mörkret, musiken & manusförfattandet

det är svårt att uppfinna hjulet på nytt. manusförfattande bygger på ett flertusenårigt reglemente om uppförandekoder och skelett-system. man får helt enkelt försöka göra det bästa av situationen. ett visst mått av typage kan tvärtom visa sig vara välgörande. men igårkväll var första gången jag på allvar skrämt mig själv medan jag skrivit. klockan var flera tusen sekunder efter midnatt; det sedvanliga ökenmörkret vevade fint i sitt lyster, och låten "Long Journey" från soundtracket till Wong-Kar Wai´s "2046" av Umebayashi Shigeru vibrerade om och åter om i hörlurarna. jag arbetade på andra aktens finala scen; den som på flera sätt sätt är filmens mest känslomässiga och avgörande scen, och som innehåller ett avslöjande som ändrar allt och inget för protagonistens fortsatta resa. och då jag skrivit ungefär en sida av scenen, den första delen, började jag sakta se mig om över axeln; mörkret, musiken & manusförfattandet växte samman och blev ett. denna laddning som genomdriver scenen och lyfter upp den; dess nakna våldsamhet i all sin trubbighet blev för mycket. kort därefter stängde jag av laptopen.

är man på rätt eller fel väg när man skrämmer sig själv i sitt manusförfattande?