moderna tendenser

ännu en scen klar. 5min. den är jättefin, men kanske lite för lång. en tredjedel av den, på slutet, kan nog tas bort. men frågan är om jag ska göra det. om jag vill. jag behåller den i alla fall för stunden - sätter in den i hela filmen. scener man inte är hundra procent säker på hittar alltid sin plats i relation till de andra scenerna. på så sätt är redigering en tacksam process. det blir som ett naturligt urval. man känner instinktivt vad det är som inte fungerar. klippning är många gånger inte en rationell process. det är ett ställningstagande.

jag kan bli så arg på människor som säger att man ska korta ner saker bara för att korta ner dem. jag kan förstå syftet med att vara konkret. det är viktigt. men om film som konstart ska spegla livet, eller i vart fall gestalta det, så måste vi erkänna för oss själva att livet, våra egna eller samlingen av allas, sällan är särskilt konkret. vi tar oftare än inte, små avvägar. vi går i cirklar och vi tappar bort oss. varje scen, varje bild, varje klipp i en film är av största betydelse. men det är en stor skillnad på att säga att varje bild, varje klipp måste ha ett syfte, och att säga att detta syfte i sig måste ha ett syfte. ibland måste ett syfte tillåtas vara att inte vara ett uttalat syfte, utan något annat. en paus. en anhämtning. en parantes. en liten kringelkrokig väg. precis som livet.

filmmänniskor (ett vagt begrepp, men det är människor som sysslar med film men som inte riktigt förstår "det") har en tendens att bli alldeles förskräckta när det handlar om att inte vara linjär. det föder bara kopior av kopior. och filmpubliken har en tendens att bli uttråkade för snabbt. det beror på att filmmänniskorna har förstört filmpubliken för filmskaparna. det finns en nutida vana med att en handling måste presenteras snabbt och effektivt. de suggestiva inslagen håller långsamt på att kvävas. men vanor kan brytas. bör brytas. men då måste filmmänniskorna låta filmskaparna ge filmpubliken en annan slags film. en film som tillåts att vara icke-linjär, vars berättelse och vars karaktärer inte bara servar ett narrativ, utan sig själva. och varje självmedveten människa vet att man inte alltid sätter helheten främst. ego-identiteten regerar. som filmpublik måste vi sluta med att förvänta oss att filmen och dess karaktärer ska serva oss. istället är det vi som ska serva dem. med vår uppmärksamhet. vår respekt. sekunden vi gör det, så frigör vi oss också från tanken att "det är bara film". för det är inte sant. en film är inte bara en film. det är en helt annan värld. och om den är välskapad, så förtjänar den vårt tålamod. för DESS egen skull. i förlängningen berikas vi då av denna värld. men publiken kan aldrig komma först. verket, i första hand.

nu ligger vi på 20min 1sek. och en bildruta.