trauma

i förmiddags var det testvisning av filmen på FC SYD i MALMÖ. JOHAN och MAGNUS var vittnen. testvisningar är per definition en fruktansvärd upplevelse. efteråt är man en annan människa än vad man var före. men om man likt mig har hybris, så är det ett nödvändigt ont.

jag har hittills aldrig varit med om en testvisning (jag har haft två ´riktiga´ sådana) där verket eller jag har blivit universalt hyllad. på en ytlig nivå hade en sådan upplevelse varit alldeles förträfflig. och vem vet, kanske kommer jag någon dag att vara med om det. men testvisningar är i grund och botten inte till för att regissören ska omge sig av en massa ja-sägare som föder hans uppfattning om att filmen är briljant. folk får gärna säga det, men då ska det vara sant också. istället är själva meningen med dem just att sätta saker i perspektiv. för filmskaparen, för publiken, för filmen i sig. jag vet inte hur ofta jag har chockats av insikten att något som jag trodde var självklart, inte alls blev förmedlat till min publik. som filmskapare har man en unik position i relation till sitt verk. man vet det innan och utan och varje skrymsle av det. men detta är inte alltid av godo - många gånger är det helt enkelt som så att man förblindas av en bild av vad man önskar att verket ska vara, inte vad det egentligen är.

därför blev dagens testvisning givetvis en invärtes chock. på flera plan. "det finns en väldigt bra film därinne, någonstans", som magnus uttryckte det. nu är han givetvis lika partisk som jag är. men han har en mer nykter syn på filmen och materialet, eftersom han inte suttit med det dag och natt i en veckas tid. (ren idioti, för övrigt.) koncensusen verkade vara att narrativet behöver omstruktureras. den behöver klippas om. det verkar som att filmen rör sig mot vad den ursprungliga planen var - att den blir en flerplansberättad film. det kanske inte är en så dum idé.

samtidigt är det väldigt viktigt att veta vilka saker det är man ska lyssna på. ibland har man helt enkelt olika uppfattningar om något. och då ska man inte ge sig. tekniska saker är viktigare än rena värderingsfrågor. problemet är bara att dessa två har en överjävlig förmåga att linda in sig i varandra. man måste kunna sålla i den feedback man får. och, det viktigaste av allt - så länge den kritik man får ta del av är konstruktiv, så är den viktig. illa framförd kritik har inget existensberättigande.

"ingen klipper en långfilm på en vecka", som magnus sa. det kan kanske vara sant. det som är värt att notera i den beskrivningen är dock att han trodde på att filmen kan fungera i långfilmsformat, bara den renodlas. jag vill gärna tro på honom. jag tror på det själv. jag måste bara hitta en ny form.

filmen är nu på 71min. det är inte ett självuppfyllande mål att "ALEXANDERS AFTON" ska bli en långfilm. den kan sluta som en kort långfilm. så varför känner jag så starkt för det som jag gör?