fragmenteringens summering

när idéerna strömmar och replikerna flödar; när scenerna bygger sig själva under ens fingertoppar; då atmosfären i ens manus förflyttar sig till att belamra rummet den författande demagogen själv sitter och hädar i; då man har faktiska samtal med sina karaktärer och vågar dra sig till mods att fråga dem om saker man har frågeställningar kring och förhandlingar inleds om deras själavikt och tänkbara livsgärningar; då de försiktigt och med charmant våldsamma medel knackar en på axeln och viskar lögner om det de strävar mot och spegelbilden av sig själv som med oregelbundna intervaller sänder bejakande glimtar mot en börjar fladdra till (man måste alltid skriva med en spegel framför sig, ty kan man stjäla små ögonblicks-syner av sina egna ansiktsuttryck vid specifika moment, då får man också ett konkret utifrån-perspektiv på nivån av den känslan man med ord stöper och kan med mindre svårigheter ifrågasätta grunderna för dessa); då bör den lilla lögnvävaren finna sin väg till sängen. det finns inga gränser för ens skrivandes räckvidd - men den biologiskt lagrade informationen har en tendens att korrumperas vid periferin av det oanständiga. det oanständiga varande soluppgångens stickande i ögon som redan rinner avkastningen av allt det de såg dagen innan. sömn, måhända.