1 vecka

insåg just att det gått en hel vecka sedan inspelningen. det känns som om en evighet förflutit. det hände en tråkig sak under andra och sista inspelningsdagen - jag fick besked mitt under inspelningen att min mamma tvingats avliva vår familjehund. som alla andra västerlänningar togs ett sådant besked emot väldigt hårt. husdjur, speciellt hundar, är som riktiga familjemedlemmar. jag visste att GUMMAN, vår hund, mådde dåligt och att mamma var på väg till djursjukhuset i HELSINGBORG med henne, och visste om att det kunde gå som det gick, men det var ändå tufft. speciellt under sista inspelningsdagen då vi fortfarande hade så mycket kvar att spela in, och SARAs tåg tillbaka till STOCKHOLM gick i brytet mellan sen eftermiddag och tidig kväll. det är i sådana stunder som man måste fokusera sig och åstadkomma konkreta saker. JENNIFER kramade om mig, vilket gjorde mycket.

gumman blev nästan åtta år gammal.

när jag nu ser på de sista bitarna av materialet, upptäcker jag en första tagning av en scen som sara arbetade väldigt hårt med. det kan vara filmens mest koncentrerade, emotionella scen. den första versionen spelades in på lördagen, men under genomtittningen natten mellan lördag och söndag, upptäckte jag att bommen reflekterades i hissdörren. det var nog tekniskt sett omöjligt att rädda den, vilket gjorde att jag var tvungen att be sara att göra om den på nytt. jag var lika frustrerad som sara, eftersom jag insåg vilken förlorad skatt scenen blev. hela den uppkomna situationen var givetvis mitt fel. det hade helt enkelt fallit sig på det viset att jag var alldeles för tagen av saras skådespel under tagningen, för att lägga märke till reflektionen.

men när jag nu ser på den första versionen och jämför den med den andra, så märker jag till min stora glädje att den andra versionen nog var finare. det är alltid svårt att rangordna olika versioner av samma scen, och det är en högst subjektiv syssla, men bortsett från den rena tekniska aspekten, att där inte syns någon bom i den andra tagningen och att fotot nog är mer stabilt, så ser jag en mer koncentrerad gestaltning i saras karaktär. det är sådana stunder man lever för i den här processen. de subtila överraskningarna. speciellt när man arbetat hårt för att förtjäna dem.