blade runner - the final cut

efter gårdagens arbete, och en fantastisk morgonträff med en av mina svenska favoritregissörer, avrundade jag aftonen med att se RIDLEY SCOTT´s "BLADE RUNNER - THE FINAL CUT" på SPEGELN i MALMÖ. att den visades otextad påminde mig om hur mycket jag störs av svensk undertextning både på TV och på bio. det stör helhetsupplevelsen och i framtiden så kommer man förhoppningsvis kunna välja bort textningen samtidigt som man sätter på sig sina 3D-glasögon (eftersom JAMES CAMERON´s kommande "AVATAR" kommer att förändra filmkonsten på samma sätt som ljudfilmen förändrade stumfilmen). RUTGER HAUER som ROY måste vara ett av filmhistoriens definitiva porträtt av en homicidal poet.

tidigare har SCOTT´s über-estetik i filmen tagit fullständigt grepp om en och vägrat släppa taget förrän eftertexterna börjar rulla. i denna versionen är det dock smärtsamt att tvingas se de nya specialeffekterna (ungefär som i GEORGE LUCAS´ förbannade klåfingrighet i de "nya" versionerna av de klassiska "STAR WARS"-filmerna.) som fullständigt bryter illusionen av att bevista en värld som är så nära en total kollaps att det är en fråga om enstaka dagar.

det är också tydligt att se filmens influenser på CHRISTOPHER NOLAN´s "BATMAN BEGINS" - speciellt i "THE NARROWS"-delarna. att NOLAN också castade RUTGER HAUER i en liten men fin roll i sin film visar på total hörsamhet för det anständiga.

juldagsbild #1

CHRISTOPHER NOLAN´s "THE PRESTIGE". från regissören till dramaturgiskt säkra och stilistiskt underbara "MEMENTO", "INSOMNIA" och "BATMAN BEGINS". med HUGH JACKMAN, CHRISTIAN BALE och MICHAEL CAINE - samt med en DAVID BOWIE i sin livs rollprestation. en berättelse satt i 1900-talets början. om två illusionister som tävlar om varandras publik, och om mörkret som följer på de ödesdigra konsekvenser de tar. en film med den ovanliga dramaturgin att låta två karaktärers synligt uppenbara relation vad gäller protagonist-antagonist-konstruktionen, skifta. en metafilm om filmskapande - om att ifrågasätta det man tror att man ser. om att det enkla ibland är mer komplicerat än det tillsynes mest invecklade förhållningssättet. och där JACKMAN och BALE verkligen visar att de är två aktörer med kapacitet för djup och mänsklighet. en film som utmanar sin publik - och som är precis så smart som den själv vill vara. uppfriskande. thank you, MR. NOLAN.