den stora vacklingen

ah. och så var vi där. IGEN. eller jag, rättare sagt. den ofrånkompliga tidpunkten då man nått en mättnad på klippmaterialet. efter flera dagars naturlig berusning och manisk uppmärksamhet, börjar DEN STORA VACKLINGEN. är filmen egentligen så himla bra? lurar jag mig själv? ser jag saker som inte är där? överdriver jag nyanserna i gestaltningen? projicerar jag mina egna förhoppningar och bakomliggande känslor på materialet? inbillar jag mig själv om något som aldrig kommer att kunna uppnås? bottom line: vad faen är det jag håller på med? och, varför?

DEN STORA VACKLINGEN är en oundviklig etapp i arbetsprocessen. den är svår att ta sig igenom. i all sin enkelhet är det ett rätt så sorgset ögonblick - lika mycket som det är en nödvändig en. från och med nu kommer man aldrig att se på materialet på samma oskuldsfulla, naiva, barnsligt förtjusta vis igen. det är borta. samtidigt så börjar man se nyktert på materialet. man ser det för vad det egentligen är, och inte för vad det borde, eller skulle kunna vara. i det stora hela gagnar det både filmen och filmskaparen. men det är ledsamt. ungefär som att inse att man aldrig kommer återfå vissa barndomsstunder. eller som de där intensiva drömmarna där man verkligen vet att man kan flyga, varpå man vaknar och nästan börjar gråta över förlusten av ens förmåga att vandra med molnen.

att vara realist vad gäller konstnärligt arbete är nästan en självmotsägelse. icke desto mindre måste man inse att det kan gagna helheten. allt för verket. inget för konstnärens självbedrägeri.