valen vi gör, helheten som vi misster

det Ideala Inspelningsförhållandet är ett drömlikt förhållande, som man som filmskapare sällan har förmånen att uppleva. i denna best vi kallar det kreativa kaoset och de nödvändiga kompromissernas paradis, ställs vi inte sällan i konflikt mellan våra förespeglingars förhoppningar och vår bitterhets erkännande om det praktiskas verklighetsförankring. som regissör upplever man ofta att man tvingas välja sida mellan den tekniska aspekten och den kreativa; har man en väl förberedd inspelning med exakta shots som måste 'betas av' och man har ont om tid, blir det väldigt lätt hänt att man tvingas koncentrera sig på den formella biten, och offrar sina reagörer på kuppen. det är olyckligt och alldeles vanskligt, och är inte att föredra, eftersom det i slutändan är irrelevant hur ens shot ser ut eller hur beskärningen agerar i samspråk med deras gestaltning, eftersom det ju är våra reagörer som syns på bilden som vi försöker skapa. har man som regissör inte gett sina reagörer den regi alla parter önskat, kommer det kännas, synas och göra filmen verkningslös. filmens största inneboende fälla är den mekaniska aspekten som har en tendens att smyga sig in i regissörens sinnelag. verklighetens begär får aldrig begränsa oss i vår kreativa frihets nödvändigheter.