måndag, september 11, 2006

miami vice

jag vet inte riktigt vem det var som klippte trailern till MICHAEL MANN´s film "MIAMI VICE". jag är heller inte så himla säker på att MICHAEL MANN vet vem det var.

för hade han gjort det, så hade han nog aldrig låtit denna människa utföra det uppdrag denne någon gjort så medelmåttigt. och om MICHAEL MANN nu skulle veta vem det var som gjorde det, så finns det en stor chans att denne någon för länge sedan blivit MICHAEL MANN´s bitch och numera kallar femtioelva olika platser på denna jordglob sitt hem eftersom denne någon är utspridd på lika många olika platser, eftersom denne någon har inte någon sett skymten av sedan trailern först nådde publikens ögon.

den film jag såg ikväll har nämligen ingenting med det bastarden till en trailer som våldgästade världen innan filmens internationella premiär tidigare i somras. rytmen i filmen är en helt annan från marknadsföringen. här finns en visuell poetik och feeling som är helt olikt vad denna jävla oäkting till trailer säger sig vilja vara.

som den hard-core MIAMI VICE-fantast jag ärligt bekänner mig att vara, eftersom jag inser att ryktet som den originella TV-serien fått är orättfärdigt dess sanna väsen, så hade jag, minst sagt, mina tvivel angående MANN´s nytolkning av sin egen producerade serie. själv har jag alltid tyckt att DON JOHNSON är en underskattad skådis, och hans sammanbitna rollprestation som SONNY CROCKET är en av TV-historiens mest ikoniska och välspelade roller. den som inte tror på mitt vittnesmål om DON JOHNSON´s faktiska skådespelartalang, borde ta och införskaffa sig TV-filmen "WORD OF HONOUR". filmen som helhet är varken bättre eller sämre än flertalet av de amerikanska TV-filmer som översköljer din lokala videobutik i skrud av att vara en betalbar hyr-DVD. men gå direk till menyn och välj det näst sista kapitlet. se hela rättegångsscenen, och bevittna DON JOHNSON´s känslomässiga eruption. INGEN, och jag menar INGEN, skådespelare har NÅGONSIN gråtit så övertygande, så rent, så avskalat, på en remsa film, tidigare, och kommer aldrig göra det igen. DEMI MOORE´s enda tår i "GHOST" är en "what´s your name, again?" i jämförelse med DON JOHNSONs prestation.

dessutom har själva serien givit TV-mediet några av de bästa enskilda avsnitten av någon TV-serie någonsin. ett avsnitt som "EVAN" är det närmsta man kan komma dramatisk täthet, och slutet av "MILK RUN", där DON JOHNSON tomt stirrar ut i luften och är oförmögen att resa sig, är ett annat exempel.

detta är dessutom den första filmen jag sett där COLIN FARREL faktiskt visar att han kan skådespela.

MICHAEL MANN´s "MIAMI VICE" är ingen ny "HEAT". MANN kommer, likt ORSON WELLES aldrig lyckades efter "CITIZEN KANE", att göra en större film än den. men den lämnar ingen sur eftersmak som efter tredje akten i "COLLATERAL", där han slängde bort vad som i grunden var ett avskalat kammarspel, för att göra en simpel "mördare-jagar-sina-offer"-historia.

men "MIAMI VICE" är vad få andra amerikanska så kallade storfilmer inte är. den är inte dum. den är inte bökig. den är inte ointressant, och den är inte svulstig. det är en klassisk berättelse om rätt och fel. om svåra val och om en värld vi önskar att vi någon gång kunde uppleva, men innerligt tacksamma för att vi slipper.