så tacksamma för, och i ständigt behov av. denna fina publik. om detta tänker vi mycket på. om vårt ansvar, om vår rätt och vår skyldighet. en publiks reaktioner förpliktigar oss att ta oss själva på allvar.

It's never easy [for me], because once you've opened that emotion, you've opened up a can of worms. You went there. It's in the now; you've done it. As much as you want to say, "It's an act," really, the whole reason for doing this is to be in the now. Moment to moment, it's all there and you're really there. I've found this year extremely hard to leave behind. I'm on the verge of emotional breakdown. I'll be watching my daughter or I'll be watching my sons or whatever, I'll be talking to somebody, I'll be watching a film, [and] boom, my emotions just come pouring; I just can't keep them down. Because I'm so in need of that to do the work that we're doing that I can't just turn it off and then walk away from it and then have to regroup to have to get back into that feeling. So I stay there. Not that I stay thinking about it, but emotionally I'm as vulnerable right now as I am when I'm working. It's not easy, because you're constantly emotionally taken aback by these feelings. I can't walk away from it anymore, so I don't try.

actor EDWARD JAMES OLMOS, in a recent interview with backstage.com, in regards to his acting method and ensuing performance in the brilliant "BATTLESTAR GALACTICA" re-invention series. his portrayal of ADMIRAL ADAMA has a complexity and weight to it that captivates even the most sci-fi hating illiterate. it´s not about space. it´s about humanity. read the entire interview (also featured and interviewed in a conversational style-piece, is actor MARY McDONNELL) HERE.

cineteknikern & reagören

cineteknikerns främsta redskap består av modet att inte höra det man vill höra, och att ikläda sig rätt skrud inför den granskning man inbjuder till efteråt. reagörens steg leder dit den väljer att träda, stig eller ingen stig.

reagörens potential

att hitta rätt reagör, eller det som i folkmun kallas för skådespelare, kan vara ett riskabelt undertagande. har man varit bortskämd med förmånen att kunna skriva roller direkt för vissa reagörer i vetskapen att de i slutändan kommer att gestalta dessa människor, så kan man lätt bli lite avtrubbad vad gäller denna obskyra process som benämns som 'casting'. är man i en sits där en karaktär måste castas, hamnar man lätt i en position av beroende.

att inleda samarbete med reagörer man inte tidigare formgivit är lika riskabelt som det är hoppfullt. att fördjupa en relation med en reagör man tidigare haft möjlighet att lära av, innebär att startsträckan vanligtvis är kortare. en ny reagör medför behovet av att rasera den naturliga distans som finns mellan två främlingar, och surra fast en närhet oss emellan. denna procedur är kantad av formalia och sociala konventioner, och som sådan är den alldeles onödig. finns det inte en inledande gnista av förhoppning är det inte värt att fortsätta dansen, denna proffessionens attraktion. då stiger man av och stänger portarna och öppnar gluggen mot en annan horisont. men bestämmer man sig för denna nya reagör, oavsett vilken, så beror det på 2 olika saker. det första är en aning om något större än det som visas på ytan; det som glimmar fram mellan lagren av halvlöften och osanna vittnesmål, det som reagören låter en se, och det som man som regissör själv lyckats lirka eller stjäla fram. det andra är en ordentlig chanstagning från regissörens sida - man kan se mycket och man kan se litet mer under en repetition eller inledande samtal, men det är inte förrän kameran rullar och remsan fladdrar som man ser den verkliga konsekvensen. det är denna darrande förhoppning som är en fortsatt relations förbindande massa; detta vakuum av stilla böner. en manusförfattare och regissör må vara stoffets urskapare, men vårt ego och kreativa gåvor sträcker sig endast till en viss punkt - för att vårt verk verkligen ska kunna förlora sitt fotfäste och börja flaxa av sig själv, krävs det en vild reagörs totala kontroll över sin impulsiva ådra. våra skrivna ord är blott ett manuskripts outsagda förhoppning om storhet. vår regissör är endast ett fåfängt försök till kontroll. vår reagör är vårt löftes sanna inspiration.

reagör

benämningen skådespelare, tillika aktör, måste anses vara ofullständig, ja, om inte till och med direkt missvisande. den människa som ställer sig framför linsen och ber mig använda den med vördnad, ljuger inte för varken mig eller dig. denne person har inga förfalskningar att bära, den förvränger inte sitt stoft och den ber heller inte om vår nåd. det ska den heller inte göra. i termen skådespel så antyds det att det är ett spel vi betraktar och att detta spel är något värt att (be)skåda. sevärt är det onekligen, oavsett om det är rörande eller inte, men vi spelar inte med andras känslor. det är ofärskämt och barnsligt och bör hanteras med varsamhet. därför vänder jag mig mot det, då denne porträttör av en människa, inte en karaktär, ej spelar för oss. den är. på samma sätt ställer jag mig frågande till benämningen aktör. även detta antyder en form av tillgjordhet. det gagnar inte oss, varken publik eller oss konstnärligt ansvariga, att ha en skrake till människa framför vår lins. det kvittar på vilket sätt linsen då är slipad, skraken blir inte mer människa för det. nej, varken skådespelare eller aktör är en fullgod benämning på den person vars uppgift är att synliggöra gestaltningen för oss. om vi förutsätter att det är en människa, inte en karaktär, om än en gestaltning, som vi möter där på duken (för vi möts halvvägs mellan duken och salongsfotöljen), så måste vi så alltså konkludera att yrkesbenämningen på en sådan skall vara en REAGÖR. ty det är det man som människa gör. man reagerar på uppkomna situationer, eller frånvaron av dem. allting är en motreaktion, så även passiva aktioner. vi är aldrig oberoende av varandra, även om detta ibland kan vara vår önskan. på samma vis som jag är en CINETEKNIKER (1, 2 ), är mina ledfyrar mina reagörer.