måndag, januari 15, 2007

föraktets självgodhet

filmen. din, min, vår, någons - den som inte tillhör någon, inte ens cineteknikern, efter sitt färdigställande. den hemsöker sin publik med sin världsbild. den tvingar sig på känslosträngarna som den spelar med rasande fart och bortskämd vårdslöshet. den våldför sig på åskådaren med sin nerv och sin rytm och dess ångande löfte om sanning i perspektivets reflektion. dess ursäkter klingar illa med sitt krav på uppmärksamhet - dess förakt mot sin publik oöverstigligt.

Etiketter: ,

söndag, november 19, 2006

valen vi gör, helheten som vi misster

det Ideala Inspelningsförhållandet är ett drömlikt förhållande, som man som filmskapare sällan har förmånen att uppleva. i denna best vi kallar det kreativa kaoset och de nödvändiga kompromissernas paradis, ställs vi inte sällan i konflikt mellan våra förespeglingars förhoppningar och vår bitterhets erkännande om det praktiskas verklighetsförankring. som regissör upplever man ofta att man tvingas välja sida mellan den tekniska aspekten och den kreativa; har man en väl förberedd inspelning med exakta shots som måste 'betas av' och man har ont om tid, blir det väldigt lätt hänt att man tvingas koncentrera sig på den formella biten, och offrar sina reagörer på kuppen. det är olyckligt och alldeles vanskligt, och är inte att föredra, eftersom det i slutändan är irrelevant hur ens shot ser ut eller hur beskärningen agerar i samspråk med deras gestaltning, eftersom det ju är våra reagörer som syns på bilden som vi försöker skapa. har man som regissör inte gett sina reagörer den regi alla parter önskat, kommer det kännas, synas och göra filmen verkningslös. filmens största inneboende fälla är den mekaniska aspekten som har en tendens att smyga sig in i regissörens sinnelag. verklighetens begär får aldrig begränsa oss i vår kreativa frihets nödvändigheter.

Etiketter: , , , ,

fredag, november 17, 2006

tillfällets foaje, möjlighetens väntrum

med endast ett par timmar kvar till inspelningen av "GOLEM", så pendlar man mellan en förvissan om förberedelsernas omfattning, och en gnagande känsla om det oförutseddas förmåga att bringa korrumption med sig. precis innan en inspelning är jag nästan alltid ängslig över att jag inte förberett mig tillräckligt mycket, eller ett ifrågasättande av ens egen kompetens. filminspelningar är ju unika på det sättet att de erbjuder en, en väldigt begränsad period av tid för att lyckas med det man föresatt sig. man får väldigt sällan en andra chans för inspelningen, i jämförelse med teateruppsättningar som har en chans att tweaka föreställningen sisådär 20-30 gånger. man måste vara beredd att försätta sig i en mentalitet av effektivitet, eftersom det finns en uppsättning av shots som måste betas av, tider som måste hållas, en dramatisk laddning som måste vara närvarande - och mitt i alla dessa måsten av stress och press, så glömmer man oftast av vad det är man är med om. man är så fokuserad på att försöka replikera sina inre bilder att man helt förtränger faktumet att magin gärna vill se sig själv som anträffningsbar på en filminspelningsplats. man måste påminna sig själv om att det finns en anledning till att man nått till den punkten att man frågar om alla är redo och ber om tillåtelse av Tillfället att få börja då man viskar ´action´. man är där man är, omgiven av förväntansfulla människor, för att det är där man hör hemma. om Tillfället är ens foaje så är det tomma mini-DV-bandet Möjlighetens väntrum.

Etiketter: , , , ,

tisdag, november 14, 2006

cineteknikern & reagören

cineteknikerns främsta redskap består av modet att inte höra det man vill höra, och att ikläda sig rätt skrud inför den granskning man inbjuder till efteråt. reagörens steg leder dit den väljer att träda, stig eller ingen stig.

Etiketter: , , , , ,

ödesherdarna i våra liv

mentorskap är en essentiell del i all konstnärlig verksamhet, men borde vara det även i den vardagligt mänskliga tillvaron. att finna en medmänniska som är villig att ta sig an ens villfarelser och allmänna behov av utmaning är sällsamt men speciellt. alltsedan min ungdom har jag omgett mig med mentorer, vissa tillfälliga och andra mer cykliskt baserade, som gett mig det jag känt ett behov av. förståelse, tålamod, intresse, uppmuntran, utmaning. då man som konstnär använder sig själv som det redskap som omvärlden skall filtreras genom, är det därmed viktigt att öppna upp sig själv för en form av granskning som man känner behov av, men kanske saknar verktygen till att utföra själv. därför är mentorskapet så ofrånkomligt, så livsavgörande. det är inte nödvändigtvis en strikt, traditionell lärare-elev relation, men en vägledande funktion medmänniskor emellan. man erkänner sin egen eviga ofullkomlighet, och hoppas på en flik av insikt och upplysning.

helst ska en mentor inte inneha samma proffession som en själv - en angränsande proffession är som mest nyttigast eftersom det ger båda en chans att söka nya horisonter under samma tak. inför varje nytt mentorskap analkas det därför en anspänning om närhetens försorg. vad kommer hon föra med sig, denna nya mentor? vilka golvplankor ber hon en slita upp, vilka tak ber hon en att krypa förbi? vissa vågor vill hon att man bryter?

Etiketter: , ,

lördag, november 11, 2006

reagörens potential

att hitta rätt reagör, eller det som i folkmun kallas för skådespelare, kan vara ett riskabelt undertagande. har man varit bortskämd med förmånen att kunna skriva roller direkt för vissa reagörer i vetskapen att de i slutändan kommer att gestalta dessa människor, så kan man lätt bli lite avtrubbad vad gäller denna obskyra process som benämns som 'casting'. är man i en sits där en karaktär måste castas, hamnar man lätt i en position av beroende.

att inleda samarbete med reagörer man inte tidigare formgivit är lika riskabelt som det är hoppfullt. att fördjupa en relation med en reagör man tidigare haft möjlighet att lära av, innebär att startsträckan vanligtvis är kortare. en ny reagör medför behovet av att rasera den naturliga distans som finns mellan två främlingar, och surra fast en närhet oss emellan. denna procedur är kantad av formalia och sociala konventioner, och som sådan är den alldeles onödig. finns det inte en inledande gnista av förhoppning är det inte värt att fortsätta dansen, denna proffessionens attraktion. då stiger man av och stänger portarna och öppnar gluggen mot en annan horisont. men bestämmer man sig för denna nya reagör, oavsett vilken, så beror det på 2 olika saker. det första är en aning om något större än det som visas på ytan; det som glimmar fram mellan lagren av halvlöften och osanna vittnesmål, det som reagören låter en se, och det som man som regissör själv lyckats lirka eller stjäla fram. det andra är en ordentlig chanstagning från regissörens sida - man kan se mycket och man kan se litet mer under en repetition eller inledande samtal, men det är inte förrän kameran rullar och remsan fladdrar som man ser den verkliga konsekvensen. det är denna darrande förhoppning som är en fortsatt relations förbindande massa; detta vakuum av stilla böner. en manusförfattare och regissör må vara stoffets urskapare, men vårt ego och kreativa gåvor sträcker sig endast till en viss punkt - för att vårt verk verkligen ska kunna förlora sitt fotfäste och börja flaxa av sig själv, krävs det en vild reagörs totala kontroll över sin impulsiva ådra. våra skrivna ord är blott ett manuskripts outsagda förhoppning om storhet. vår regissör är endast ett fåfängt försök till kontroll. vår reagör är vårt löftes sanna inspiration.

Etiketter: , , , , , ,

fredag, november 10, 2006

energikonservering

att vara ansvarig för en inspelningsplats kräver lika mycket finess som råstyrka. kanske inte nödvändigtvis i den ordningen. det kan vara väldigt slitsamt att vara centrumet för 15 människors uppmärksamhet och frågor, förslag och allmänna samtal. man måste kunna sålla och välja ut, filtrera och välja bort information på ett löpande band, samtidigt som man måste visa tålamod för människor som har nånting viktigt att säga, samtidigt som man ser att en annan medlem av ens crew har någonting minst lika viktigt att säga. det handlar om att ta sig den tiden man behöver, för att längre ner på gatan inte förlora ännu mer tid, för att kommunikationen inte var tillräckligt rak till att börja med. som kreativ ledare handlar det också om att konservera med sin energi. det blir lätt som så att man kastar sig huvustupa in i en känsla, ett skeende, en mänsklig gestaltning, för att hela tiden vara i 'nuet', ständigt beredd att lägga märka till ett lager eller en nyans som man antingen inte hade väntat sig, eller inte vill ha med. man måste kunna skilja på att vara engagerad och att vara manisk - det handlar helt enkelt om att inte lägga in mer energi än vad man får ut. en regissör som även är sin egen manusförfattare lever med ett verk ungefär tre gånger så lång tid som någon annan medlem i ens crew. från stunden av inspiration till den första visningens finala ögonblick passerar man många vidöppna mil. därför måste man också vara försiktig med att inte vara så pass engagerad, att man en dag vaknar upp och har fått en avsmak för projektet. och har man det, så måste man känna till de små finurligheterna som kan fungera som lockmedel för att finna sin väg tillbaka. det måste finnas fri sikt i alla riktningar. om man efter endast ett par dagars kortfilmsinspelning sover i ett och ett halvt dygn i sträck, så bådar det inte gott inför en framtida långfilmsinspelning, som tar flera veckor, kanske till och med månader.

Etiketter: , , , ,

torsdag, oktober 26, 2006

sanning och konsekvens

det finns ett ögonblick i varje inledningsskede av ett projekt, innan det att ett ord skrivits, innan ett ord yttrats och innan en bildruta befläckats. det är inte stunden då man nås av idén, för det ögonblicket kan och bör man aldrig lita på eftersom det är ett afrodisiakum av självförnekelse. istället är det stunden och steget efter det, då man inser att "det här kommer att bli ett fantastiskt projekt". man ser början och slutet på projektet redan innan man ens börjat arbeta med det, eftersom det är det en regissör gör. regissören bestämmer hur något börjar och hur något slutar. allt däremellan har regissören mod nog att låta hända av sig själv. så ock, och inte minst, i den dokumentära tappningen. och när man nu står inför sitt andra dokumentära verk, innan det första ens har färdigställts men långt efter att det borde ha gjort det, så är det ett risktagande olikt något annat. ett fiktionsverk är dömt att misslyckas redan från början, eftersom det aldrig kommer kunna bli den sanning man eftersträvar, utan endast någon slags variant utav det, just för att det aldrig var en sanning till att börja med. men en dokumentär gestaltning är vad det är, just för att det inte är något annat.

en cinetekniker väljer inte att åstadkomma magi - han ber om tillåtelse att ikläda sig en skuggas skrud.

Etiketter: , , , , , , ,

onsdag, oktober 11, 2006

regissörskap

någonstans mellan ett egos avgrund och en kreatörs ledarskap återfinns regissören. det är en position som med rätta är mytomspunnen men vars bastion ständigt blir utsatt för illasinnade angrepp av de som vill klä av denna gärnings mekanismer in till stålflisets intetsägande totalvikt. det påstås finnas regler för både det ena och det andra; ett hantverk som kan läras ut och finjusteras genom planering och övning. med detta materialistiska synsätt kommer man endast till en viss gräns; den som är kringdragen det allra heligaste. onekligen är regissör en yrkesroll likt alla andra på det vis att det finns ett hantverk som är grundläggande för yrkesskapet - men det är skillnad på att regissera och att inta ett regissörskap. känner man inte in till minsta benfragment att man är utvald av den högre makten man kallar sin spegelbild till att gestalta varelser och ikläda sig världar med interstrukturella konsekvenser som följd, då ska man packa ihop och åka bort och aldrig mer återvända. det är skillnad på att ge regi och att regissera. alla kan lära sig en metodik - men få finner sin egen.

Etiketter: , , , , ,