avskräde

just tillbaks från ett kortfilmsblock här på NORDIC PANORAMA. LARS von TRIER´s "OCCUPATION" är en charmerande bagatell. han använder sin ironi på ett självgenomlysande och avväpnande vis. men jag är djupt allergisk mot regissörer som inte har vett nog att ta saker på allvar. ska man använda sig av cynism så ska man faen vara djävligt beredd på att backa upp det. cynism är inte något att kasta ut helt på måfå. vad är det i det svenska samhället som gör att cynismen är en så omhuldande folkrörelse? varför vågar svenska regissörer inte ta saker på allvar? varför har folkhemsmardrömmen skadat så många människor till att ha en så pass utslätad barndom att de inte är tillräckligt traumatiserade för att få saker att KÄNNAS?

för helvete då.