de problematiska novellfilmerna

JOHAN CRONEMAN skriver årets kanske viktigaste filmpolitiska åsiktsinlägg och visar att det finns hopp för en seriös svensk filmkritik då han sågar årets novellfilmer jäms med fotknölarna. eftersom jag inte såg årets skörd då jag var i GÖTEBORG i förra veckan kan jag inte uttala mig "i enskilt ärende", men håller med CRONEMAN i sak.

novellfilmerna är en problematisk formnorm eftersom själva längden är ett ingenmansland vad gäller dramaturgi. 28,5 minuter är antingen en inledande akt i en långfilm eller en alltför lång avgångsfilm från DI. det finns en annan anledning än bara innehållsmässigt, till att väldigt få av de svenska novellfilmerna når den internationella festivalscenen: längden är helt enkelt för lång och otymplig för att programsättas. varför visa en halvtimmes lång svensk kortfilm när man kan visa två 15minuters-kortfilmer från MAROCKO och SPANIEN eller tre 10minuters kortfilmer från valfritt land? på kortfilmsfestivaler är det oftast kvantitet som har företräde.

alltför många ser novellfilmerna som en för-övning till långfilmdebuten, vilket gör att de sviker den korta filmens villkor och förutsättningar. kortfilm har sina egna dramaturgiska regler och möjligheter, och därför blir det besvärligt när man blandar begreppen. i sig föder heller inte novellfilmerna någon enorm stor skaparlust i regissörsleden - en regissörskollega som jag pratade som hastigast med i GÖTEBORG, som är en av de utvalda (låt det vara osagt om det är en kommande, nuvarande eller tidigare novellfilm) erkände öppet att han/hon endast gjorde det för att projektet erbjöd en någorlunda respektabel budget och en möjlighet att "leka med de stora leksakerna".

tänk om man skulle omvandla novellfilms-projektet med sina 6 stycken filmer á 28,5minuter till 12 stycken riktigt slagkraftiga 15minuters-filmer? eller, med rätt independent-perspektiv framför ögonen; tänk vilka enormt spännande lågbudget-långfilmer man hade kunnat göra för var och en av de 1,5 miljoner-potterna...?