konstnärens idioti

konstnärsskapet är det enda yrke som är i beroendeskap gentemot sig själv. vi är som veliga transistorradioapparater, vars sökare korsar spektrumet upprepade gånger, sökande efter en signal, en inspirerande sökpunkt, där vi kan stjäla en användbar passion ifrån. tänka sig tanken om följande yrken hade skapat sig de ursäkter vi som konstnärer virkar inför de vi kallar för våra egna skal, men som alla andra kallar den längsta tänkbara acceptabla punkten för engagemang; om elektrikern hade tackat för sig och skyllt på "brist på inspiration"; om VVS-montören inte hade kommit då han inte känt "arbetsro"; om rörmokaren hade vägrat samarbeta med sin kollega pga av "konstnärliga och moraliska meningsskiljaktigheter" eller om polisen hade använt våld per automatik på grund av "nödvändiga experiment för att utforska det mänskliga behovet av intimitet och närhet; att krossa barriärer och utforska det schablonmässiga konceptet om ett allmänt accepterande". vad om? varför denna praktiska särskiljning mellan konstnärer och övriga yrkesgrupper? varför gör vi inte upp med det som skapar fördomar om våra verksamheter? ty idag är vi fähundar allihopa! ett alldeles eländigt pack är vi, vi konstnärer, vi..