orange

återkommer hem i natten efter en kväll av de mänskliga mötenas afton, och märker till min förvåning att persiennerna är uppdragna. jag glömde dra ner dem innan jag i hast lämnade hemmet under eftermiddagen. jag har huserat i detta hem i mer än två veckor nu, och aldrig har jag haft persiennerna uppdragna nattetid. därför blir jag också så tagen av mängden ljus som strålar in från lyktstolparna utanför. det orangea stearinljuset som står på kaffebordet framför mig fungerar mer som en stämningsmarkör än att det fyller ett faktiskt behov som ljuskälla. inuti, och bortom, känner jag att jag är på väg att nå platsen där jag inte längre har ett behov av att bli nådd.