personligt misslyckande leder mig vidare
om lite mer än två veckor kommer vi att hålla nyinspelningar som innefattar omfattande ominspelningar och kompletterande fotage till min kommande kortfilm "STRÅ". det finns flera orsaker till detta som härstammar ur både tekniska men även konstnärliga skäl. den största anledningen är dock att jag som regissör, manusförfattare och producent för projektet inte känner mig tillfreds med min egen insats som arbetsledare. närhelst man arbetar man konstnärligt material är det oehört viktigt att ständigt ifrågasätta ens arbetsmetodik men även den bakomliggande anledningen till denna, som i sin tur ligger till grunden för den slutgiltiga visionen och färdigställda produktionen. det ena föder det andra, samtidigt som arbetsmetodiken förutsätter en grundläggande vision.
tematiken i kortfilmen är av sådan natur att det krävs en väldigt specifik hantering av gestaltningen. såhär i efterhand inser jag att jag som upphovsman inte varit tillräckligt ärlig med mig själv och de människor vars tid jag bett om. jag har inte vågat att ställa krav på andra eftersom jag inte varit beredd att ställa samma krav på mig själv. frågorna som ställs i filmen har inte varit av den art att de motsvarat mina egna rädslor. därför har det varit viktigt för mig att granska mig själv och erkänna att anledningen till att jag inte är nöjd med en del av det inspelade materialet är för att jag inte är nöjd med min egen insats.
konsekvensen av detta är att jag skrivit om den inledande scenen av filmen och att den kommer att spelas in helt på nytt. den har förändrats, fördjupats och förlängts. dessutom arbetar jag på en helt nya avslutande scen som utmanar mina skådespelare på det sätt som jag vet att de är värda att utmanas på. min förhoppning är att vi efter nyinspelningarna kommer att kunna ge vår publik en film som utmanar på flera olika plan; innehållsmässigt, känslomässigt men även intellektuellt. det är viktigt för mig att jag inte repeterar mig eller spelar på säkra marker. det är inte intressant.
jag måste vara rädd för varje film som jag gör. det är enda sättet som jag kan utmana mig själv på. det måste finnas någonting att tämja.
tematiken i kortfilmen är av sådan natur att det krävs en väldigt specifik hantering av gestaltningen. såhär i efterhand inser jag att jag som upphovsman inte varit tillräckligt ärlig med mig själv och de människor vars tid jag bett om. jag har inte vågat att ställa krav på andra eftersom jag inte varit beredd att ställa samma krav på mig själv. frågorna som ställs i filmen har inte varit av den art att de motsvarat mina egna rädslor. därför har det varit viktigt för mig att granska mig själv och erkänna att anledningen till att jag inte är nöjd med en del av det inspelade materialet är för att jag inte är nöjd med min egen insats.
konsekvensen av detta är att jag skrivit om den inledande scenen av filmen och att den kommer att spelas in helt på nytt. den har förändrats, fördjupats och förlängts. dessutom arbetar jag på en helt nya avslutande scen som utmanar mina skådespelare på det sätt som jag vet att de är värda att utmanas på. min förhoppning är att vi efter nyinspelningarna kommer att kunna ge vår publik en film som utmanar på flera olika plan; innehållsmässigt, känslomässigt men även intellektuellt. det är viktigt för mig att jag inte repeterar mig eller spelar på säkra marker. det är inte intressant.
jag måste vara rädd för varje film som jag gör. det är enda sättet som jag kan utmana mig själv på. det måste finnas någonting att tämja.
Etiketter: csaba bene perlenberg, strå
<< Home