de korrumperande motgångarna

tre dagar ifrån inspelningen av min examensfilm här i PRAHA, är jag inne på mitt tredje projekt.

jag läser igenom gamla anteckningar och noteringar till mig själv och slås av vilken lärofylld termin det varit här. inte i kvantitet av vad som åstadkommits, utan allt det som aldrig fann sin form. ibland lämnar det man är i avsaknad av, än större spår än om man faktiskt hade kunnat åstadkomma det man försökte sig på att spåra.

i början av februari påbörjade jag arbetet med "THE LITTLE LION-DUCK", vilket var ett 50-något sidor kort manus som jag ämnade regissera som min avgångsproduktion tillsammans med NASTIA GONCHAROVA, från KAZAKHSTAN. efter tre givande omskrivningar fann vi dock nödvändigheten i att erkänna att vi befann oss varande i en situation då vi inte såg något annat val än att lägga det åt sidan. för alltid. trots lovande feedback från flera parter, fann vi att de platser vi båda, på var sitt håll, trodde att vi kunde få finansiell uppbackning ifrån, efter viss blygsam uppvaktning, visade sig vara återvändsgränder. man producerar inte ett 50-något sidor kort manus utan att ha en avsevärd budget. detta visade sig vara en värdefull påminnelse om behovet av en moderat tempererad entusiasm. i dagens produktionsklimat försätts regissörer i en situation där man förväntas (tvingas) lägga ner lika mycket arbete och energi på sin presentation som om man redan var i fullt inspelnings-läge. det innebär att man vid de tillfällen då man inte lyckas övertyga olika finansiärer om projektets bäraktighet eller potential (vars beslut ofta är ett utslag av personligt tyckande och smak och politisk korrekthet kontra desillusionerad, eftersträvansvärd politiskt korrekt politisk inkorrekthet), utsätts för en emotionell backlash som riskerar att avtrubba regissörerna och förhalta andra projekt (som man ju tvingas att ha, eftersom man konstant måste ha ett alternativt projekt redo i sidogångarna i händelse av att det första inte lyckades nå hela vägen fram).

den enkla (?) lösningen på detta är att se på projekten ur en s.k. professionell synvinkel. som objekt. detta omyndigförklarar dock den konstnärliga aspekten och är således inte en försvarsbar position. men en blandning av nykter realism och berättigad passion får anses vara ett gångbart förhållningssätt att hantera traumat av ett aborterat projekt. en slags charmerande, pseudo-cynisk världsvanhet.

det andra projektet var en kortare, och mer socialrealistisk kortfilm som jag fortfarande när förhoppningar om realisation. men lärdomen av att även det projektet strandade, är följande: man måste veta under vilka omständigheter ett projekt är genomförbart, och till vilket pris.

så när jag nu skrafsar lösryckta visuella ledtrådar ur minnet och ser någon slags stringens i riktningen de alla strävar mot, så inser jag att mitt arbete med improvisation ännu ej är över. mitt tredje projekt, som defacto kommer bli min avgångsfilm, kommer vara baserat på någon sådan slags metodik. aktörer är engagerade på förhand och en inspelningsplats utvald. en grundläggande berättelse-förutsättning börjar anta en gångbar skepnad, emedan tematiken är klar: voyuerism kontra identitet; integritet innehållande korrumption.

mot otrampade fält; via de igenväxta stigarna som leda oss dit. minsann.