cinemix #2

första seminariet avslutat. den halvtimme jag bevistade var en väldigt svensk affär. stilla, tyst, korrekt och alldeles passionslös. inte en enda fråga från publiken. å andra sidan frågades det heller inte från scenen om det fanns någon som undrade över någonting. presenterat och klart.

samt, en stilla liten undran - var är alla de unga regissörerna? medelåldern är hög här. inget fel i det - det ska vara rätt personer på rätt plats vid rätt tid av alldeles rätt anlending. och nog för att en semantisk diskussion som bottnar sig i svensk films organisatoriska problem och bristande filmpolitik inte nödvändigtvis är bästa sättet att spendera en lördag på för unga konstnärer - men å andra sidan så är detta kärnan av det som angår oss och vår verklighet. det är presentationen av det som kommer utgöra vår framtid, faktiskt stöps. det är här våra kontaktmöjligheter till förståelse och påverkan finns.

kort efter seminariets avslutande stöter jag på en bekant, och vi diskuterar passionen kontra frånvaron av den, och hon påpekar att det är kanske inte är här passionen behöver finnas. "viljan finns, det tvekar jag inte på", säger hon, och jag börjar fundera över vad det är som särskiljer byråkratin från de faktiska utövarna. är det verkligen en så stor skillnad oss emellan? varför insisterar vi konstnärer på att särskilja oss från dem - ja, alla andra överhuvudtaget? är vårt självhävdelsebehov så enormt att vi hellre tar avstånd och särskiljer oss så att vi ska kunna höras och synas, än söker gemensamma referenspunkter och underhåller öppna kommunikationsvägar? vari bottnar vår bitterhet? varför ikläder vi oss en aktiv offerroll?

why not play nice and work for change from within?