solskensstrålarnas knivskarpa kanter

imorgon för mina resor och filmer mig till BELGRAD - den enda huvudstaden i ett i övrigt relativt fridfullt EUROPA som blivit bombarderat av främmande luftvapen de senaste tio åren. det är inte utan att faktumet lämnar en lite på den filosofiska sidan av verkligheten. då NATO:s bombningar av militära mål samt centrala infrastruktur-kluster syftade till att motverka den serbiska militärens framfart i KOSOVA, var det första gången sedan ANDRA VÄRLDSKRIGET som det tyska luftvapnet genomförde attacker som inte var övningsrelaterade. och då i direkt samarbete med samma luftvapen som besegrade dem då det begav sig - de amerikanska och brittiska luftvapenmakterna. den historiska ironin är inte att förglömma.

allt för ofta den här senaste tiden har den magiska upprymdshetskänslan av film bestulits från mig - för gentemot bomber och omkomna människor, står sig filmens vikt omfattande betydelselös. och när det nu är en av mina egna filmer som för in mig i dessa insikter genom att verka i ett sammanhang av surrealism, så undkommer inte heller den ironin mig. jag åker till SERBIENs huvudstad för att visa "VÄSENPUMPEN", som en del av en regional visning av vinnarna från förra årets NORDIC PANORAMA. med mig har jag en film som handlar om mörka aspekter av livet, till en stad vars invånares egna erfarenheter får mina mörka aspekter att närmast te sig som det varmaste solskenet. det är nästan så att jag skäms.

ju mer jag verkar i denna så kallade filmbransch, desto mindre vill jag fortsätta vara en del av den på de villkor som förespeglas mig. jag börjar bli trött på att bli berövad mina fantasier.