saxat

medan jag ser igenom mina ansökningar till DEN DANSKE FILMSKOLE och svenska DRAMATISKA INSTITUTET, finner jag bland de sedvanligt strategiserande och ansöknings-tvättade texterna, ett ovanligt försök till ärlighet och definition av mitt yrkesval.

Jag tror att ett visst mått av utanförskap är bra för en instruktör/regissör, eftersom den då kan se fler ingångar till den intimitet som all stor dramaturgi ska alstra; den intimitet som instruktören/regissören längtar efter i sin omvärld, men endast kan få i relation till sina verk.