GIFF t/r anno 2009

ikväll var jag snabbt inom GÖTEBORG och festivalen för sista gången det här året. "STRÅ" fick sin officiella premiär ikväll som förfilm till långfilmen "I SKUGGAN AV VÄRMEN", som jag tyvärr inte hann se innan jag fick sätta mig på tåget hem igen. jag ser fram emot ett återseende då den får biopremiär istället. ett fullsatt DRAKEN var en fin inspiration inför de kommande veckornas hårda och intensiva manusarbete. dels ett oerhört spännande frilansprojekt, samt mitt nya, vansinnigt ambitiösa kortfilmsmanus som jag redan påbörjat, samt, så slutligen, det senaste draftet av långfilmsmanuset, som äntligen, äntligen är på väg att bli färdigt.

jag har spenderat väldigt mycket tid den här senaste veckan att fundera över den gångna helgens upplevelser i GÖTEBORG. filmfestivalen är för mig en väldigt speciell begivenhet som är lika mycket utmaning som bekräftelse; afrodisiak som gift; lek som allvar; inspiration som avskräckning; hemma som främmande; dåligt och oerhört, oerhört bra.

filmfestivalen blir lätt till en värdemätare för mig själv där det blir tydligt om vart jag är på väg, men framförallt varifrån jag kommit. sedan förra årets festival har "VÄSENPUMPEN" visats på SVT, "87" har vunnit "BÄSTA MANUS" samt visats runt om i världen, och min nya kortfilm "STRÅ" har producerats. dessutom har jag träffat fantastiska människor som inspirerat mig och trott på mig, och långfilmen har kommit närmare.

jag undrar intensivt var jag kommer befinna mig i min filmgärning då jag når 33rd GÖTEBORG INTERNATIONAL FILM FESTIVAL 2010.

dig out your soul

plötsligt har det blivit roligt att lyssna på OASIS igen. deras nya album "DIG OUT YOUR SOUL" spelas om och om igen i mina hörlurar. de har en nerv och en angelägenhet som de inte haft sedan "BE HERE NOW". spåren "I´M OUTTA TIME", "HIGH HORSE LADY", "FALLING DOWN", "TO BE WHERE THERE'S LIFE", "THE NATURE OF REALITY" och inte minst "SOLDIER ON" (personlig favorit) är faen inte att leka med.

nystart/omstart

avresedag. sista förmiddagen i idyllen. servitriserna gör i ordning terassen på APOTHEKERGÅRDEN för festivalens avskedsfrukost. bestick klirrar till och matoset smyger sig fram genom GRIMSTAD´s gränder. flanörerna kan skymtas promenera förbi bakom de upphöjda vita staketplankorna och rörelserna blir till ett stroboskopliknande mönster. himlen är blå och molnen är det inte. det skuggtäckta området jag sökt min tillflykt till, fungerar bra som moteld mot det förrädiskt trevliga sommarvädret som anlände i samklang med gryningen tidigare imorse då hotellets brandalarm utlöstes. famlande och med en skrämmande lång reaktionstid, halvvägs till lobbyn, halv fem imorse, upptäcktes det dock att falskalarmet var ett faktum.

när jag nu gör ett försök till sammanfattning av de senaste dagarnas fullständigt rofyllda vistelse här i GRIMSTAD, så blir det inte utan en kompakt tacksamhet för min tid här. mer än en vanlig festivalvistelse; något annat än ännu en ursäkt för verklighetsflykt; en upplevelse full och hel i sin förmåga att få mig att minnas allt det andra i mitt liv som jag sedan länge valt bort. saker och personer jag vant mig ifrån. tankar och förhoppningar som inte omedelbart har med CSABA BENE PERLENBERG, regissören, att göra. utan endast "C.", personen. människan bakom filmen; livet bortom skapandet; anledningen bakom drivkraften. allt för länge har denna bild av mig själv tagit allt för mycket plats. vem personen bakom egentligen är, och vad det är han vill, och hur han vill göra det, är i mångt och mycket okänt. om han överhuvudtaget finns kvar därinne någonstans. men det ska bli oerhört spännande, om än en aning smärtsamt, att ta reda på det.

jag kommer verkligen behöva all hjälp jag kan få.

kvällen före inspelning

tankarna virvlar runt och förbi varandra och hittar inte riktigt någon fast ankarpunkt. oron sprider sig över de olika möjligheterna till gestaltning, och jag ifrågasätter starkt om jag vet vad det är jag vill och vad jag sysslar med. om att jag kanske kommer svika människor som jag litar på och vars hjälp jag har bett om. om det jag vill berätta egentligen är så intressant. om jag berättar alldeles för mycket. om jag vet någonting överhuvudtaget om det som jag tror är viktigt. och som vanligt känner jag mig hopplöst oförberedd. ju mer jag tänker på det, desto mindre känner jag mig. desto mer specifik jag försöker vara, desto mer fragmentarisk blir jag.

en stor del av min oro grundar sig i det som har gjort att jag uppmärksammats för det senaste året: det som kommit att bli något av mitt signum, med en-tagningsfilmer. i det stora hela har jag bara gjort två sådana filmer, i en samling av ca. 20 produktioner - men icke desto mindre är det de som givit mig mest framgång. detta, i kombination med att jag inte regisserat en "traditionell" dramaproduktion med konventionellt bildberättande och med faktiska klipp på över ett år, gör att jag känner mig lite ringrostig. det finns så mycket som kan gå riktigt, riktigt fel.

imorgon får vi reda på var jag står i förhållande till min självbild.

lägesrapport

man börjar tro på sina berättelser igen.

solskensstrålarnas knivskarpa kanter

imorgon för mina resor och filmer mig till BELGRAD - den enda huvudstaden i ett i övrigt relativt fridfullt EUROPA som blivit bombarderat av främmande luftvapen de senaste tio åren. det är inte utan att faktumet lämnar en lite på den filosofiska sidan av verkligheten. då NATO:s bombningar av militära mål samt centrala infrastruktur-kluster syftade till att motverka den serbiska militärens framfart i KOSOVA, var det första gången sedan ANDRA VÄRLDSKRIGET som det tyska luftvapnet genomförde attacker som inte var övningsrelaterade. och då i direkt samarbete med samma luftvapen som besegrade dem då det begav sig - de amerikanska och brittiska luftvapenmakterna. den historiska ironin är inte att förglömma.

allt för ofta den här senaste tiden har den magiska upprymdshetskänslan av film bestulits från mig - för gentemot bomber och omkomna människor, står sig filmens vikt omfattande betydelselös. och när det nu är en av mina egna filmer som för in mig i dessa insikter genom att verka i ett sammanhang av surrealism, så undkommer inte heller den ironin mig. jag åker till SERBIENs huvudstad för att visa "VÄSENPUMPEN", som en del av en regional visning av vinnarna från förra årets NORDIC PANORAMA. med mig har jag en film som handlar om mörka aspekter av livet, till en stad vars invånares egna erfarenheter får mina mörka aspekter att närmast te sig som det varmaste solskenet. det är nästan så att jag skäms.

ju mer jag verkar i denna så kallade filmbransch, desto mindre vill jag fortsätta vara en del av den på de villkor som förespeglas mig. jag börjar bli trött på att bli berövad mina fantasier.

okey?

jag spenderar eftermiddagen med att läsa igenom en del recensioner av DARREN ARONOFSKYS "THE FOUNTAIN". detta är en film som delar kritikerna i tre kristallklara läger. det första lägret menar resolut att det är pseudo-new-age-flum och avfärdar den totalt. det andra lägret menar att det är en film med uppenbara brister, men att det, trots allt, finns någonting ospecificerat i filmen som ändå för helheten vida överstiger de problematiska bitarna. och så finns det ett tredje läger, som förstår och inser det som regissören ämnat göra med sitt passionsepos. jag är en av dessa.

och då jag begravt mig i mina egna tankar under dessa tiders långfilmsförfattande, och färdas i utkanterna av mitt samvete och slår mot väggarna av min yrkeskunskap och dramaturgiska fingerfärdighet/klåfingrighet, så är det just en sådan film som jag vill åstadkomma. vissa människor kommer helt enkelt inte att förstå, aldrig någonsin, och då är det kanske lika bra att ta avstånd från dem från början. konst är inte, och får aldrig bli, något lättillgängligt. det ska inte vara lättsmält eller angenämt. det måste, om inte vara direkt provocerande, i alla fall vara problematiserande och utmanande. då blir i alla fall konsekvensen av upplevelsen, inte upplevelsens förutsättningar, en provokation. det kan omöjligtvis vara som så att det är min uppgift som konstnär att göra det bekvämt för människor att uppleva det jag skapar. jag kan ge dem olika nycklar, men jag tänker vägra berätta för dem vilka dörrar de ska använda dem till. om dörren redan är vidöppen - vad är då meningen med att ta betalt för inträdet (eller ens betala) om man ändå kan spatsera rakt igenom utan att någonsin ha känt nyfikenheten och förväntningen och förvirringen av att undra över vad som finns på andra sidan och om det överhuvudtaget är rätt dörr?

ibland är det helt enkelt som såhär: either you get it, or you just simply don´t. och om du inte ens är intresserad av att försöka förstå för att du inte har modet att göra det - please, stay out of my fucking way.

c.

det är märkligt hur stilla denna del av världen förhåller sig gentemot den övriga delen av dygnet, då den befinner sig någonstans mellan halv ett och kvart över fem på morgonen. gatljusen tävlar med skuggorna om tystnad och gör inte mer djävelskap än vad de själva vill. de senaste dygnen har ägnats åt ett försök att vända dem; man har färdats genom dem i hopp om att vända dem åt andra hållet men utan att lämna sin utstakade riktning. man ställer sig tvärs emot sin omvärldsrytm och börjar för första gången tro att man börjat hitta rätt. i ens huvud, omgiven av ens tankar i tron om någonting annat, någonting bättre, någonting alldeles annorlunda än det man aldrig riktigt haft, så finns det nu endast en klartänkt, suddig massa som håller en i handen efter att den sågat av ens arm.

på denna sidan av dygnet ringer inte telefonen; på denna sidan dygnet passerar inga bilar genom köket och det vandrar inga knackningar längs med ytterdörren; ljuset stör inte mitt privata mörker och till och med det inbjudande hummandet från kylskåpet försätter sig i nokturnalt tillstånd. inga röster från gatan. ingen stress om att nå människor i min bekantskapskrets angående diverse triviala och världsomvälvande ärenden. inga deadlines. inga psykosociala spel. inga lögner. inga obehagliga sanningar. ingen csaba bene perlenberg. bara, C.

alfahundens böjda öron och slaka svans

imorgon är det en vecka sedan inspelningen av "ÅTTIOSJU", och jag inser inte förrän nu att den gångna veckan har varit färgad av post-produktionsdepressionen. det är tillståndet man försänks i efter en tid av intensiv planering och positionering och allmänt kreativt rus, som blir till ett slags icke-tillstånd av vakuuminducerad verklighet där kontrollen över projektet förlorades i samma stund som man viskade "bryt". jag har varit väldigt nere den senaste veckan. allting har varit grått och tungt och allmänt tröttande. koncentrationen har sviktat.

i bakhuvudet vet jag att vi har en fantastisk film med oss därifrån. men själva projektets grundnatur med endast en tagning (två, med kran-shotet) och den enda inspelningsdagen, lämnar mig med ett behov av mer. mer inspelning. mer kreativitet. mer samarbete med begåvade människor. mer alfahundskomplex.

hm?

trots att besöksstatistiken talar sitt eget tydliga & klara språk, så blir jag lika överraskad var gång som någon säger till mig, ansikte till ansikte, att de läser min blogg. ridån mellan bekväm världsfrånvändhet och akut konfrontation är tunn och skrynklar sig ogärna.

vad tycker DU om den här bloggen?

alla dessa små ting

skrivarprocessen är nyckfull. långa, ensamma perioder av ökenvandring kontrasteras mot små, nästan illusoriska ögonblicksavbrott av bildinslag. en komposition, en känsla, en färg, ett objekt, en handling, ett ljud, en lögn, ett minne, en fantasti, en dagdröm, yta, en skugga, en vind mot fingertopparna, en blodfärgad trottoarkant; allt detta och inte heller något av det utlöser en sorts manisk inspiration. det har varit hans erfarenhet att aldrig söka inspirationen. den anländer så gärna när den själv anser det vara lämpligt. eller ännu hellre, när opassande är ett honnörsord.

klarhet

även om renskrivningsprocessen är en långsam och mödosam undertagelse, så är den givande. frågetecken löses upp och ännu fler bildas. detaljer tillkommer som fördjupar och förtydligar. mönster skönjas och flöden sätts i rörelse. men framförallt, så blir berättelsen en annan än den som den från början var tänkt att vara. den blir sig själv.

åttionio famntag

utspritt på golvet framför mig, i en drakonisk akt- och sekvensstruktur: 89 post-it lappar i olika färger med snirkliga scenbeskrivningar. de är resultatet av tre veckors slitande och töjande på långfilmens grundhistoria. en del gammalt i ny skrud och med ny innebörd, en hel del nytt och till och med ett och annat lånat. de stora stråken av handling är nu klara, nu måste de bara jordas med lite detaljer och med en del skeenden som inte står riktigt klara än. bi-rollskaraktärernas dramatiska banor måste slätas ut och fördjupas och ges eget berättigande. men det kommer. marken är plöjd. nu ska det få sjuda lite i all sin egenhet.

neverwhere

nu ar allt nastan over. ikvall ar det avslutningsfest pa ett café nara skolan. for en stund sedan tog den5h langa examensvisningen slut, med over 25 filmer. pa tisdag kommer det upp produktionsinformation samt officiella produktionsbilder om min och Asgers examensfilm, nu dopt till NEVERWERE.

pa onsdag lamnar jag PRAHA, for ett par veckors forfattarvistelse i SALZBURG. mot nya oklarheter. alltid. garna.

pragmatic / fanatic

med ett par dagars mellanrum nås jag av tre olika mail från två olika kollegor. de uttrycker samma sak men på olika vis, av olika anledningar men med samma konsekvenser. de delar en situation där vardagens kanter har suddats ut av deras hängivelsers gränslösa passion. märkligt nog, så hade jag och en tredje regikollega, ASGER LINDGÅRD, ett kvällssamtal endast en vecka tidigare, där han menade att det måste finnas en balans mellan livet och filmen, och att de två aldrig får blandas. i sak har han givetvis rätt. pragmatiskt och alldeles korrekt.

but where's the fun in not being a fanatic?

time out

denna blogg träder nu i träda för en smärre tid och kommer, om inget stort händer, öppnas igen den 1 maj 2007. det finns behov av introspektiv och utvidgande av den personliga riktningen. har man ingenting att säga är det lika bäst att idka tystnad.

odling

då tårmakaren (manusförfattaren) odlar sanningsrankorna (dramat) under det medvetnas förseglade yta (skrivarpassion) och tror sig kunna skörda fältens belöning utan att skära sig själv i plogens vassa kanter, missräknar han sin egen betydelse under säsongernas begränsade utrymme för när vissa grödor kan odlas och inte. dessutom är vissa rankor ogiftiga. dessa bör man undvika.

festivalblues

kontrasten mellan festivalens segerrus och hemkomstens vardag utmanar min egen personliga smärtgräns. mellanvägen där mitt hybris tvingas promenera fram i maklig takt har ännu inte dragits. men jag vet vartåt den leder.