extra inspelningsdag

morgonen efter avslutad inspelning av kompletterande fotage till min kommande kortfilm "SUPER HJÄLTEN". kroppen är mör och sinnet är lite segt. det har varit högt tempo och lite sömn i ett par dagar nu (mer än vanligt..) under förproduktionen. många trådar som ska böjas och bändas och viras ihop. det blev en väldigt lyckad inspelningsdag på SANDHAMMAREN, utanför YSTAD på ÖSTERLEN. dramatiskt fotage med arga vågor och fina färger på en avskalad och höstig färgpalett och en cape som fladdrade majestätiskt i kustvinden. nu har vi förhoppningsvis det vi behöver för att få en fin helhet åt vår film.

det var även underbart att få arbeta igen. som regissör så arbetar man väldigt sällan, rent konkret, med det man faktiskt tänker på hela tiden. att vara på inspelningsplan är nästan lite som att vara på scen. det är den korta stunden som har kulminerat av allt planerande och funderande och en och annan känsloavvägning. man kan skriva och redigera och finansiera sin film i all oändlighet, men att faktiskt spela in tar relativt kort, om än brutalt intensiv, tid. det känns alltid lite snopet efter varje inspelningsdag. man önskar man hade hunnit mer, haft bättre idéer, kommunicerat på ett annat sätt. men all in all är jag väldigt nöjd med gårdagens inspelning. det var jättefint att återse flera medlemmar av sommarens crew, och jag hoppas få möjligheten att arbeta med var och en igen. jag vet inte när jag kommer stå på en inspelningsplats som regissör igen - troligtvis inte förrän till våren. på det viset var inspelningsdagen igår en fin liten mellanlandning - tillräckligt intensiv för att hålla mig över energiytan, men inte tillräckligt omfattande för att stilla mitt begär. jag vill ha mer.

sydney pollack 1934 - 2008

If you have a career like mine, which is so identified with Hollywood, with big studios and stars, you wonder if maybe you shouldn't go off and do what the world thinks of as more personal films with lesser-known people. But I think I've fooled everybody. I've made personal films all along. I just made them in another form.

de största fortsätter att lämna oss. regissören och producenten SYDNEY POLLACK är död, 73 år ung. för mig har han alltid varit den store tekniske regissören - hans känsla för cinematografi och klippning har stundtals varit häpnadväckande, samtidigt som han var en av de allra största representanterna för den stora amerikanska narrativiteten: berättelser som hålls samman både på ett berättarmässigt plan samtidigt som karaktärerna hyllas. hans sista fiktionslångfilm som regissör blev den underskattade "THE INTERPRETER" med NICOLE KIDMAN och SEAN PENN, en film vars foto och klippning, men även skådespelarprestationer, visar på den modernitet som POLLACK så kompromisslöst uppvisade under hela sin långa livsgärning.

ovanstående citat visar på att det kanske trots all var POLLACK som fick sista skrattet - och det hoppas jag verkligen att han fick.

lägesrapport

man börjar tro på sina berättelser igen.

okey?

jag spenderar eftermiddagen med att läsa igenom en del recensioner av DARREN ARONOFSKYS "THE FOUNTAIN". detta är en film som delar kritikerna i tre kristallklara läger. det första lägret menar resolut att det är pseudo-new-age-flum och avfärdar den totalt. det andra lägret menar att det är en film med uppenbara brister, men att det, trots allt, finns någonting ospecificerat i filmen som ändå för helheten vida överstiger de problematiska bitarna. och så finns det ett tredje läger, som förstår och inser det som regissören ämnat göra med sitt passionsepos. jag är en av dessa.

och då jag begravt mig i mina egna tankar under dessa tiders långfilmsförfattande, och färdas i utkanterna av mitt samvete och slår mot väggarna av min yrkeskunskap och dramaturgiska fingerfärdighet/klåfingrighet, så är det just en sådan film som jag vill åstadkomma. vissa människor kommer helt enkelt inte att förstå, aldrig någonsin, och då är det kanske lika bra att ta avstånd från dem från början. konst är inte, och får aldrig bli, något lättillgängligt. det ska inte vara lättsmält eller angenämt. det måste, om inte vara direkt provocerande, i alla fall vara problematiserande och utmanande. då blir i alla fall konsekvensen av upplevelsen, inte upplevelsens förutsättningar, en provokation. det kan omöjligtvis vara som så att det är min uppgift som konstnär att göra det bekvämt för människor att uppleva det jag skapar. jag kan ge dem olika nycklar, men jag tänker vägra berätta för dem vilka dörrar de ska använda dem till. om dörren redan är vidöppen - vad är då meningen med att ta betalt för inträdet (eller ens betala) om man ändå kan spatsera rakt igenom utan att någonsin ha känt nyfikenheten och förväntningen och förvirringen av att undra över vad som finns på andra sidan och om det överhuvudtaget är rätt dörr?

ibland är det helt enkelt som såhär: either you get it, or you just simply don´t. och om du inte ens är intresserad av att försöka förstå för att du inte har modet att göra det - please, stay out of my fucking way.

stallones briljans

jag ser om SYLVESTER STALLONEs fantastiska "ROCKY BALBOA" och påminns ännu en gång om den poet han i själva verket är. alla actionfilmerna till trots, så bär han på ett djup och en ärlighet som endast har tillåtits visas ett fåtal gånger. "COP LAND", "FIRST BLOOD" och "ROCKY BALBOA" tillhör denna skara. men inte bara som skådespelare - med "ROCKY BALBOA" visar STALLONE vilken teknisk och känslomässig regissör han är - och vilken omsorg han sätter in i sitt karaktärsdrivna manus. dessutom tillhör han en av de få skådespelare som inte kör på samma monotona tongång av säkerhetsmässiga skäl när han själv regisserar. WOODY ALLEN, exempelvis. den unika blandning han lyckas göra mellan modern HBO-estetik och 1970-talets stilsäkra cinematografiska berättandeteknik, är häpnadsväckande. han vet VAD han ska visa om det han berättar, och VARFÖR.

SYLVESTER STALLONE borde regissera mera.

tematisk essä

inför författandet och/eller inspelningen av en film kan det vara nyttigt att försöka kontextualisera och problematisera sina tankar och åsikter om det ämne man skriver om. detta för att på fullo förstå inte bara ämnet, utan varför man överhuvudtaget ger sig på att försöka arbeta med det ämnets innehåll. filmens handling, repliker och struktur och karaktärers motiveringar och psykologiska profiler blir svårare att försöka sig på att gestalta om man inte riktigt känner till eller har en åsikt om det ämne man tror sig vilja berätta om. här nedanför är en liten text jag skrivit kring ett ämne som kan komma att bli grundbulten i min nästa kortfilm.

FUCK ME BUT PLEASE BE A VIRGIN AFTERWARDS

Positionerande essä om den mediala sexualiseringen av vårt
individuella hörn & kollektiva rum

Hur och varför hanterar vi sexualitet på film?

(En tematisk & personlig förstudie inför kortfilmen PUSSYLOVER)

författad av CSABA BENE PERLENBERG

Jag brukar försöka undvika att på förhand ge en förklaring vad gäller innehållet till en av mina filmer innan manusläsaren läst det, eftersom jag gärna vill tro att innehållet talar för sig självt. Men i detta fallet så tror jag att det är direkt nödvändigt. Jag förstår att det här är ett manus som i sin själva framställning och till innehåll, ja, redan i själva titeln, kan och troligen kommer att uppfattas direkt provocerande och till och med kanske stötande på många olika sätt. Därför är det viktigt för mig att deklarera att det är min UTTALADE VILJA ATT DENNA FILM SKA PROVOCERA. Lika viktigt är det dock att slå fast att jag inte vill göra det för att jag anser att provokation i sig som formmedel har ett egenvärde - utan för att jag tror att det är det enda sättet som återstår för att få folk att reagera kring ett ämne vars följddebatt har blivit såväl urvattnad som kraftlös.

Människan som varelse har grundläggande voyeristiska tendenser. Dessa ligger till grund för människans uråldriga fascination, och behov av, berättelser och symbolstrukturer. Det är på detta vis som vi har definierat oss själva och lyckats förmedla kunskap om oss själva och bevarat och odlat våra kulturella identiteter. Hade inte våra berättelser haft stoff till starka visuella element, tillsammans med påtagliga känsloinslag, så hade de inte överlevt tidens tand. Genom sägner och sånger, berättelser, moralhistorier och etiska dilemman har vi fått vårt lystmäte att förstå genom att SKAPA OSS VÅRA EGNA BILDER. Orden väver bilderna. Historierna har förändrats genom århundradena - men de har förändrats just för att det vi ser med vår egen syn ständigt förändras, likt våra minnen. Vi lever ständigt i ett flöde av rörliga bilder. Människan är ständigt i rörelse - det är så våra sinnen och kroppar är skapade. Därför rör sig, och förändras, även våra berättelser och de bilder som bär dem framåt. Dessa bilder är till sin natur mycket starkare än någon bild som jag som filmskapare någonsin skulle kunna komponera. Därför anser jag det inte intressant att, exempelvis, visa en sexscen på film, eftersom jag i antydandet av den ger TITTAREN makten att själva skapa sig sina egna bilder. Ibland handlar filmskapande inte om att visa en specifik sak, utan att välja att INTE visa något.

Debatten om sexualiseringen av vårt offentliga rum och dess effekt på vårt samhälle och oss som människor tenderar ofta att bli enkelsidig. Med det menar jag att analysen av de uppenbara negativa effekterna av kvinnors objektifiering fokuserar på just konsekvenserna för kvinnor, medan mäns deltagande i detta och de konsekvenser som det för med sig även för dem, är marginaliserad eller till och med icke-existerande. Man skulle kanske till och med kunna drista sig till att hävda att den är medvetet ignorerad då den inte nödvändigtvis passar in i en politiskt korrekt bild av en offerromantik som vissa av feminismens förespråkare och sexualiseringens motståndare gärna framhäver. Vidare bör man kanske ställa sig frågan om samma grupperingar och specialintressen inte själva framhäver och förmedlar en bild av
uppdelningar av de klassiska könsbegreppen genom att skapa ett "vi" mot "dem" (alt. "vi" OCH "dem" alt. "vi" ELLER "dem") - när de i själva verket hävdar att de vill motverka sådana uppdelningar.

Min uppfattning om mäns negativa påverkan av sexualiseringen av vårt samhälle fråntar INTE den rättmätiga och viktiga debatten om kvinnors negativa påverkan någon tyngd. Snarare kompletterar och fördjupar den just den diskussionen - och kanske gör det faktumet så än mycket mer vidrigt. Till skillnad från vad feminismens förespråkare hävdar, så finns det i själva verket INGEN vinnare av sexualiseringen. Män må utmålas som en förtryckande kraft, men är i själva verket även de förlorare även OM feminismens hävdare skulle ha rätt i sina teorier, eftersom utövandet av vilken förtryckande kraft som helst i själva verket är ett uttryck för maktlöshet. En forcerande kraft har redan förlorat, då den brutit mot ur-existensens grundlagar: att en kraft förr eller senare leder till en motkraft och utjämnare, och att balans och harmoni är grundinställningen för all energi.

Det är en påtaglig paradox, och ett grymt faktum, att det är framställningen av kvinnor som i negativ mening påverkar andra kvinnor. Det är en särdeles grym & kalkylerande härskarmetod som använder olika ytliga & tydliga symboler av självförnekelse för att utöva en systematisk och summarisk kategorisering av kvinnor genom att utmåla varje individuell kvinna som tillhörande någon slags mytisk kollektiv grupp. Denna grupp (kvinnor) tilldelas därmed vissa formatmässiga egenskaper och attribut som de förväntas innehava, som så att säga per automatik. Därmed berövas även varje kvinna, varje människa, sin makt eftersom individualiteten dränks i det kollektivas maktlöshet och identitetslöshet. Det finns ingen specifik person eller orsak eller ursäkt eller förklaring eller motivation att peka finger på, så då är det lika lätt att peka finger på vem som helst, eftersom ingen är alla och alla är ingen.

Sexualiseringen är den ultimata av-intellektualiseringen av det humanistiska och sekulariserade samhället där attraktion är en handelsvara och inte ett personligt ställningstagande. Den minsta gemensamma nämnaren blir normen - men eftersom det massmediala till sin natur är vid och bred och omfattande blir den minsta gemensamma nämnaren allomfattande. Nyanserna suddas ut och ett begränsat antal överenskomna koder blir signifikanta för vår identifikation (och överlevnad). Ett bröst eller ett ben eller en bakdel eller en glansig läpp och en sugande blick blir en förmedlare av kommersiell information på grundval av vad vi antas och uppmanas att reagera på. Symbolerna skapar en ikonisering som konsumenterna, vi alla, offrar oss själva för. Detta sker på förväntningarnas altare, där vi köper oss förlåtelse (frihet och ursäkt för att vi inte själva står där uppe och ser ner på de tillbedjande och tillskyndande). Det är vår förmodade skam som driver denna självstympelse av vår identifikation och personliga integritet/stolthet.

Det söks sällan något individuellt ansvar för detta - antingen är det, det vaga begreppet "medierna" som används som en generaliserande urgrund för sexualiseringen eller så är det de framställda kvinnorna som kritiseras, offras och utmålas som förrädare. Sexualiseringens motståndare och feminismens förespråkare pekar gärna ut och skuldbelägger med hela handen och med en påtaglig frånvaro av nyans. Ett exempel är att det vid en kvinnas utvik som regel riktas kritik mot henne, och i mindre utsträckning mot själva tidningen och/eller den bakomliggande anledningen till varför hon gör det. Givetvis har hon som individ ett personligt ansvar, men jag menar att det finns starkare krafter än hennes egen omdömesförmåga som får henne att fatta beslutet att vika ut sig. På samma sätt som sexualisering likställs med sexualitet av sexualiseringens kritiker, likställs sexualitet med sexualisering av de som frambringar den. Dessutom fråntas ofta alla former av sexuella uttryck någon som helst intelligens i ett försök att förminska dess kraft och omfång och förlöjligas gärna.

Situationen blir ännu mer komplex när sexualiseringen inkräktar på varje individs rätt till personligt uttryck. Då sexualitet skuldbeläggs självstympas en stor del av varje människas personliga integritet och identifikationsmöjligheter, oavsett vilket kön man innehar eller vilket läger man än bekänner sig till i debatten. Sexualitet, attraktion och njutning skuldbeläggs av det faktum att just samma begrepp används som hot och värdemätare för vårt egenvärde. Uttrycker och förmedlar vi inte vår sexualitet och attraktion och strävar efter njutning är vi inte normativa medan om vi uttrycker och förmedlar vår sexualitet och attraktion och strävar efter njutning, så blir vi till en del av själva grundproblematiken. Vi har förlorat kontrollen över, och rätten till, våra egna naturliga drifter.

Den grafiska en-dimensions-modellen som sexualiseringens symboler består av, är just detta - endimensionell och direkt och därmed, bakom det omedelbara, relativt innehållslös. Det finns inget djup i dess framställning. Budskapet blir till objektifiering medan objektifieringen i själva verket ÄR budskapet. Komplexiteten i en personlig attraktion förenklas och förminskas tack vare sexualiseringens mantra och våra preferensramar för vad som är attraktivt och signifikant likriktas och kollektiviseras - samtidigt som det blir till en norm. Ty om det förmedlas så måste det ju bära värde med sig - eller?

Den tidigare vänsterpartistiske partiordföranden Gudrun Schymans infamösa uttalande om "talibansamhället" var övergripande generaliserande och ett kollektivt skuldbeläggande av män som en påstådd homogen grupp. Detta tar jag avstånd från. Samtidigt ansluter jag mig till vissa mer eller mindre uppenbara faktorer av påståendet om existensen av ett patriarkalt samhälle.
Jag tror dock inte att män som grundvarelse, varken som individer eller som ett kollektivt begrepp, är genetiskt betingade till vare sig det ena eller det andra. Samtidigt tror jag att de utslag av "manlighet" kontra "kvinnlighet" som defacto finns är specifika könsrelaterade egenskaper som via olika kulturella och samhälleliga inslag av påverkan har förändrat och format dessa grundegenskaper. Alltså: det FINNS naturliga skillnader mellan könen vad gäller psykologiska attribut, men dessa skillnader mellan könen är betydligt mindre än de liknelser som förenar oss som mänskliga varelser, SAMT att de skillnader som finns kan förstärkas eller strömlinjeformas beroende på de aktuella moment av kulturell påverkan som än finns i vilket givet samhälle och tidpunkt som helst.

Våra reaktioner på en films innehåll reflekterar våra egna värderingar i relation till det som visas. Inslag av sex eller sexighet i film har en övergripande tendens att bli till en sexualisering som i sin tur är ett uttryck för sexism. Som konstnär, likväl som mottagare av det sexualiserade massmediala bruset, kräver situationen att man måste utforma något slags förhållningssätt till det. Lika dogmativ som sexualiseringens kollektivistiska tendenser är, lika dekonstruktiva måste vi som mottagare vara. Om vi tillåter den att påverka oss negativt så har dess målsättning lyckats. Som konstnär och filmskapare är man idag en del av en industri som använder den förvrängda bilden av sexualitet som ett varumärke. Som mottagare av ett konstant medialt brus måste man därmed ta ställning mot sexualiseringen genom att filtrera bort den och därmed frånta det dess värde. Samtidigt så måste man lära sig att skilja
på inslag av objektifierande sexualisering kontra sexualitet & sensualitet. Det sistnämnda är det intellektuellt intressanta emedan det förstnämnda är det ytligt deskriptiva. Som konstnär är man driven av att utforska det som driver människor. Människans sexualitet är ofrånkomligen och oförnekligen en nyckelaspekt av det mänskliga beteendet - men det är inte ATT sexualiteten existerar som är det intressanta. Detta vet vi. Det intressanta är HUR den fungerar, VAD den leder till och VARFÖR den tar de uttryck den tar sig. Detta förstår vi kanske inte alltid, och kanske vill vi heller inte alltid - men vi måste försöka. För det är först då kan vi ta kontroll över den - och därmed även oss själva.

Men - och detta är viktigt - att berätta OM sex behöver inte, och FÅR INTE, vara sexualiserande. Vi måste inte VISA sexakter. Att vara sensuell är inte detsamma som att vara sexistisk. Och nödvändigheten att visa sex på film måste sättas i relation till vad det ger oss som INTELLEKTUELLA och KÄNSLOKÄNNANDE människor. Vad säger det om oss som filmskapare om vi via fiktionens begränsningar och totala frihet väljer att författa, repetera, producera, regissera, ljussätta och filma sexscener? Vad säger det om oss som människor?

Jag vill försöka skala av och hitta en kärnpunkt där frågan om vilka effekter sexualiseringen har av det offentliga rummet, kan göras relevant igen. Om vi alla inser och känner till, och känner av, de negativa effekter som sexualiseringen har, framförallt för kvinnor och deras självbild och känsla av egenvärde, så måste vi fråga oss varför det ändock kan fortgå. Varje skadligt system som mot alla inslag av sunt förnuft kan fortsätta existera, måste ha en effektiv inbyggd applicering av re-generering. Oavsett om det är fundamentalistisk islamism eller konservativ kristendom eller kommunism så finns svaret i utbildningens makt över unga människor. Under sådana omständigheter fungerar utbildning i själva verket som indoktrinering ("hjärntvättning). Men denna indoktrinering hade varit mindre kraftfull om det inte hade varit för det faktum att unga människor just är unga människor. Deras mottaglighet för dominerande tankemönster tillsammans med frånvaron av referensramar för att kunna bearbeta och därmed värdera och trovärdighetsklassificera den information och intryck de utsätts för, gör att de på ett effektivt sätt är mottagliga för prägling. Till detta måste man även beakta "identitets-faktorn". Då unga människor är i uppbyggnad av, och därmed i avsaknad av, en fullt utbyggd och definierad identitet och känsla av individuell klassificering, finns det oftast en benägenhet att istället bekänna sig till det normativa - den rådande homogena bilden av vad som är accepterbart och kulturellt gångbart och därmed även förväntat av dem som människor.

Alltså - jag tror att nyckeln till ifrågasättandet av sexualiseringen av samhället/den mediala bilden av vårt samhälle, finns att finnas i våra barns levnadsvillkor. Då sex och sexualitet är koncept som vanligtvis härleds till "vuxensfären", och om de i denna "vuxensfär" är utsatta för en blandning av urblekning och komplikationer av förvrängning av deras ur-syfte, så tror jag att dessa ämnen åter kan göras angelägna om de utsätts för ett paradigmskifte.
Alltså: om vi flyttar redan laddade begrepp från "vuxensfären" till "barnsfären" utökas proportionerna samtidigt som tematiken skalas av och frigörs. För vad är mer grundläggande än ett barns nyfikenhet och påstådda oskuldsfullhet? Hur demoniserar man och avhumaniserar man ett pojkbarn, likt antisexualiseringens förespråkare gärna gör med de "riktiga män" som hävdas bidra till patriarkatets fortlevnad? Här finns en möjlighet att undvika att ta udden av frågan om var förtrycket härstammar ifrån, då ett barn är svårare att avfärda. Återfinns det provocerande inte i att det som anses vara förövaren i själva verket även, eller istället, kan vara offret - och att frågan om vem som då bär ansvar för detta i själva verket inte är män som en generaliserande faktor, utan VUXENLIVET SOM EN SPECIFIK AKTÖR? Det är lättare för en manlig vuxen kraft att objektifiera en ungefärligt likvärdig åldersmässig kvinna - men någonstans finns smärtgränsen mellan barn/flicka och ung kvinna och kvinna.

Faktumet att barn äger en sexualitet är i sig inget märkvärdigt eller kontroversiellt. Det kontroversiella återfinns i utforskandet av den. Jag menar att vi har möjlighet att förändra vår omvärld och vårt samhälle om vi förstår hur och varför det har blivit som det blivit. Om vi kan förstå vilka krafter det finns i grunden som möjliggör sexualiseringen av vårt samhälle och hur individer och representanter för det så kallade patriarkala samhället, dvs unga pojkar, påverkas av den cykliska kraften som finns i sexualiseringen - har vi då inte en fighting chance att faktiskt motverka det? Att förhindra det? Vilka inslag av barns sexualitet, och därmed människans, är naturliga och vilka är artificiella? Hur påverkas en ung pojkes begreppsvärld av det konstanta bombardemang av identitets-roller som han utsätts för? Har vissa av hans begrepp förändrats och förvanskats och till vilken grad? Utsätts unga pojkar för en normativ identifikationsframställan som uppmanar dem till att vara sexuellt aggressiva? För om kvinnor framställs på ett visst sätt - innebär inte det att någon måste utsätta henne för det? Vilka inslag av sexualitet är normalt kontra "onormalt"? Vad är överhuvudtaget normalt kontra onormalt?

Summa summarum - hur påverkas unga pojkar av den mediala sexualiseringen, och hur påverkar de i sin tur samhället? Vem är offer och vem är förövare? Och varför?

samlarskapet

auteuren värderar det som voyeuren gör gällande existerar. i våra skrymslen frodas de skuggbitar vi slitit av från våra Berördas närhet och växer igenom skaltyget som aldrig riktigt passar, trots att det skurits enkom för oss. av det vi bär med oss tilldelas vi en del, vi stjäl en annan, något kanske vi lånar och majoriteten tar vi själva. vissa bitar är stora, andra är små; en del skarpa, men mycket är trubbigt och vagt och tynger ner oss; vissa viskar medan andra tystar omgivningen; erfarenheterna, de vi tror oss vara med om och vara förtjänta av, och de som anslår följe med oss på vår irrfärd, är en del av det hantverk vi låtsas vara vårt konstnärsskap. detaljerna är förnimbara bakom helhetens tragik. nomaderiets rastlöshet till trots; detaljernas osorterade arkiv skapar stringens i de buckliga korridorerna.

saxat

medan jag ser igenom mina ansökningar till DEN DANSKE FILMSKOLE och svenska DRAMATISKA INSTITUTET, finner jag bland de sedvanligt strategiserande och ansöknings-tvättade texterna, ett ovanligt försök till ärlighet och definition av mitt yrkesval.

Jag tror att ett visst mått av utanförskap är bra för en instruktör/regissör, eftersom den då kan se fler ingångar till den intimitet som all stor dramaturgi ska alstra; den intimitet som instruktören/regissören längtar efter i sin omvärld, men endast kan få i relation till sina verk.

valen vi gör, helheten som vi misster

det Ideala Inspelningsförhållandet är ett drömlikt förhållande, som man som filmskapare sällan har förmånen att uppleva. i denna best vi kallar det kreativa kaoset och de nödvändiga kompromissernas paradis, ställs vi inte sällan i konflikt mellan våra förespeglingars förhoppningar och vår bitterhets erkännande om det praktiskas verklighetsförankring. som regissör upplever man ofta att man tvingas välja sida mellan den tekniska aspekten och den kreativa; har man en väl förberedd inspelning med exakta shots som måste 'betas av' och man har ont om tid, blir det väldigt lätt hänt att man tvingas koncentrera sig på den formella biten, och offrar sina reagörer på kuppen. det är olyckligt och alldeles vanskligt, och är inte att föredra, eftersom det i slutändan är irrelevant hur ens shot ser ut eller hur beskärningen agerar i samspråk med deras gestaltning, eftersom det ju är våra reagörer som syns på bilden som vi försöker skapa. har man som regissör inte gett sina reagörer den regi alla parter önskat, kommer det kännas, synas och göra filmen verkningslös. filmens största inneboende fälla är den mekaniska aspekten som har en tendens att smyga sig in i regissörens sinnelag. verklighetens begär får aldrig begränsa oss i vår kreativa frihets nödvändigheter.

tillfällets foaje, möjlighetens väntrum

med endast ett par timmar kvar till inspelningen av "GOLEM", så pendlar man mellan en förvissan om förberedelsernas omfattning, och en gnagande känsla om det oförutseddas förmåga att bringa korrumption med sig. precis innan en inspelning är jag nästan alltid ängslig över att jag inte förberett mig tillräckligt mycket, eller ett ifrågasättande av ens egen kompetens. filminspelningar är ju unika på det sättet att de erbjuder en, en väldigt begränsad period av tid för att lyckas med det man föresatt sig. man får väldigt sällan en andra chans för inspelningen, i jämförelse med teateruppsättningar som har en chans att tweaka föreställningen sisådär 20-30 gånger. man måste vara beredd att försätta sig i en mentalitet av effektivitet, eftersom det finns en uppsättning av shots som måste betas av, tider som måste hållas, en dramatisk laddning som måste vara närvarande - och mitt i alla dessa måsten av stress och press, så glömmer man oftast av vad det är man är med om. man är så fokuserad på att försöka replikera sina inre bilder att man helt förtränger faktumet att magin gärna vill se sig själv som anträffningsbar på en filminspelningsplats. man måste påminna sig själv om att det finns en anledning till att man nått till den punkten att man frågar om alla är redo och ber om tillåtelse av Tillfället att få börja då man viskar ´action´. man är där man är, omgiven av förväntansfulla människor, för att det är där man hör hemma. om Tillfället är ens foaje så är det tomma mini-DV-bandet Möjlighetens väntrum.

cineteknikern & reagören

cineteknikerns främsta redskap består av modet att inte höra det man vill höra, och att ikläda sig rätt skrud inför den granskning man inbjuder till efteråt. reagörens steg leder dit den väljer att träda, stig eller ingen stig.

reagörens potential

att hitta rätt reagör, eller det som i folkmun kallas för skådespelare, kan vara ett riskabelt undertagande. har man varit bortskämd med förmånen att kunna skriva roller direkt för vissa reagörer i vetskapen att de i slutändan kommer att gestalta dessa människor, så kan man lätt bli lite avtrubbad vad gäller denna obskyra process som benämns som 'casting'. är man i en sits där en karaktär måste castas, hamnar man lätt i en position av beroende.

att inleda samarbete med reagörer man inte tidigare formgivit är lika riskabelt som det är hoppfullt. att fördjupa en relation med en reagör man tidigare haft möjlighet att lära av, innebär att startsträckan vanligtvis är kortare. en ny reagör medför behovet av att rasera den naturliga distans som finns mellan två främlingar, och surra fast en närhet oss emellan. denna procedur är kantad av formalia och sociala konventioner, och som sådan är den alldeles onödig. finns det inte en inledande gnista av förhoppning är det inte värt att fortsätta dansen, denna proffessionens attraktion. då stiger man av och stänger portarna och öppnar gluggen mot en annan horisont. men bestämmer man sig för denna nya reagör, oavsett vilken, så beror det på 2 olika saker. det första är en aning om något större än det som visas på ytan; det som glimmar fram mellan lagren av halvlöften och osanna vittnesmål, det som reagören låter en se, och det som man som regissör själv lyckats lirka eller stjäla fram. det andra är en ordentlig chanstagning från regissörens sida - man kan se mycket och man kan se litet mer under en repetition eller inledande samtal, men det är inte förrän kameran rullar och remsan fladdrar som man ser den verkliga konsekvensen. det är denna darrande förhoppning som är en fortsatt relations förbindande massa; detta vakuum av stilla böner. en manusförfattare och regissör må vara stoffets urskapare, men vårt ego och kreativa gåvor sträcker sig endast till en viss punkt - för att vårt verk verkligen ska kunna förlora sitt fotfäste och börja flaxa av sig själv, krävs det en vild reagörs totala kontroll över sin impulsiva ådra. våra skrivna ord är blott ett manuskripts outsagda förhoppning om storhet. vår regissör är endast ett fåfängt försök till kontroll. vår reagör är vårt löftes sanna inspiration.

energikonservering

att vara ansvarig för en inspelningsplats kräver lika mycket finess som råstyrka. kanske inte nödvändigtvis i den ordningen. det kan vara väldigt slitsamt att vara centrumet för 15 människors uppmärksamhet och frågor, förslag och allmänna samtal. man måste kunna sålla och välja ut, filtrera och välja bort information på ett löpande band, samtidigt som man måste visa tålamod för människor som har nånting viktigt att säga, samtidigt som man ser att en annan medlem av ens crew har någonting minst lika viktigt att säga. det handlar om att ta sig den tiden man behöver, för att längre ner på gatan inte förlora ännu mer tid, för att kommunikationen inte var tillräckligt rak till att börja med. som kreativ ledare handlar det också om att konservera med sin energi. det blir lätt som så att man kastar sig huvustupa in i en känsla, ett skeende, en mänsklig gestaltning, för att hela tiden vara i 'nuet', ständigt beredd att lägga märka till ett lager eller en nyans som man antingen inte hade väntat sig, eller inte vill ha med. man måste kunna skilja på att vara engagerad och att vara manisk - det handlar helt enkelt om att inte lägga in mer energi än vad man får ut. en regissör som även är sin egen manusförfattare lever med ett verk ungefär tre gånger så lång tid som någon annan medlem i ens crew. från stunden av inspiration till den första visningens finala ögonblick passerar man många vidöppna mil. därför måste man också vara försiktig med att inte vara så pass engagerad, att man en dag vaknar upp och har fått en avsmak för projektet. och har man det, så måste man känna till de små finurligheterna som kan fungera som lockmedel för att finna sin väg tillbaka. det måste finnas fri sikt i alla riktningar. om man efter endast ett par dagars kortfilmsinspelning sover i ett och ett halvt dygn i sträck, så bådar det inte gott inför en framtida långfilmsinspelning, som tar flera veckor, kanske till och med månader.

sanning och konsekvens

det finns ett ögonblick i varje inledningsskede av ett projekt, innan det att ett ord skrivits, innan ett ord yttrats och innan en bildruta befläckats. det är inte stunden då man nås av idén, för det ögonblicket kan och bör man aldrig lita på eftersom det är ett afrodisiakum av självförnekelse. istället är det stunden och steget efter det, då man inser att "det här kommer att bli ett fantastiskt projekt". man ser början och slutet på projektet redan innan man ens börjat arbeta med det, eftersom det är det en regissör gör. regissören bestämmer hur något börjar och hur något slutar. allt däremellan har regissören mod nog att låta hända av sig själv. så ock, och inte minst, i den dokumentära tappningen. och när man nu står inför sitt andra dokumentära verk, innan det första ens har färdigställts men långt efter att det borde ha gjort det, så är det ett risktagande olikt något annat. ett fiktionsverk är dömt att misslyckas redan från början, eftersom det aldrig kommer kunna bli den sanning man eftersträvar, utan endast någon slags variant utav det, just för att det aldrig var en sanning till att börja med. men en dokumentär gestaltning är vad det är, just för att det inte är något annat.

en cinetekniker väljer inte att åstadkomma magi - han ber om tillåtelse att ikläda sig en skuggas skrud.

snidning

det är först i krissituationer som man får ett ypperligt tillfälle att lära känna en medmänniskas sanna virke. vissa agerar fnöske, en del bryts som plywood, medan andra uppvisar finsnirligt, inoljat ekträ. en filminspelning kan likställas med en sådan situation där ens sanna virke testas. det finns en mängd olika anledningar till varför ett set kan vara kaotiskt (om man bortser från det uppenbara och strikt dogmatiska, att ledningen inte leder, eftersom felaktigt ledarskap inte är ledarskap); teknik kan strula, själva setet kan uppvisa oanade problem, utomhusinspelningar är ett risktagande varje gång, regissören kan vara ofokuserad och oförberedd, och den tekniska personalen kan vara begränsad av den teknik som finns tillhanda men även av sin egen brist på erfarenhet och kunskap. till syvende och sist är det ändock producenten och regissören, ibland en och samma person, som är ansvarig för den atmosfär som råder till följd av dessa hinder som uppstår. håller man inte täljkniven i rätt vinkel och använder rätt mängd kraft för att tälja stycket på rätt vis för att få fram den skepnad man strävar efter från den råklump av förväntansfull massa som man bearbetar, så kommer man att slinta och sätta kniven i pekfingret. och ju mer trubbig kraft man använder, desto djupare kommer såret vara.

det finns inget värre än en oanande regissör som upprepade gånger, ur en aldrig sinanande källa av orsaker, ständigt ber om ursäkt för sina misstag när det redan är allt för uppenbart att han åstadkommer dem. då blir ursäktandet ännu ett av dessa misstag. en annan källa till irritation kan vara när han insisterar på att använda teknisk utrustning, till exempel en dolly eller jibarm eller andra finurligheter, som varken han eller någon annan på setet har den nödvändiga kunskapen om och inte har haft tillräckligt mycket övningstid på. ett aktivt set är helt fel plats att öva på. experimenterande gäller endast de dramaturgiska aspekterna - börjar man experimentera allt för mycket och på en allt för brant sluttning med teknisk utrustning, så kommer man inte därifrån förrän bra långt efter den utsatta tiden.

regi-utbyte

det finns de som säger att det bästa sättet att lära sig hur man gör film är att se på så mycket film som möjligt. detta är felaktigt. att se film är nog det bästa sättet för att lära sig hur en film fungerar och varför man som publik förstår den. men filmproduktion lär man sig bara på ett set. on location. det är sällan regissörer har en möjlighet att på nära håll studera regins utövning. på ett teoretiskt plan kan man givetvis läsa hyllmeter efter meterhylla och gå på filmskola, men det är egentligen bara på ett riktigt set, där tiden är knapp och energin har ett bäst-före datum, som man får möjlighet att studera en regissörs beteende och tillkortakommanden.

och som regissör borde vi vara mer generösa med att bjuda in varandra på varandras locations för att ge varandra en pedagogisk möjlighet till perspektiv. det största hindret mot detta är givetvis regissörernas egna egon - samma drag som i andra sammanhang fungerar som personliga tillgångar. men det finns något primalt med att vakta sin hönsgård. ett hot mot den egna auktoriteten, och allt det där. men det måste finnas ett sätt att få ett regi-utbyte att fungera utan att filmens regissör ska känna sig ifrågasatt. svaret återfinns i det grundläggande faktumet att det inte handlar om ifrågasättande av det aktuella projektets regissör, utom om ifrågasättande av den egna förmågan i form av den gästande regissören. genom bevittnandet av andras utövning av ens egen proffession finns stoff till perspektiv, tack vare förtydlingarna av den andres beteende. vi borde vara mer generösa med våra erfarenheter.

regissörskap

någonstans mellan ett egos avgrund och en kreatörs ledarskap återfinns regissören. det är en position som med rätta är mytomspunnen men vars bastion ständigt blir utsatt för illasinnade angrepp av de som vill klä av denna gärnings mekanismer in till stålflisets intetsägande totalvikt. det påstås finnas regler för både det ena och det andra; ett hantverk som kan läras ut och finjusteras genom planering och övning. med detta materialistiska synsätt kommer man endast till en viss gräns; den som är kringdragen det allra heligaste. onekligen är regissör en yrkesroll likt alla andra på det vis att det finns ett hantverk som är grundläggande för yrkesskapet - men det är skillnad på att regissera och att inta ett regissörskap. känner man inte in till minsta benfragment att man är utvald av den högre makten man kallar sin spegelbild till att gestalta varelser och ikläda sig världar med interstrukturella konsekvenser som följd, då ska man packa ihop och åka bort och aldrig mer återvända. det är skillnad på att ge regi och att regissera. alla kan lära sig en metodik - men få finner sin egen.