suspekta ting

jag kunde inte hålla mig. sitter just nu och tuggar på ett par romerska bågar, med godispåsen tätt intill tangentbordet. men jag var duktig och köpte tuggummi också. det har faktiskt inte varit något redigeringstugg överhuvudtaget, hittills. bara ofantliga mängder vatten och kaffe.

jag stötte ihop med en gammal klasskamrat på VIDEOMIX. från grundskolan. det är samma sak varje gång - den där pinsamma tystnaden mellan varandra för att man egentligen inte har något att prata om. vad har du gjort sedan vi slutade? var gör du nu? har du kontakt med någon i klassen? är det bra med dig? du trivs? "jahaja". men i mitt fall tillkommer det alltid ett element.
- vad sa du att du sysslade med?
- film. jag sysslar med film.
- alltså.... vaddå?
- jag gör film. jag är regissör.
- öhm... jasså.

"vanligt folk" (och med det menar jag inget nedsättande, utan menar på samma sätt som en militär refererar till civilbefolkningen, alltså i mitt fall icke konstnärliga personer) brukar alltid ha det ofantligt svårt att hantera att man säger att man sysslar med film. de blir alldeles till sig och vet inte vad de ska säga. antingen blir de bara tysta eller så försöker de desperat starta en konversation kring det ämnet. "ja, alltså, har du sett den där filmen, den var ju så himla bra... vad var det nu den hette... du vet, den där, med hon där... där hon gjorde det där... du vet? det var så himla coolt. ... ... ... ... jaha, när får man se ditt namn på bioduken då?". blink blink. eller, som i detta fallet: "vad roligt!"

jag vet inte. kanske tolkar jag in för mycket i det. allting kanske handlar om min egen osäkerhet. det känns bara som att man alltid måste försvara sig inför "vanligt folk", för att man sysslar med något konstnärligt. det är alltid roligt att slötitta på en film på TV3 på en söndagskväll, men när man verkligen ställs inför någon som sysslar med det, tycker man det är suspekt. DET får mig att känna mig jävligt suspekt.

(tillägg: samtidigt är det viktigt att inte avskärma sig från "vanligt folk". umgås man bara med rödvinseliten (nu dricker jag inte överhuvudtaget, men det är en bra beskrivning på en sluten konstnärlig värld), så är man ute på djupt vatten. då är det självömkan och självförhärligande omvartannat. det är en balansgång, det där.)