he´s a great writer

This is gonna sound like a smartass answer, but I have to say, it's obvious, but it so needs to be said. I'm a good writer. It's what I'm supposed to be able to do. It needs to be said. It's not like I overheard some friends. It's my job to be interested in other people's humanity and not just write about myself.

QUENTIN TARANTINO i en ny intervju med brittiska SIGHT & SOUND.

alla dessa små ting

skrivarprocessen är nyckfull. långa, ensamma perioder av ökenvandring kontrasteras mot små, nästan illusoriska ögonblicksavbrott av bildinslag. en komposition, en känsla, en färg, ett objekt, en handling, ett ljud, en lögn, ett minne, en fantasti, en dagdröm, yta, en skugga, en vind mot fingertopparna, en blodfärgad trottoarkant; allt detta och inte heller något av det utlöser en sorts manisk inspiration. det har varit hans erfarenhet att aldrig söka inspirationen. den anländer så gärna när den själv anser det vara lämpligt. eller ännu hellre, när opassande är ett honnörsord.

klarhet

även om renskrivningsprocessen är en långsam och mödosam undertagelse, så är den givande. frågetecken löses upp och ännu fler bildas. detaljer tillkommer som fördjupar och förtydligar. mönster skönjas och flöden sätts i rörelse. men framförallt, så blir berättelsen en annan än den som den från början var tänkt att vara. den blir sig själv.

åttionio famntag

utspritt på golvet framför mig, i en drakonisk akt- och sekvensstruktur: 89 post-it lappar i olika färger med snirkliga scenbeskrivningar. de är resultatet av tre veckors slitande och töjande på långfilmens grundhistoria. en del gammalt i ny skrud och med ny innebörd, en hel del nytt och till och med ett och annat lånat. de stora stråken av handling är nu klara, nu måste de bara jordas med lite detaljer och med en del skeenden som inte står riktigt klara än. bi-rollskaraktärernas dramatiska banor måste slätas ut och fördjupas och ges eget berättigande. men det kommer. marken är plöjd. nu ska det få sjuda lite i all sin egenhet.

att tappa sig själv på ordens innebörd

meningarna smälts ner och återformas av hans otåliga fingrar och de smattrande tangentknappningarna. han suddar ut hela stycken och skriver om dem från grunden, ändrar inget första, andra eller sjunde gången. varje ord och punktuation är en parantes om sådant som kunde ha sagts om berättelsen var mindre än vad den var. han upprepar samma stycke gång efter annan för att väga den mot sig själv, för på skärmens skrikande lyster kastas det inga skuggor. då finns det heller ingen perspektivpunkt att jämföra mot. skuggans massa är frånvarande och därför är grunden det enda arbetsföra materialet. djupet finns endast där man väljer att finna det, inte i blickpunkten. i denna stund, då han finner det skrivna skrivet, förundras han över att han valt sig själv att bära bud till honom om det som han förundras över.

att aldrig döma

antagonistens sorg berör mig. den är välmenad och inte undfallande som positiva människors jämmer ibland kan vara. han konkluderar varsamt vari problematiken ligger, och ber mig varken om pardon eller hänsyn. han avkräver mig inga löften om sitt öde men ber mig vara med honom på hans resa; dess ände, även den. han kommer aldrig vara mindre än sann om sig själv, om jag lovar honom detsamma om mig. han kommer dock inte ställa några frågor, men jag bestämmer mig redan där och då för att berätta om sådant som jag inte vill berätta om. han spelar inga instrument och tar ogärna en ton i sin hals, men såg vartåt vi var på hän och förde mig ifrån sankmarkens återvängsgränd med sin röst som log utan att ha avlossat en enda lögn. .//. han tror på mig. .//. vi samsas väl.

ovanpå för att se inuti

det finns trappor av trä och så finns det trappor av sten. man kan gå upp eller ner, men sällan dit man själv väljer. de små stigarna genom det grönbeklädda berget leder mig bortom mig själv och förbi någon annan. det finns stigar för de som kan och så finns det stigar för de som vill. jag utforskar KAPUZINERBERGs hemliga rum och undangömda försvarsmurar då jag vandrar på någon annans skapelse och bestiger mina egna gränser. .//. jag pratar med min far som sällan svarar men som jag vet lyssnar på mig då jag tror att jag har något att säga. han har sina sätt att meddela sig på och vid de ögonblicken känner jag mig sedd. välkommen i mig själv. .//. då och då passerar jag olika platser med utsikt över dalen och floden och de fjärran bergen och de små husen, de krypande bilarna och de osynliga människorna, och från denna höjd slår det mig att det finns utsikter för de som tror, och så finns det utsikter för de som vet. .//. den fysiska ansträngningen slår vilt mot den stillasittande repertoar det innebär att vara manusförfattare och frigör sådant som förnöjt bestämt sig för att ligga i träda. någonstans däruppe på krönet möts jag av en tanke som passerar mig på nervägen utan att be om avsked. den lämnar svårtolkade spår framför sig. den dryga timme det tar mig att gå från ena sidan till den andra, ständigt olika vägar, hela tiden, från gatunivå till molnkant och ner igen, utgör en mer effektiv skrivtid än vad återstoden av arbetsdagens 9h tangentbords-tillbedjan resulterar i. det rensar i virrvarret. ibland krävs det färder till högt däruppå, med utsikt över det stora, för att kunna nå fram till djupet därinne, så att man ska kunna skönja det större.

hand i hand

... och så plötsligt steg de in i rummet där jag förhöll mig, en och en, någon mer artigare än den förre; satte sig ner, lugnt och försiktigt, och började fråga mig de frågor som jag visste att jag undrade över men som jag inte hade haft tydlighet nog att se själv. mitt tangentbord blev deras spegel och då frågorna blev till svar, blev svaren till motfrågor. nu har vi suttit här i en och en halv dag och gnolat tillsammans, jag och mina karaktärer. det går bitvis vilt till, då deras drömmar och rädslor och innersta begär forsar så okontrollerat. dammen har spruckit och nog är det på det viset att jag är tacksam för att de äntligen funnit sin väg till mig - men i själva verket kan det vara som så att deras tystnad och min envishet har gått hand i hand.

det är vänt att bli viskad till.

var håller de hus?

inför arbetet med det andra draftet, behåller jag 53 sidor från det första draftets ursprungliga 98. inte i sin helhet, men där sentenserna vibrerar av någon slags uppmaning om vidarbearbetning. det har tagit mig tre dagar att läsa igenom det från början till slut och sedan ytterligare två att lyfta ut och anteckna det som bör ändras & förkastas. dessförinnan mer än en vecka för att överhuvudtaget lyckas dra fram pappersarken från sin mapp. det har varit mig en oerhörd ansträngning att överhuvudtaget försöka ge mig på ett närmande av historien och dess karaktärer, ty de har vägrat tala med mig för en väldigt lång tid nu. senast jag samspråkade med dem var då jag lämnade dem till deras eget öde och besvor deras oförmåga att berätta för mig vad det var de ville säga. deras hämnd blev innerlig & grym.

det kommer ta tid för oss att börja lita på varandra igen. det känner jag i vartenda ord som når mina fingertoppar.

anteckningar från salzburg

någonstans mellan STINGs "MERCURY FALLING" och en bootleginspelning av OASIS i TOKYO återfinner jag mitt skrivspö och vevar försiktigt in mina tankar i det behändigas bukt. jag plaskar försiktigt med mina tassar i dimman som omger kanten till det förhärligande och undrar om det bränner som det gör för att man inte utsätter sig för det tillräckligt ofta eller om det är ens yttersta som gör sig påmind i form av en ämnes-smekning.

stallones briljans

jag ser om SYLVESTER STALLONEs fantastiska "ROCKY BALBOA" och påminns ännu en gång om den poet han i själva verket är. alla actionfilmerna till trots, så bär han på ett djup och en ärlighet som endast har tillåtits visas ett fåtal gånger. "COP LAND", "FIRST BLOOD" och "ROCKY BALBOA" tillhör denna skara. men inte bara som skådespelare - med "ROCKY BALBOA" visar STALLONE vilken teknisk och känslomässig regissör han är - och vilken omsorg han sätter in i sitt karaktärsdrivna manus. dessutom tillhör han en av de få skådespelare som inte kör på samma monotona tongång av säkerhetsmässiga skäl när han själv regisserar. WOODY ALLEN, exempelvis. den unika blandning han lyckas göra mellan modern HBO-estetik och 1970-talets stilsäkra cinematografiska berättandeteknik, är häpnadsväckande. han vet VAD han ska visa om det han berättar, och VARFÖR.

SYLVESTER STALLONE borde regissera mera.

round #2

ibland vandrar sinnet långsammare än viljan, ty viljan har en lika korrumperande kraft som den har en motiverande funktion. när jag nu påbörjar arbetet med det andra draftet av långfilmsmanuset, efter ca. tre månaders frånvaro från dess världar och idéer, dess stämning och ton, dess människor och öden och allehanda utvecklingar, börjar jag med att sakta läsa mig igenom allt kring-material som samlats i olika hörn av min in-box och diverse mappar och utskrifter och text-meddelanden i min mobiltelefon; mail där konversationer förts mellan de olika inblandade parterna; gamla blogginlägg och den ständigt svällande projekt-Bibeln. det första manusutkastet vågar jag fortfarande inte riktigt ge mig i kast med. inte innan jag stålsatt mig. men det kommer, det också. och sakta men säkert nås jag av små impulser - jag påminns om att min historia lever. den andas och den utmanar mig att försöka fånga och definiera den, eftersom den verkligen vill bli berättad.

berättelser som inte förändras för var ansats till definition är inte riktigt redo att bli tagen på allvar.

samlarskapet

auteuren värderar det som voyeuren gör gällande existerar. i våra skrymslen frodas de skuggbitar vi slitit av från våra Berördas närhet och växer igenom skaltyget som aldrig riktigt passar, trots att det skurits enkom för oss. av det vi bär med oss tilldelas vi en del, vi stjäl en annan, något kanske vi lånar och majoriteten tar vi själva. vissa bitar är stora, andra är små; en del skarpa, men mycket är trubbigt och vagt och tynger ner oss; vissa viskar medan andra tystar omgivningen; erfarenheterna, de vi tror oss vara med om och vara förtjänta av, och de som anslår följe med oss på vår irrfärd, är en del av det hantverk vi låtsas vara vårt konstnärsskap. detaljerna är förnimbara bakom helhetens tragik. nomaderiets rastlöshet till trots; detaljernas osorterade arkiv skapar stringens i de buckliga korridorerna.

stallone

för ett par dagar sedan avslutade SYLVESTER STALLONE sin historiska 200-frågors intervju på AIN`T IT COOL NEWS. 20 dagar före den amerikanska premiären av hans nya film "ROCKY BALBOA", svarade han på 20 frågor om dagen, ställda av vanliga filmälskare och filmfans. det var en väldigt fin gest av en man som i sanning fått kämpa sig till den plats han är på idag, och som inte alltid fått den uppskattning han förtjänat. till detta måste nämnas att svaren var så långt ifrån politisk korrekthet som någonsin uppvisats - STALLONE var väldigt ärlig med vilka misstag han gjort under sin karriärs gång (en hel del, enligt honom själv...); hans åsikter om dagens filmklimat (ekonomer styr filmbranschen) och om omvärldens syn på honom själv, avslöjade en väldigt ödmjuk, på gränsen till självstympande, människa som har en fullständig självinsikt. bakom den generella bilden av en actionhjälte döljer sig en oerhört begåvad producent, manusförfattare, regissör och skådespelare. se "COP LAND" och "OSCAR" som bevis på hans breda register som aktör; "ROCKY" som regissör och manusförfattare, etc.

när hela intervjusessionen var klar, hade det inkommit tiotusentals frågor från fans över hela världen. helt otroligt - och allt detta engagemang för en skådespelare som många hade räknat ut för länge sedan. med den nya ROCKY-filmen, och den kommande fjärde RAMBO-filmen, så kommer STALLONE visa oss alla att han fortfarande är relevant. 

manusdeadline

23.22 fransk jazzmusik i hörlurarna. jag förstår inte ett ord men älskar varenda sentens. det, och tre kilo java, väcker mig till liv. någon gång i natt har jag deadline för det kortfilmsmanus jag återupptäckt tillsammans med min producent. jag är inne på sjunde varvet med det nu, och känner inte ens igen de scener som fortfarande är kvar från den första versionen av manuset. jag känner att jag är nära, ja, rentav riktigt långt bort, men inte hela vägen dit jag borde vara på väg. hur ska min huvudkaraktär (A) egentligen träffa huvudbirollskaraktären (B)? ska (B) verkligen få så stort utrymme som jag vill att den ska ha? varför vill jag det? i samma ögonblick som man inser att man finner birollskaraktären mer fascinerande än huvudrollskaraktären vet man att man borde ta sig en lång och neorealistisk funderare på varför man gör det man gör.

i mitt manusförfattande har jag varit i den unika positionen att jag haft fördelen av att kunna skriva mina filmers karaktärer med specifika aktörer i mitt huvud, eftersom jag vetat att de sedan skulle anta min frågeställning om oavlönat samarbete. denna relation har dessutom gjorts starkare och varit möjlig eftersom jag också regisserar det jag själv skriver.

på samma gång som det gjort mig oerhört trygg i mina karaktäriseringar, och inte minst i min personregi, så har en mindre förkräckelse börjat infinna sig i misstanken att det kanske även hämmat mig. att jag målat in mig i ett hörn utan skuggor att gömma sig i.

jag begår samma trygghetsmissgärning just nu. karaktär A och karaktär B är redan bebodda i mitt huvud av två särskilda skådespelare. jag har dem bredvid mig medan jag skriver, de vankar av och an i rummet då jag inte orkar resa på mig, men de är ständigt tysta. jag vet att deras gestaltningar kommer bli remarkabla. men jag känner också att jag inte är förmögen att tänka utanför ramarna just nu, eftersom jag begränsat mig. jag gör mina skådespelare en stor otjänst att jag först och främst ser dem, och inte karaktärerna, framför mig. denna brist är enkom min, inte mina skådespelares. men det är enkom en brist, och om deadlinen ska vara värd att hålla, måste manuset vara värt att skriva på. och ska manuset vara värd att skrivas på, måste historien andas och karaktärerna spotta fradga av ren upphetsning i tanken på att få väckas till liv.

23.32 och fradgan lämnar stora tomma fläckar av frånvaro i min omgivning.