ovanpå för att se inuti

det finns trappor av trä och så finns det trappor av sten. man kan gå upp eller ner, men sällan dit man själv väljer. de små stigarna genom det grönbeklädda berget leder mig bortom mig själv och förbi någon annan. det finns stigar för de som kan och så finns det stigar för de som vill. jag utforskar KAPUZINERBERGs hemliga rum och undangömda försvarsmurar då jag vandrar på någon annans skapelse och bestiger mina egna gränser. .//. jag pratar med min far som sällan svarar men som jag vet lyssnar på mig då jag tror att jag har något att säga. han har sina sätt att meddela sig på och vid de ögonblicken känner jag mig sedd. välkommen i mig själv. .//. då och då passerar jag olika platser med utsikt över dalen och floden och de fjärran bergen och de små husen, de krypande bilarna och de osynliga människorna, och från denna höjd slår det mig att det finns utsikter för de som tror, och så finns det utsikter för de som vet. .//. den fysiska ansträngningen slår vilt mot den stillasittande repertoar det innebär att vara manusförfattare och frigör sådant som förnöjt bestämt sig för att ligga i träda. någonstans däruppe på krönet möts jag av en tanke som passerar mig på nervägen utan att be om avsked. den lämnar svårtolkade spår framför sig. den dryga timme det tar mig att gå från ena sidan till den andra, ständigt olika vägar, hela tiden, från gatunivå till molnkant och ner igen, utgör en mer effektiv skrivtid än vad återstoden av arbetsdagens 9h tangentbords-tillbedjan resulterar i. det rensar i virrvarret. ibland krävs det färder till högt däruppå, med utsikt över det stora, för att kunna nå fram till djupet därinne, så att man ska kunna skönja det större.