söndag, april 06, 2008

lägesrapport

man börjar tro på sina berättelser igen.

Etiketter: , , , , , ,

onsdag, juni 27, 2007

åttionio famntag

utspritt på golvet framför mig, i en drakonisk akt- och sekvensstruktur: 89 post-it lappar i olika färger med snirkliga scenbeskrivningar. de är resultatet av tre veckors slitande och töjande på långfilmens grundhistoria. en del gammalt i ny skrud och med ny innebörd, en hel del nytt och till och med ett och annat lånat. de stora stråken av handling är nu klara, nu måste de bara jordas med lite detaljer och med en del skeenden som inte står riktigt klara än. bi-rollskaraktärernas dramatiska banor måste slätas ut och fördjupas och ges eget berättigande. men det kommer. marken är plöjd. nu ska det få sjuda lite i all sin egenhet.

Etiketter: , , , , , , , , ,

lördag, maj 26, 2007

neverwhere

nu ar allt nastan over. ikvall ar det avslutningsfest pa ett café nara skolan. for en stund sedan tog den5h langa examensvisningen slut, med over 25 filmer. pa tisdag kommer det upp produktionsinformation samt officiella produktionsbilder om min och Asgers examensfilm, nu dopt till NEVERWERE.

pa onsdag lamnar jag PRAHA, for ett par veckors forfattarvistelse i SALZBURG. mot nya oklarheter. alltid. garna.

Etiketter: , , , , , , ,

tisdag, maj 22, 2007

end of times

tre dagar kvar av skola. sex dagar kvar i PRAHA.

ikvall blev ASGER klar med fargkorrigeringen pa var fortfarande otitulerad examensfilm. jag ar nastan klar med klippningen av RAFAL KASPAROV's examensfilm. imorgon knyter vi forhoppningsvis ihop pasarna pa bada projekten. torsdag kvall ar det post-klippnings-avstressnings-grillparty pa ASGER's takveranda.

allting narmar sig sitt slut. sa ock det roliga.

Etiketter: , , , , , ,

fredag, maj 18, 2007

backside

fann nedanstående i en anonym textfil på mitt skrivbord igårkväll. uppenbarligen glömde jag att publicera den under inspelningens gång. dagarna därefter har varit fulltecknade av arbete, vilket gjort att texten förblivit undangömd. dock, är den som följer:

sex timmar och fyra minuter kvar till inspelningen av min examensfilm här i PRAHA. har just avslutat den sista (?) tekniska genomgången av kameran.

min vana trogen, så blir en slags form av improvisation denna helgs arbetsmetodik. först tre dagar innan inspelningsstart kände jag mig säker nog att skraffsa ner historiens utveckling och dramaturgi i någon form av halftydlig synopsis. repetitionerna tidigare i dag, on set, gjorde både mig och min medregissör ASGER LINDGÅRD betydligt lugnare. den råa energin våra skådespelare uppvisade bar med sig ett löfte om kinetisk energi i gestaltningen - deras momentum kommer vara det som glöder bildrutorna samman.

arbetsfördelningen är medvetet oklar - vi enades på ett tidigt stadium om att förneka någon slags etablering av en rigid arbetsfördelning. det skapar frustration och stress. istället är nyfikenhet och öppenhet nycklarna till kommunikationen - mellan oss som regissörer, från oss till våra aktörer. vi delar våra idéer och inslag av inspiration inför varandra; vi tillåter varandra att prova på olika saker; vi lyssnar på varandra med äkta intresse och tror inte att våra egna idéer är bättre än den andres. dock är jag designerad cinematograf medan ASGER är redigerare. vi delar på personregin och blockeringen, samt produktionsärendena och oron för ljussättningen. vi handhar vår egen produktion för att ha full kontroll och har medvetet uteslutit våra lärare från utvecklingsprocessen för att behålla vår optimism om vad vi tror kan vi bli ett spännande drama om det overkliga i vardagen.

det här projektet markerar flertalet 'första'-gångssaker. dels är det första gången som jag medregisserar ett projekt, men dels är det även första gången som jag går i produktion utan att veta filmens titel. i mina egna stilla funderingar sliter jag ofta itu ord och bokstäver och fogar samman dem med förhoppningsmassa. dessa titlar leder sedan, oftast, vidare till en ton eller enskild händelse, som i sin tur, efter många om och varför, leder till en sammanhängande historia.

på samma sätt som min kreativa process baserad på titlars lockelse får mig att skapa något, fortsätter den här filmen min tradition av fascination av enstaka platser, som senare leder till filmer. inte sällan skapar jag mig en handling baserad på det faktumet att jag försälskat mig i platsen och gärna ser att en film, vilken som helst, äger rum just där. mina filmer "CECILIA", "EKO", "BRIDGED", "CRISP" och inte minst "VÄSENPUMPEN" är alla filmer som härstammar från en inledande känsla som jag blivit given av en plats, rakt in i mitt inre. vissa skulle måhända kalla detta för nyckfullhet och brist på disciplin. jag väljer att kalla det för romantiskt skapande, baserat på viljan att bli överraskad. med mina 23 år skulle det vara arrogant att tro att jag har något att säga om dessa platser som så många före mig vistats i. varje gång jag lämnar min hemdörr bakom mig vill jag känna att möjligheten existerar att jag just denna dag kommer hitta till en plats som har någonting som den vill berätta för mig. det enda jag kan göra är att lyssna på det som viskas och hoppas att jag hört rätt.

författat 01:32, natten mot lördagen den 12:e maj

Etiketter: , , , , , , ,

tisdag, maj 15, 2007

exposition #1


CSABA BENE PERLENBERG & ASGER LINDGÅRD.


CSABA BENE PERLENBERG.


MASARYKOVO NADRAZI, a train station here in PRAHA.


ZACH ROCKWOOD, soundgaffer & CSABA BENE PERLENBERG.


ASGER LINDGÅRD & CSABA BENE PERLENBERG.


ZACH ROCKWOOD with the dolly/jib.


ZACH ROCKWOOD with the dolly/jib.

Etiketter: , , , , ,

onsdag, maj 09, 2007

pragmatic / fanatic

med ett par dagars mellanrum nås jag av tre olika mail från två olika kollegor. de uttrycker samma sak men på olika vis, av olika anledningar men med samma konsekvenser. de delar en situation där vardagens kanter har suddats ut av deras hängivelsers gränslösa passion. märkligt nog, så hade jag och en tredje regikollega, ASGER LINDGÅRD, ett kvällssamtal endast en vecka tidigare, där han menade att det måste finnas en balans mellan livet och filmen, och att de två aldrig får blandas. i sak har han givetvis rätt. pragmatiskt och alldeles korrekt.

but where's the fun in not being a fanatic?

Etiketter: , , ,

måndag, april 16, 2007

tematisk essä

inför författandet och/eller inspelningen av en film kan det vara nyttigt att försöka kontextualisera och problematisera sina tankar och åsikter om det ämne man skriver om. detta för att på fullo förstå inte bara ämnet, utan varför man överhuvudtaget ger sig på att försöka arbeta med det ämnets innehåll. filmens handling, repliker och struktur och karaktärers motiveringar och psykologiska profiler blir svårare att försöka sig på att gestalta om man inte riktigt känner till eller har en åsikt om det ämne man tror sig vilja berätta om. här nedanför är en liten text jag skrivit kring ett ämne som kan komma att bli grundbulten i min nästa kortfilm.

FUCK ME BUT PLEASE BE A VIRGIN AFTERWARDS

Positionerande essä om den mediala sexualiseringen av vårt
individuella hörn & kollektiva rum

Hur och varför hanterar vi sexualitet på film?

(En tematisk & personlig förstudie inför kortfilmen PUSSYLOVER)

författad av CSABA BENE PERLENBERG


Jag brukar försöka undvika att på förhand ge en förklaring vad gäller innehållet till en av mina filmer innan manusläsaren läst det, eftersom jag gärna vill tro att innehållet talar för sig självt. Men i detta fallet så tror jag att det är direkt nödvändigt. Jag förstår att det här är ett manus som i sin själva framställning och till innehåll, ja, redan i själva titeln, kan och troligen kommer att uppfattas direkt provocerande och till och med kanske stötande på många olika sätt. Därför är det viktigt för mig att deklarera att det är min UTTALADE VILJA ATT DENNA FILM SKA PROVOCERA. Lika viktigt är det dock att slå fast att jag inte vill göra det för att jag anser att provokation i sig som formmedel har ett egenvärde - utan för att jag tror att det är det enda sättet som återstår för att få folk att reagera kring ett ämne vars följddebatt har blivit såväl urvattnad som kraftlös.

Människan som varelse har grundläggande voyeristiska tendenser. Dessa ligger till grund för människans uråldriga fascination, och behov av, berättelser och symbolstrukturer. Det är på detta vis som vi har definierat oss själva och lyckats förmedla kunskap om oss själva och bevarat och odlat våra kulturella identiteter. Hade inte våra berättelser haft stoff till starka visuella element, tillsammans med påtagliga känsloinslag, så hade de inte överlevt tidens tand. Genom sägner och sånger, berättelser, moralhistorier och etiska dilemman har vi fått vårt lystmäte att förstå genom att SKAPA OSS VÅRA EGNA BILDER. Orden väver bilderna. Historierna har förändrats genom århundradena - men de har förändrats just för att det vi ser med vår egen syn ständigt förändras, likt våra minnen. Vi lever ständigt i ett flöde av rörliga bilder. Människan är ständigt i rörelse - det är så våra sinnen och kroppar är skapade. Därför rör sig, och förändras, även våra berättelser och de bilder som bär dem framåt. Dessa bilder är till sin natur mycket starkare än någon bild som jag som filmskapare någonsin skulle kunna komponera. Därför anser jag det inte intressant att, exempelvis, visa en sexscen på film, eftersom jag i antydandet av den ger TITTAREN makten att själva skapa sig sina egna bilder. Ibland handlar filmskapande inte om att visa en specifik sak, utan att välja att INTE visa något.

Debatten om sexualiseringen av vårt offentliga rum och dess effekt på vårt samhälle och oss som människor tenderar ofta att bli enkelsidig. Med det menar jag att analysen av de uppenbara negativa effekterna av kvinnors objektifiering fokuserar på just konsekvenserna för kvinnor, medan mäns deltagande i detta och de konsekvenser som det för med sig även för dem, är marginaliserad eller till och med icke-existerande. Man skulle kanske till och med kunna drista sig till att hävda att den är medvetet ignorerad då den inte nödvändigtvis passar in i en politiskt korrekt bild av en offerromantik som vissa av feminismens förespråkare och sexualiseringens motståndare gärna framhäver. Vidare bör man kanske ställa sig frågan om samma grupperingar och specialintressen inte själva framhäver och förmedlar en bild av
uppdelningar av de klassiska könsbegreppen genom att skapa ett "vi" mot "dem" (alt. "vi" OCH "dem" alt. "vi" ELLER "dem") - när de i själva verket hävdar att de vill motverka sådana uppdelningar.

Min uppfattning om mäns negativa påverkan av sexualiseringen av vårt samhälle fråntar INTE den rättmätiga och viktiga debatten om kvinnors negativa påverkan någon tyngd. Snarare kompletterar och fördjupar den just den diskussionen - och kanske gör det faktumet så än mycket mer vidrigt. Till skillnad från vad feminismens förespråkare hävdar, så finns det i själva verket INGEN vinnare av sexualiseringen. Män må utmålas som en förtryckande kraft, men är i själva verket även de förlorare även OM feminismens hävdare skulle ha rätt i sina teorier, eftersom utövandet av vilken förtryckande kraft som helst i själva verket är ett uttryck för maktlöshet. En forcerande kraft har redan förlorat, då den brutit mot ur-existensens grundlagar: att en kraft förr eller senare leder till en motkraft och utjämnare, och att balans och harmoni är grundinställningen för all energi.

Det är en påtaglig paradox, och ett grymt faktum, att det är framställningen av kvinnor som i negativ mening påverkar andra kvinnor. Det är en särdeles grym & kalkylerande härskarmetod som använder olika ytliga & tydliga symboler av självförnekelse för att utöva en systematisk och summarisk kategorisering av kvinnor genom att utmåla varje individuell kvinna som tillhörande någon slags mytisk kollektiv grupp. Denna grupp (kvinnor) tilldelas därmed vissa formatmässiga egenskaper och attribut som de förväntas innehava, som så att säga per automatik. Därmed berövas även varje kvinna, varje människa, sin makt eftersom individualiteten dränks i det kollektivas maktlöshet och identitetslöshet. Det finns ingen specifik person eller orsak eller ursäkt eller förklaring eller motivation att peka finger på, så då är det lika lätt att peka finger på vem som helst, eftersom ingen är alla och alla är ingen.

Sexualiseringen är den ultimata av-intellektualiseringen av det humanistiska och sekulariserade samhället där attraktion är en handelsvara och inte ett personligt ställningstagande. Den minsta gemensamma nämnaren blir normen - men eftersom det massmediala till sin natur är vid och bred och omfattande blir den minsta gemensamma nämnaren allomfattande. Nyanserna suddas ut och ett begränsat antal överenskomna koder blir signifikanta för vår identifikation (och överlevnad). Ett bröst eller ett ben eller en bakdel eller en glansig läpp och en sugande blick blir en förmedlare av kommersiell information på grundval av vad vi antas och uppmanas att reagera på. Symbolerna skapar en ikonisering som konsumenterna, vi alla, offrar oss själva för. Detta sker på förväntningarnas altare, där vi köper oss förlåtelse (frihet och ursäkt för att vi inte själva står där uppe och ser ner på de tillbedjande och tillskyndande). Det är vår förmodade skam som driver denna självstympelse av vår identifikation och personliga integritet/stolthet.

Det söks sällan något individuellt ansvar för detta - antingen är det, det vaga begreppet "medierna" som används som en generaliserande urgrund för sexualiseringen eller så är det de framställda kvinnorna som kritiseras, offras och utmålas som förrädare. Sexualiseringens motståndare och feminismens förespråkare pekar gärna ut och skuldbelägger med hela handen och med en påtaglig frånvaro av nyans. Ett exempel är att det vid en kvinnas utvik som regel riktas kritik mot henne, och i mindre utsträckning mot själva tidningen och/eller den bakomliggande anledningen till varför hon gör det. Givetvis har hon som individ ett personligt ansvar, men jag menar att det finns starkare krafter än hennes egen omdömesförmåga som får henne att fatta beslutet att vika ut sig. På samma sätt som sexualisering likställs med sexualitet av sexualiseringens kritiker, likställs sexualitet med sexualisering av de som frambringar den. Dessutom fråntas ofta alla former av sexuella uttryck någon som helst intelligens i ett försök att förminska dess kraft och omfång och förlöjligas gärna.

Situationen blir ännu mer komplex när sexualiseringen inkräktar på varje individs rätt till personligt uttryck. Då sexualitet skuldbeläggs självstympas en stor del av varje människas personliga integritet och identifikationsmöjligheter, oavsett vilket kön man innehar eller vilket läger man än bekänner sig till i debatten. Sexualitet, attraktion och njutning skuldbeläggs av det faktum att just samma begrepp används som hot och värdemätare för vårt egenvärde. Uttrycker och förmedlar vi inte vår sexualitet och attraktion och strävar efter njutning är vi inte normativa medan om vi uttrycker och förmedlar vår sexualitet och attraktion och strävar efter njutning, så blir vi till en del av själva grundproblematiken. Vi har förlorat kontrollen över, och rätten till, våra egna naturliga drifter.

Den grafiska en-dimensions-modellen som sexualiseringens symboler består av, är just detta - endimensionell och direkt och därmed, bakom det omedelbara, relativt innehållslös. Det finns inget djup i dess framställning. Budskapet blir till objektifiering medan objektifieringen i själva verket ÄR budskapet. Komplexiteten i en personlig attraktion förenklas och förminskas tack vare sexualiseringens mantra och våra preferensramar för vad som är attraktivt och signifikant likriktas och kollektiviseras - samtidigt som det blir till en norm. Ty om det förmedlas så måste det ju bära värde med sig - eller?

Den tidigare vänsterpartistiske partiordföranden Gudrun Schymans infamösa uttalande om "talibansamhället" var övergripande generaliserande och ett kollektivt skuldbeläggande av män som en påstådd homogen grupp. Detta tar jag avstånd från. Samtidigt ansluter jag mig till vissa mer eller mindre uppenbara faktorer av påståendet om existensen av ett patriarkalt samhälle.
Jag tror dock inte att män som grundvarelse, varken som individer eller som ett kollektivt begrepp, är genetiskt betingade till vare sig det ena eller det andra. Samtidigt tror jag att de utslag av "manlighet" kontra "kvinnlighet" som defacto finns är specifika könsrelaterade egenskaper som via olika kulturella och samhälleliga inslag av påverkan har förändrat och format dessa grundegenskaper. Alltså: det FINNS naturliga skillnader mellan könen vad gäller psykologiska attribut, men dessa skillnader mellan könen är betydligt mindre än de liknelser som förenar oss som mänskliga varelser, SAMT att de skillnader som finns kan förstärkas eller strömlinjeformas beroende på de aktuella moment av kulturell påverkan som än finns i vilket givet samhälle och tidpunkt som helst.

Våra reaktioner på en films innehåll reflekterar våra egna värderingar i relation till det som visas. Inslag av sex eller sexighet i film har en övergripande tendens att bli till en sexualisering som i sin tur är ett uttryck för sexism. Som konstnär, likväl som mottagare av det sexualiserade massmediala bruset, kräver situationen att man måste utforma något slags förhållningssätt till det. Lika dogmativ som sexualiseringens kollektivistiska tendenser är, lika dekonstruktiva måste vi som mottagare vara. Om vi tillåter den att påverka oss negativt så har dess målsättning lyckats. Som konstnär och filmskapare är man idag en del av en industri som använder den förvrängda bilden av sexualitet som ett varumärke. Som mottagare av ett konstant medialt brus måste man därmed ta ställning mot sexualiseringen genom att filtrera bort den och därmed frånta det dess värde. Samtidigt så måste man lära sig att skilja
på inslag av objektifierande sexualisering kontra sexualitet & sensualitet. Det sistnämnda är det intellektuellt intressanta emedan det förstnämnda är det ytligt deskriptiva. Som konstnär är man driven av att utforska det som driver människor. Människans sexualitet är ofrånkomligen och oförnekligen en nyckelaspekt av det mänskliga beteendet - men det är inte ATT sexualiteten existerar som är det intressanta. Detta vet vi. Det intressanta är HUR den fungerar, VAD den leder till och VARFÖR den tar de uttryck den tar sig. Detta förstår vi kanske inte alltid, och kanske vill vi heller inte alltid - men vi måste försöka. För det är först då kan vi ta kontroll över den - och därmed även oss själva.

Men - och detta är viktigt - att berätta OM sex behöver inte, och FÅR INTE, vara sexualiserande. Vi måste inte VISA sexakter. Att vara sensuell är inte detsamma som att vara sexistisk. Och nödvändigheten att visa sex på film måste sättas i relation till vad det ger oss som INTELLEKTUELLA och KÄNSLOKÄNNANDE människor. Vad säger det om oss som filmskapare om vi via fiktionens begränsningar och totala frihet väljer att författa, repetera, producera, regissera, ljussätta och filma sexscener? Vad säger det om oss som människor?

Jag vill försöka skala av och hitta en kärnpunkt där frågan om vilka effekter sexualiseringen har av det offentliga rummet, kan göras relevant igen. Om vi alla inser och känner till, och känner av, de negativa effekter som sexualiseringen har, framförallt för kvinnor och deras självbild och känsla av egenvärde, så måste vi fråga oss varför det ändock kan fortgå. Varje skadligt system som mot alla inslag av sunt förnuft kan fortsätta existera, måste ha en effektiv inbyggd applicering av re-generering. Oavsett om det är fundamentalistisk islamism eller konservativ kristendom eller kommunism så finns svaret i utbildningens makt över unga människor. Under sådana omständigheter fungerar utbildning i själva verket som indoktrinering ("hjärntvättning). Men denna indoktrinering hade varit mindre kraftfull om det inte hade varit för det faktum att unga människor just är unga människor. Deras mottaglighet för dominerande tankemönster tillsammans med frånvaron av referensramar för att kunna bearbeta och därmed värdera och trovärdighetsklassificera den information och intryck de utsätts för, gör att de på ett effektivt sätt är mottagliga för prägling. Till detta måste man även beakta "identitets-faktorn". Då unga människor är i uppbyggnad av, och därmed i avsaknad av, en fullt utbyggd och definierad identitet och känsla av individuell klassificering, finns det oftast en benägenhet att istället bekänna sig till det normativa - den rådande homogena bilden av vad som är accepterbart och kulturellt gångbart och därmed även förväntat av dem som människor.

Alltså - jag tror att nyckeln till ifrågasättandet av sexualiseringen av samhället/den mediala bilden av vårt samhälle, finns att finnas i våra barns levnadsvillkor. Då sex och sexualitet är koncept som vanligtvis härleds till "vuxensfären", och om de i denna "vuxensfär" är utsatta för en blandning av urblekning och komplikationer av förvrängning av deras ur-syfte, så tror jag att dessa ämnen åter kan göras angelägna om de utsätts för ett paradigmskifte.
Alltså: om vi flyttar redan laddade begrepp från "vuxensfären" till "barnsfären" utökas proportionerna samtidigt som tematiken skalas av och frigörs. För vad är mer grundläggande än ett barns nyfikenhet och påstådda oskuldsfullhet? Hur demoniserar man och avhumaniserar man ett pojkbarn, likt antisexualiseringens förespråkare gärna gör med de "riktiga män" som hävdas bidra till patriarkatets fortlevnad? Här finns en möjlighet att undvika att ta udden av frågan om var förtrycket härstammar ifrån, då ett barn är svårare att avfärda. Återfinns det provocerande inte i att det som anses vara förövaren i själva verket även, eller istället, kan vara offret - och att frågan om vem som då bär ansvar för detta i själva verket inte är män som en generaliserande faktor, utan VUXENLIVET SOM EN SPECIFIK AKTÖR? Det är lättare för en manlig vuxen kraft att objektifiera en ungefärligt likvärdig åldersmässig kvinna - men någonstans finns smärtgränsen mellan barn/flicka och ung kvinna och kvinna.

Faktumet att barn äger en sexualitet är i sig inget märkvärdigt eller kontroversiellt. Det kontroversiella återfinns i utforskandet av den. Jag menar att vi har möjlighet att förändra vår omvärld och vårt samhälle om vi förstår hur och varför det har blivit som det blivit. Om vi kan förstå vilka krafter det finns i grunden som möjliggör sexualiseringen av vårt samhälle och hur individer och representanter för det så kallade patriarkala samhället, dvs unga pojkar, påverkas av den cykliska kraften som finns i sexualiseringen - har vi då inte en fighting chance att faktiskt motverka det? Att förhindra det? Vilka inslag av barns sexualitet, och därmed människans, är naturliga och vilka är artificiella? Hur påverkas en ung pojkes begreppsvärld av det konstanta bombardemang av identitets-roller som han utsätts för? Har vissa av hans begrepp förändrats och förvanskats och till vilken grad? Utsätts unga pojkar för en normativ identifikationsframställan som uppmanar dem till att vara sexuellt aggressiva? För om kvinnor framställs på ett visst sätt - innebär inte det att någon måste utsätta henne för det? Vilka inslag av sexualitet är normalt kontra "onormalt"? Vad är överhuvudtaget normalt kontra onormalt?

Summa summarum - hur påverkas unga pojkar av den mediala sexualiseringen, och hur påverkar de i sin tur samhället? Vem är offer och vem är förövare? Och varför?

Etiketter: , , , , , , , , , , , ,

söndag, mars 11, 2007

time out

denna blogg träder nu i träda för en smärre tid och kommer, om inget stort händer, öppnas igen den 1 maj 2007. det finns behov av introspektiv och utvidgande av den personliga riktningen. har man ingenting att säga är det lika bäst att idka tystnad.

Etiketter: , , , , , , , , , ,

lördag, januari 20, 2007

samlarskapet

auteuren värderar det som voyeuren gör gällande existerar. i våra skrymslen frodas de skuggbitar vi slitit av från våra Berördas närhet och växer igenom skaltyget som aldrig riktigt passar, trots att det skurits enkom för oss. av det vi bär med oss tilldelas vi en del, vi stjäl en annan, något kanske vi lånar och majoriteten tar vi själva. vissa bitar är stora, andra är små; en del skarpa, men mycket är trubbigt och vagt och tynger ner oss; vissa viskar medan andra tystar omgivningen; erfarenheterna, de vi tror oss vara med om och vara förtjänta av, och de som anslår följe med oss på vår irrfärd, är en del av det hantverk vi låtsas vara vårt konstnärsskap. detaljerna är förnimbara bakom helhetens tragik. nomaderiets rastlöshet till trots; detaljernas osorterade arkiv skapar stringens i de buckliga korridorerna.

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,

fredag, januari 12, 2007

saxat

medan jag ser igenom mina ansökningar till DEN DANSKE FILMSKOLE och svenska DRAMATISKA INSTITUTET, finner jag bland de sedvanligt strategiserande och ansöknings-tvättade texterna, ett ovanligt försök till ärlighet och definition av mitt yrkesval.

Jag tror att ett visst mått av utanförskap är bra för en instruktör/regissör, eftersom den då kan se fler ingångar till den intimitet som all stor dramaturgi ska alstra; den intimitet som instruktören/regissören längtar efter i sin omvärld, men endast kan få i relation till sina verk.

Etiketter: , , , , ,

åskådaren som auteur

begreppet ´publik´ diskriminerar ett omedelbart singulart perspektiv och syftar till att bibehålla en fasad av att ett åskådande av ett audiovisuellt verk förutsätter och omöjliggör något annat än ett pluralbegrepp vad gäller verkets berättigande som centrat för den ålagda uppmärksamheten. detta motsäger dock varje unika verks individuella påverkan på varje enskild åskådare. dessutom hävdar man med ´publik´-begreppet att individen inte skulle vara möjlig att inta en auteurhållning i sitt åskådarskap. likaväl som regissören och manusförfattaren beklär sig med auteurskapets ok och välsignelse, likväl kan åskådaren utgå från ett på förhand definierat regelsystem av bedömningskriterier gentemot det aktuella verket och varje förekommande och efterföljande verk däruppå. åskådaren är måhända en än större auteur än filmskaparen, som, till skillnad från denne, som endast utövar sin gärning under en, sett i ett större perspektiv, relativt begränsat tidsperiod, begår sin gärning under ett konstant flöde av intryck under varje sekund, minut och övergiven livstid som den genomgår.
auteur-åskådaren följer sin egen kringelkrokiga stringens, baserad på ens ständigt skiftande värderingar och omvärderingar. en auteur-åskådarens voyeuristiska ställning gentemot auteur-regissörens voyeuristiska utgångspunkt blir till en decentralisering av verkets maktcentrum - en individs blick blir till en annans återblick.

Etiketter: , , , , , , , , , ,

lördag, december 23, 2006

diskussionens akustik

DEN STORE REAGÖREN och DEN STORE REGISSÖREN är intvunna i ett sällan skådat praktgräl; de pratar om samma sak men med olika tonläge av vitt skilda anledningar, men mot samma mål. DEN STORE REAGÖREN ber om förståelse och sympati för sin karaktärs förutsättningar, men som i själva verket handlar om sin egen yrkesproffessions satta sätt; DEN STORE REGISSÖREN kräver lydnad och lojalitet, inte nödvändigtvis i den ordningen, nonchalant, och måhända bekvämt, ovetande om sin egen hänsynslöshets naivitet. de skriker och spottar och fräser och jämkar och ylar och argumenterar och byteshandlar och hotar och ber och förlåter och förgrämer och positionerar sig för att forma svavlet de avger till små förbrända tennstickor som de kan använda för att klösa varandras synsätt ur sina hålor med. scenrummet viker sina kanter för att undvika att åsamka ytterligare skärsår än de som redan uppstått i deras inre kanaler.

det är då jag skriker: "CUT!" och scenen fryses till liv. jag reser mig och smyger mig försiktigt mellan parantesens karantän, jag luktar på motiven och sniffar efter de bakomliggande lögnerna; jag klär av ytan och vrider den om sig själv medan jag sakta matar den till elden som vår publik består av. jag viskar försynt om mumlet jag försökt bringa eko till men faller till golvet för att på rygg försöka se allting ur Det Oförställdas Perspektiv. nedanifrån ser allting så annorlunda ut; storheten jag ständigt, förgäves, eftersökt finns helt plötsligt inom synhåll. mina ögon krasar sönder likt flagnande hudbitar och lyfter till världs med de mindre bitarna av Veritas som jag köpt under det raspade bordet; de försvinner bortom min egen förståelse och allting kraschar då frysningen av ögonblicket smälter till lögn igen och DEN STORE REAGÖREN och DEN STORE REGISSÖREN tappar fotfästet och ramlar neråt och ovanpå mig och krossar mig, knota för knota; och jag vet inte om det är de som är mest överraskade över att finna sig landa på en främmande varelse likt mig, eller om det är jag, vars överraskelse består av att jag plötsligt tappat kontrollen, som bringar mest Värst.

och så ligger alltihopa där i en stor blodig hög av hybris och förbränning, förhoppning och förställning. ensamma jämringar undslipper högens inneslutna akustik; ensamma när de tre aldrig varit varandra närmre än DÅ. NU. och ALDRIG.

Etiketter: , ,

lördag, november 25, 2006

fakta

att vara regissör är det närmaste man kan komma att vara diktator utan att vara grundlagsvidrig.

Etiketter: , , ,

konstnärens idioti

konstnärsskapet är det enda yrke som är i beroendeskap gentemot sig själv. vi är som veliga transistorradioapparater, vars sökare korsar spektrumet upprepade gånger, sökande efter en signal, en inspirerande sökpunkt, där vi kan stjäla en användbar passion ifrån. tänka sig tanken om följande yrken hade skapat sig de ursäkter vi som konstnärer virkar inför de vi kallar för våra egna skal, men som alla andra kallar den längsta tänkbara acceptabla punkten för engagemang; om elektrikern hade tackat för sig och skyllt på "brist på inspiration"; om VVS-montören inte hade kommit då han inte känt "arbetsro"; om rörmokaren hade vägrat samarbeta med sin kollega pga av "konstnärliga och moraliska meningsskiljaktigheter" eller om polisen hade använt våld per automatik på grund av "nödvändiga experiment för att utforska det mänskliga behovet av intimitet och närhet; att krossa barriärer och utforska det schablonmässiga konceptet om ett allmänt accepterande". vad om? varför denna praktiska särskiljning mellan konstnärer och övriga yrkesgrupper? varför gör vi inte upp med det som skapar fördomar om våra verksamheter? ty idag är vi fähundar allihopa! ett alldeles eländigt pack är vi, vi konstnärer, vi..

Etiketter: , , , ,