okey?

jag spenderar eftermiddagen med att läsa igenom en del recensioner av DARREN ARONOFSKYS "THE FOUNTAIN". detta är en film som delar kritikerna i tre kristallklara läger. det första lägret menar resolut att det är pseudo-new-age-flum och avfärdar den totalt. det andra lägret menar att det är en film med uppenbara brister, men att det, trots allt, finns någonting ospecificerat i filmen som ändå för helheten vida överstiger de problematiska bitarna. och så finns det ett tredje läger, som förstår och inser det som regissören ämnat göra med sitt passionsepos. jag är en av dessa.

och då jag begravt mig i mina egna tankar under dessa tiders långfilmsförfattande, och färdas i utkanterna av mitt samvete och slår mot väggarna av min yrkeskunskap och dramaturgiska fingerfärdighet/klåfingrighet, så är det just en sådan film som jag vill åstadkomma. vissa människor kommer helt enkelt inte att förstå, aldrig någonsin, och då är det kanske lika bra att ta avstånd från dem från början. konst är inte, och får aldrig bli, något lättillgängligt. det ska inte vara lättsmält eller angenämt. det måste, om inte vara direkt provocerande, i alla fall vara problematiserande och utmanande. då blir i alla fall konsekvensen av upplevelsen, inte upplevelsens förutsättningar, en provokation. det kan omöjligtvis vara som så att det är min uppgift som konstnär att göra det bekvämt för människor att uppleva det jag skapar. jag kan ge dem olika nycklar, men jag tänker vägra berätta för dem vilka dörrar de ska använda dem till. om dörren redan är vidöppen - vad är då meningen med att ta betalt för inträdet (eller ens betala) om man ändå kan spatsera rakt igenom utan att någonsin ha känt nyfikenheten och förväntningen och förvirringen av att undra över vad som finns på andra sidan och om det överhuvudtaget är rätt dörr?

ibland är det helt enkelt som såhär: either you get it, or you just simply don´t. och om du inte ens är intresserad av att försöka förstå för att du inte har modet att göra det - please, stay out of my fucking way.

åttionio famntag

utspritt på golvet framför mig, i en drakonisk akt- och sekvensstruktur: 89 post-it lappar i olika färger med snirkliga scenbeskrivningar. de är resultatet av tre veckors slitande och töjande på långfilmens grundhistoria. en del gammalt i ny skrud och med ny innebörd, en hel del nytt och till och med ett och annat lånat. de stora stråken av handling är nu klara, nu måste de bara jordas med lite detaljer och med en del skeenden som inte står riktigt klara än. bi-rollskaraktärernas dramatiska banor måste slätas ut och fördjupas och ges eget berättigande. men det kommer. marken är plöjd. nu ska det få sjuda lite i all sin egenhet.

visions, my ass

Listen, I really want to make my film, but not at the expense of not being able to make my film. Okay?

Me, in a conversation earlier today, regarding my next short film, where the subject matter has proved to be a possible hindrance against an actual production of it. Compromises are sometimes a factual necessity. Visions are sometimes a practical impossibility.

samlarskapet

auteuren värderar det som voyeuren gör gällande existerar. i våra skrymslen frodas de skuggbitar vi slitit av från våra Berördas närhet och växer igenom skaltyget som aldrig riktigt passar, trots att det skurits enkom för oss. av det vi bär med oss tilldelas vi en del, vi stjäl en annan, något kanske vi lånar och majoriteten tar vi själva. vissa bitar är stora, andra är små; en del skarpa, men mycket är trubbigt och vagt och tynger ner oss; vissa viskar medan andra tystar omgivningen; erfarenheterna, de vi tror oss vara med om och vara förtjänta av, och de som anslår följe med oss på vår irrfärd, är en del av det hantverk vi låtsas vara vårt konstnärsskap. detaljerna är förnimbara bakom helhetens tragik. nomaderiets rastlöshet till trots; detaljernas osorterade arkiv skapar stringens i de buckliga korridorerna.

saxat

medan jag ser igenom mina ansökningar till DEN DANSKE FILMSKOLE och svenska DRAMATISKA INSTITUTET, finner jag bland de sedvanligt strategiserande och ansöknings-tvättade texterna, ett ovanligt försök till ärlighet och definition av mitt yrkesval.

Jag tror att ett visst mått av utanförskap är bra för en instruktör/regissör, eftersom den då kan se fler ingångar till den intimitet som all stor dramaturgi ska alstra; den intimitet som instruktören/regissören längtar efter i sin omvärld, men endast kan få i relation till sina verk.

åskådaren som auteur

begreppet ´publik´ diskriminerar ett omedelbart singulart perspektiv och syftar till att bibehålla en fasad av att ett åskådande av ett audiovisuellt verk förutsätter och omöjliggör något annat än ett pluralbegrepp vad gäller verkets berättigande som centrat för den ålagda uppmärksamheten. detta motsäger dock varje unika verks individuella påverkan på varje enskild åskådare. dessutom hävdar man med ´publik´-begreppet att individen inte skulle vara möjlig att inta en auteurhållning i sitt åskådarskap. likaväl som regissören och manusförfattaren beklär sig med auteurskapets ok och välsignelse, likväl kan åskådaren utgå från ett på förhand definierat regelsystem av bedömningskriterier gentemot det aktuella verket och varje förekommande och efterföljande verk däruppå. åskådaren är måhända en än större auteur än filmskaparen, som, till skillnad från denne, som endast utövar sin gärning under en, sett i ett större perspektiv, relativt begränsat tidsperiod, begår sin gärning under ett konstant flöde av intryck under varje sekund, minut och övergiven livstid som den genomgår.
auteur-åskådaren följer sin egen kringelkrokiga stringens, baserad på ens ständigt skiftande värderingar och omvärderingar. en auteur-åskådarens voyeuristiska ställning gentemot auteur-regissörens voyeuristiska utgångspunkt blir till en decentralisering av verkets maktcentrum - en individs blick blir till en annans återblick.