tumregler & stundens infall

det finns vissa scener som är roligare att redigera än andra. det kanske borde bli en tumregel inför framtiden: att de scener man inte känner lust över att redigera, inte heller borde vara med i filmen?

just nu klipper jag JENNIFERs favoritscen. det är en av flera scener som inte fanns med i förplaneringen utan som jag eller skådespelarna improviserade fram, på plats. inför inspelningen hade jag gjort enstaka stolpar, händelser som jag visste att jag ville ha med i filmen. improvisationsbaserat skådespel och regi måste ha ankarlinor, ramar. annars får man inget vettigt gjort. utifrån detta kan man sedan börja experimentera. på listan över scener som jag alltså hade planerat inför, fanns bl.a. att ALEXANDER skulle sova, SOPHIA skulle vara röksugen, mfl. det fanns också en övergripande dramatisk kurva över deras relationsutveckling och vissa tematiska saker som jag ville att de skulle beröra.

men de scener som föds på plats brukar ha en tendens att bli de mest intressanta. stunden inspirerar till sådant som man känner och ser saknas. dessutom är det i linje med improvisationsbegreppet - vet inte skådespelarna vad jag vill med scenen eller vad de ska göra med den förrän tio sekunder innan jag säger "ACTION", så blir de mer än väl motiverade att utforska själva. brännlåga, och allt det där. ty det är det som gör det så spännande. för mig som regissör som får se deras uppfinningsrikedom, direkt på plats, helt i stunden. och, för dem själva, som skådespelare. förhoppningsvis...

jag har en känsla av att många skådespelare allt som oftast känner sig som replikmaskiner. låsta och begränsade till en enda linje. som regissör skulle jag bli oerhört frustrerad över ett sådant förhållningssätt. jag hoppas mina skådespelare kände frihet i deras agerande, sina möjligheter med den här processen, och inte stress. (sund prestationsångest är en annan sak.) för då är filmen inte värd remsan den spelades in på.