onsdag, september 06, 2006

galoscher

att återuppta ett gammalt manus är som att ikläda sig ett par gamla skor som man inte trampat omkring i på länge. till en början skäms man nästan över att man överhuvudtaget har trätt på dem på fötterna igen. men efter ett par eller femtiotre steg inser man att de här skorna är en del av en. de var kanske inte så pjåkiga ändå, de gamla galoscherna? visst finns det ett imponerande schvung i dem? och, men vänta här nu lite... är det inte som så att de här gamla pjäxorna nästan går av sig själv? de för mig till platser jag inte besökt på länge. de har en medveten kursläggning som det faktiskt är rätt så behagligt att följa. de tar lagom stora kliv, vid precis rätt tillfälle, eftersom de vet vart alla hinder är någonstans, ty man har ju stött på dem tidigare. tillsammans. och långsamt, långsamt, tar man upp en tidigare takt, steg för steg, och inleder en ny relation. tills det att sömmarna spricker och man plötsligt står där. oskyddad. mot farliga ytor. tårna mot splitterfragment. hud mot sandpapper. antingen går man vidare. eller så är man en liten lort och står kvar. för skorna - de kan bara ta dig en viss bit. det är då man kan vingla till, för att sedan bli stadigare. steg för steg. längre bort än vad du någonsin trodde det var möjligt, en gång i tiden, då du först iklädde dig dem. för vem vill vara en liten lort?