om endast ett par timmar

MALMÖ CENTRALSTATION, tidigare ikväll. jag har en stund över medan jag väntar på att en av mina skådespelare ska anlända med tåg från STOCKHOLM, och passar på att ringa runt till ett par av mina crewmedlemmar. jag tycker det är viktigt att höra av mig och låta dem förstå att jag är glad att de vill tillbringa lördagen med mig. telefonen ringer. min director of photography svarar.

csaba: hey man, hur är läget?
jarno: you man, waz up?
csaba: jag ville bara kolla läget inför imorgon, man. se så att du är peppad och så.
jarno: vad då? är det IMORGON vi spelar in!?!?

en halv sekunds tystnad, varvid hela scenariot av total panik rusar genom min kropp och landar i mina tår och får mig att nudda vid taket i ren ångest. sedan:

csaba: you bastard. not f-n funny.

varvid jarno brister ut i världens gapskratt och jag spenderar den kommande minuten med att svära så att människorna omkring mig ger mig märkligt fördömande blickar.

kvällen innan inspelning finns det få saker som inte riskerar att välta hela bygget. som regissör känner man sig totalt utlämnad och fylld av frågor och farhågor. plötsligt, efter all denna tid av planering och samtal och manusförfattande och roddande och allt annat som ingår i förberedelserna av en filminspelning, så står man inför porten. man är endast ett par timmar ifrån det man längtat efter med en skräckblandad förtjusning. imorgon handlar det inte om ett stort konstnärligt skapande - imorgon handlar om ren och skär kamp för överlevnad. alla vi som är på inspelningsplatsen kommer att gå ut i krig imorgon. vi kommer kämpa för varandra och hoppas att vi inte stupar för den goda sakens skull - men vet att om vi skulle råka göra det, så kommer vi i alla fall ha gett vårt allt. stressen och förvirringen och ångesten mynnar alltihopa ut i ett totalt lugn då vi inser att det som sker, det sker för att det var meningen att det skulle ske på det viset. i vår strävan efter insikt är vi vår egen motvikt.

nu är det natt, och taxin kommer och hämtar mig kl. 05.45. det är om endast ett par timmar. lokalbussarna är sällan pålitliga på lördags- och söndagsmorgnarna, och jag har ingen större lust att bli försenad till min egen inspelning.

jag vet inte vad konsekvenserna av morgondagen kommer att bli. jag vet inte hur min film kommer att bli eller vilka reaktioner den kommer att möta. jag vet inte om jag lyckas nå fram till mina skådespelare och lyckas vara tillräckligt tydlig om vad jag söker. jag vet inte om jag egentligen är särskilt bra på det jag gör eller om jag fram tills nu endast har haft tur. jag vet inte vad folk kommer tycka om den eller om den kommer att komma med på några filmfestivaler. jag har ingen aning om det jag planerat i form av bildmanus eller inspelnings-strategi kommer att visa sig vara bra upplägg eller om allting kommer att bli totalt kaos.

men jag vet att varje person som är med på inspelningsplatsen imorgon inte är där för att de får betalt, eftersom ingen har fått eller troligtvis heller kommer få, ett enda rött öre. och jag vet att jag är rädd för materialet. och jag vet att jag tycker att det ska bli roligt att spela in imorgon. och jag vet att jag har två fantastiska skådespelare som jag känner mig väldigt hedrad att få arbeta med.

och jag vet, att vad som än händer imorgon, om endast ett par timmar, kommer att bli som det blir, eftersom det inte kunde ha hänt på något annat vis.