att göra & inte göra

har just blivit klar med och lagt till två scener till filmen. en med MAGNUS (den som jag skrev om här nedanför) och en med SARA. den med magnus är väldigt stilistisk. utifrån karaktären pratar han om väldigt privata saker, och det var viktigt att hålla igång en rytm i hans berättelse. om man pratar om sådana saker kan det ibland bli för mycket - publiken försöker automatiskt väja ifrån. koppla bort. därför är det viktigt att ta till knep för att hålla fast sin publiks koncentration. då kan klippning vara ett subtilt verktyg att använda.

den andra scenen med sara är raka motsatsen. där pratar hon också om sin barndom (karaktärens, inte sin egen), men med en annan slags sprängkraft. ibland ska man helt enkelt ge faen i att klippa sönder en gestaltning. man ska låta scenen bära sig själv. med det säger jag inte att saras scen var bättre än magnus. inte alls. de är bara två olika scener som är beroende av olika förhållningssätt. man måste veta när man ska göra vad. ibland kan det bästa man kan göra vara att inte göra någonting alls.

vi är nu uppe i 15min 2sek.