alla dessa små ting

skrivarprocessen är nyckfull. långa, ensamma perioder av ökenvandring kontrasteras mot små, nästan illusoriska ögonblicksavbrott av bildinslag. en komposition, en känsla, en färg, ett objekt, en handling, ett ljud, en lögn, ett minne, en fantasti, en dagdröm, yta, en skugga, en vind mot fingertopparna, en blodfärgad trottoarkant; allt detta och inte heller något av det utlöser en sorts manisk inspiration. det har varit hans erfarenhet att aldrig söka inspirationen. den anländer så gärna när den själv anser det vara lämpligt. eller ännu hellre, när opassande är ett honnörsord.

klarhet

även om renskrivningsprocessen är en långsam och mödosam undertagelse, så är den givande. frågetecken löses upp och ännu fler bildas. detaljer tillkommer som fördjupar och förtydligar. mönster skönjas och flöden sätts i rörelse. men framförallt, så blir berättelsen en annan än den som den från början var tänkt att vara. den blir sig själv.

åttionio famntag

utspritt på golvet framför mig, i en drakonisk akt- och sekvensstruktur: 89 post-it lappar i olika färger med snirkliga scenbeskrivningar. de är resultatet av tre veckors slitande och töjande på långfilmens grundhistoria. en del gammalt i ny skrud och med ny innebörd, en hel del nytt och till och med ett och annat lånat. de stora stråken av handling är nu klara, nu måste de bara jordas med lite detaljer och med en del skeenden som inte står riktigt klara än. bi-rollskaraktärernas dramatiska banor måste slätas ut och fördjupas och ges eget berättigande. men det kommer. marken är plöjd. nu ska det få sjuda lite i all sin egenhet.

att tappa sig själv på ordens innebörd

meningarna smälts ner och återformas av hans otåliga fingrar och de smattrande tangentknappningarna. han suddar ut hela stycken och skriver om dem från grunden, ändrar inget första, andra eller sjunde gången. varje ord och punktuation är en parantes om sådant som kunde ha sagts om berättelsen var mindre än vad den var. han upprepar samma stycke gång efter annan för att väga den mot sig själv, för på skärmens skrikande lyster kastas det inga skuggor. då finns det heller ingen perspektivpunkt att jämföra mot. skuggans massa är frånvarande och därför är grunden det enda arbetsföra materialet. djupet finns endast där man väljer att finna det, inte i blickpunkten. i denna stund, då han finner det skrivna skrivet, förundras han över att han valt sig själv att bära bud till honom om det som han förundras över.

att aldrig döma

antagonistens sorg berör mig. den är välmenad och inte undfallande som positiva människors jämmer ibland kan vara. han konkluderar varsamt vari problematiken ligger, och ber mig varken om pardon eller hänsyn. han avkräver mig inga löften om sitt öde men ber mig vara med honom på hans resa; dess ände, även den. han kommer aldrig vara mindre än sann om sig själv, om jag lovar honom detsamma om mig. han kommer dock inte ställa några frågor, men jag bestämmer mig redan där och då för att berätta om sådant som jag inte vill berätta om. han spelar inga instrument och tar ogärna en ton i sin hals, men såg vartåt vi var på hän och förde mig ifrån sankmarkens återvängsgränd med sin röst som log utan att ha avlossat en enda lögn. .//. han tror på mig. .//. vi samsas väl.

ovanpå för att se inuti

det finns trappor av trä och så finns det trappor av sten. man kan gå upp eller ner, men sällan dit man själv väljer. de små stigarna genom det grönbeklädda berget leder mig bortom mig själv och förbi någon annan. det finns stigar för de som kan och så finns det stigar för de som vill. jag utforskar KAPUZINERBERGs hemliga rum och undangömda försvarsmurar då jag vandrar på någon annans skapelse och bestiger mina egna gränser. .//. jag pratar med min far som sällan svarar men som jag vet lyssnar på mig då jag tror att jag har något att säga. han har sina sätt att meddela sig på och vid de ögonblicken känner jag mig sedd. välkommen i mig själv. .//. då och då passerar jag olika platser med utsikt över dalen och floden och de fjärran bergen och de små husen, de krypande bilarna och de osynliga människorna, och från denna höjd slår det mig att det finns utsikter för de som tror, och så finns det utsikter för de som vet. .//. den fysiska ansträngningen slår vilt mot den stillasittande repertoar det innebär att vara manusförfattare och frigör sådant som förnöjt bestämt sig för att ligga i träda. någonstans däruppe på krönet möts jag av en tanke som passerar mig på nervägen utan att be om avsked. den lämnar svårtolkade spår framför sig. den dryga timme det tar mig att gå från ena sidan till den andra, ständigt olika vägar, hela tiden, från gatunivå till molnkant och ner igen, utgör en mer effektiv skrivtid än vad återstoden av arbetsdagens 9h tangentbords-tillbedjan resulterar i. det rensar i virrvarret. ibland krävs det färder till högt däruppå, med utsikt över det stora, för att kunna nå fram till djupet därinne, så att man ska kunna skönja det större.

hand i hand

... och så plötsligt steg de in i rummet där jag förhöll mig, en och en, någon mer artigare än den förre; satte sig ner, lugnt och försiktigt, och började fråga mig de frågor som jag visste att jag undrade över men som jag inte hade haft tydlighet nog att se själv. mitt tangentbord blev deras spegel och då frågorna blev till svar, blev svaren till motfrågor. nu har vi suttit här i en och en halv dag och gnolat tillsammans, jag och mina karaktärer. det går bitvis vilt till, då deras drömmar och rädslor och innersta begär forsar så okontrollerat. dammen har spruckit och nog är det på det viset att jag är tacksam för att de äntligen funnit sin väg till mig - men i själva verket kan det vara som så att deras tystnad och min envishet har gått hand i hand.

det är vänt att bli viskad till.

var håller de hus?

inför arbetet med det andra draftet, behåller jag 53 sidor från det första draftets ursprungliga 98. inte i sin helhet, men där sentenserna vibrerar av någon slags uppmaning om vidarbearbetning. det har tagit mig tre dagar att läsa igenom det från början till slut och sedan ytterligare två att lyfta ut och anteckna det som bör ändras & förkastas. dessförinnan mer än en vecka för att överhuvudtaget lyckas dra fram pappersarken från sin mapp. det har varit mig en oerhörd ansträngning att överhuvudtaget försöka ge mig på ett närmande av historien och dess karaktärer, ty de har vägrat tala med mig för en väldigt lång tid nu. senast jag samspråkade med dem var då jag lämnade dem till deras eget öde och besvor deras oförmåga att berätta för mig vad det var de ville säga. deras hämnd blev innerlig & grym.

det kommer ta tid för oss att börja lita på varandra igen. det känner jag i vartenda ord som når mina fingertoppar.

anteckningar från salzburg

någonstans mellan STINGs "MERCURY FALLING" och en bootleginspelning av OASIS i TOKYO återfinner jag mitt skrivspö och vevar försiktigt in mina tankar i det behändigas bukt. jag plaskar försiktigt med mina tassar i dimman som omger kanten till det förhärligande och undrar om det bränner som det gör för att man inte utsätter sig för det tillräckligt ofta eller om det är ens yttersta som gör sig påmind i form av en ämnes-smekning.