ödesherdarna i våra liv

mentorskap är en essentiell del i all konstnärlig verksamhet, men borde vara det även i den vardagligt mänskliga tillvaron. att finna en medmänniska som är villig att ta sig an ens villfarelser och allmänna behov av utmaning är sällsamt men speciellt. alltsedan min ungdom har jag omgett mig med mentorer, vissa tillfälliga och andra mer cykliskt baserade, som gett mig det jag känt ett behov av. förståelse, tålamod, intresse, uppmuntran, utmaning. då man som konstnär använder sig själv som det redskap som omvärlden skall filtreras genom, är det därmed viktigt att öppna upp sig själv för en form av granskning som man känner behov av, men kanske saknar verktygen till att utföra själv. därför är mentorskapet så ofrånkomligt, så livsavgörande. det är inte nödvändigtvis en strikt, traditionell lärare-elev relation, men en vägledande funktion medmänniskor emellan. man erkänner sin egen eviga ofullkomlighet, och hoppas på en flik av insikt och upplysning.

helst ska en mentor inte inneha samma proffession som en själv - en angränsande proffession är som mest nyttigast eftersom det ger båda en chans att söka nya horisonter under samma tak. inför varje nytt mentorskap analkas det därför en anspänning om närhetens försorg. vad kommer hon föra med sig, denna nya mentor? vilka golvplankor ber hon en slita upp, vilka tak ber hon en att krypa förbi? vissa vågor vill hon att man bryter?