hypersensitivitet

i tider av kreativitet sker allt i en form av hyperverkan. när inspirationens sälla krafter bestämmer sig för att begästa sin värd, gör den så i skepnad av spegelbildens reflektion av sig själv - informationen studsar fram och tillbaka mellan glasskivorna, orsakande små ristningar längs med kanterna tills det att materialet förvrängts och smälts ner så att det rinner vertikalt nerför den ärrade ytan och lämnar glaset förargligt ofärgad. det som skulle bli en angenäm skrivtid för ett projekt visar sig röra sig mot en mer hektisk tid för två-tre projekt, simultant. korsbefruktning kan ha ett egenvärde, men dess grundelement är ändock det av månggifte. man måste lämna den ena passionen för den andra som redan söker efter den tredje. en långfilm, en kortfilm och en TV-serie kan omöjligen samsas om en och samme upphovsmans betänkliga samvete, samtidigt. icke desto mindre får författaren förvalta ansvaret på bästa möjliga vis - historierna måste infångas - människorna måste göras rättvisa. för vem gör författaren rättvisa om inte inspirationens fördärvande förbannelse och ljuva försköning?

tidsaspekten

punktlighet är den renaste formen att visa respekt på. speciellt på inspelningsdagar. så när man ska samlas hemma hos en av klasskamraterna vid 09.30 för inspelning, och man har satt klockan på 07.30, och man vaknar till av att hjärtat rusar och en snabb titt på klockan pekar på det faktumet att man lyckats somna om ända till 08.43 (för att man arbetat 27h/dygn de senaste tre veckorna och den enda morgonen under hela denna tid som man inte lyckas stiga upp på givetvis är den dagen som det är extra viktigt att komma i tid på) och man slänger på sig kläderna och rusar ut genom dörren utan frukost för att hinna i tid (det tar tid att förflytta sig från Punkt A till Punkt B i en storstad som Prag..) och man anländer till inspelningsplatsen 09.26, och regissören öppnar dörren med ett trött smile och säger att han bara ska ner och köpa frukost till crewet, och man inser att man är den första på plats, och att när klockan är 09:50 fortfarande har tid att i lugn och ro sitta och dricka sitt kaffe, äta halvtorra bullar och skriva ett blogginlägg, det är då man inser, det är då man vet - man är på en studentfilmsinspelning.

the great mr. martin

"Writer´s block is a fancy term made up by whiners so they can have an excuse to drink alcohol".
- Steve Martin

golems fardvag

ikvall paborjade jag pa allvar redigeringen av 'GOLEM', efter en hel rad tekniska problem under helgen med intankningen. jag borde ha en grovredigering klar imorgon kvall. det ser bra ut! redan nu har jag tagit mig lite kreativa friheter med storyboardet - redigering ar en organisk process. det finns hopp om liket...

fakta

att vara regissör är det närmaste man kan komma att vara diktator utan att vara grundlagsvidrig.

konstnärens idioti

konstnärsskapet är det enda yrke som är i beroendeskap gentemot sig själv. vi är som veliga transistorradioapparater, vars sökare korsar spektrumet upprepade gånger, sökande efter en signal, en inspirerande sökpunkt, där vi kan stjäla en användbar passion ifrån. tänka sig tanken om följande yrken hade skapat sig de ursäkter vi som konstnärer virkar inför de vi kallar för våra egna skal, men som alla andra kallar den längsta tänkbara acceptabla punkten för engagemang; om elektrikern hade tackat för sig och skyllt på "brist på inspiration"; om VVS-montören inte hade kommit då han inte känt "arbetsro"; om rörmokaren hade vägrat samarbeta med sin kollega pga av "konstnärliga och moraliska meningsskiljaktigheter" eller om polisen hade använt våld per automatik på grund av "nödvändiga experiment för att utforska det mänskliga behovet av intimitet och närhet; att krossa barriärer och utforska det schablonmässiga konceptet om ett allmänt accepterande". vad om? varför denna praktiska särskiljning mellan konstnärer och övriga yrkesgrupper? varför gör vi inte upp med det som skapar fördomar om våra verksamheter? ty idag är vi fähundar allihopa! ett alldeles eländigt pack är vi, vi konstnärer, vi..

välviljan och ursäkten

kokpunkten av totalt haveri nås då cineteknikerns ansvar över tekniken fallerar och lämnar reagörens mest laddade prestation någonstans mellan välviljan och ursäkten. den svagaste punkten i en filmproduktion är aldrig tekniken men jämt och ständigt tekniken. antingen har människan inte kontroll över den, eller så protesterar tekniken mot de konstnärliga elementen som ett uttryck för av dess mindesvärdeskomplex. men kreativitet överträffar alltid tekniken, ty det är densamma som utvecklar den senare. den enda stundens evighet försvinner utan att någonsin ha fångats, om ej cineteknikern tar sitt moraliska ansvar och väver lösningar på löpande fot. minst 25 steg i sekunden..

statusuppdatering på projekt

"VÄSENPUMPEN", kort långfilm - redo för festivaltävlan. "BLOOS", dokumentärlångfilm, - undergår f.n. ljudmixning. ska textas till engelska innan 16dec. "ALEXANDERS AFTON", kort långfilm - post-prod., redigering. ljudbearbetning, textning till engelska. "GOLEM", kortfilm - för-redigering, fred 24-sönd 26nov. färgkorrigering och SFX-rendering, månd. 27nov. komposition och ljudmix därefter. "UNTITLED ELIAS FAINGERSH CONCERT" - redigering vecka 48. dessutom pågår researcharbete för 2 dokumentärer, som ska spelas in under 2007. mer info följer.

ny intervju

idag publicerar LANDSKRONA DIREKT
en intervju med mig. läs den här.

morgonblogg

kylskåpet hummar; datorn vibrerar; ögonen fallerar. tio och tio i elva. nattliga redigeringssessioner är alltid lika intressant. man måste driva sig själv någonstans över gränsen för det humant acceptabla i självrespekt och uppfattning om egenvärde, och sedan färdas vidare mot den tredje pixeln till höger. ett sådant här uppförande medför givetvis att man oavsiktligt missar en eller femton små detaljer som borde ha behandlats. men nu står det digitala skelettet där det står, och det ska bli ett sant nöje att börja svarva.

nattblogg

kylskåpet hummar; datorn vibrerar; ögonen fallerar. två och tio efter tre, mitt i natten. av någon oförlåtlig anledning nåddes jag av någons ryck, som pushade mig hela vägen till omredigeringen av ALEXANDERS AFTON. det jag dragit mig för i flera veckor, nästintill månader, verkar vara på väg mot vägs ände. från att ha varit över 70min lång, är den nu nere på strax över 42min. här och var doftar det fortfarande trubbigheter, men i det stora hela är strukturen på plats. nu ämnas det sovas.

robert altman 1925-2006

annu en av vara storsta mastare har lamnat oss. regissoren ROBERT ALTMAN blev 81 ar gammal. hans minne hyllas bast genom att aterse hans filmer, sasom GOSFORD PARK, den markliga men intressanta dansfilmen THE COMPANY, DR. T and THE WOMEN, NASHVILLE och MASH, TV-serien GUN, mfl., mfl.

pics from the set of 'golem'

set protocols for 'golem'

1. lots of smiles.
2. lots of hugs.
3. the actors need their space.
4. questions and suggestions are ALWAYS encouraged, before 'ACTION' and after 'CUT'.
5. a 'frequent break policy' will be implemented, meaning that we allow ourselves time to breath.
6. BE CAREFUL with and around the equipment. wires, heavy and sharp objects can create havoc.
7. have fun.

flexibilitet

plötsligt, mitt bland alla storartade planer med stabil grund i genomtänkta bildmanus med kallt kalkylerade klippningseffekter, finner man alternativ som underlättar för crewet och ger mer kraft åt ens film. varför göra 4 olika tids-ödande set-ups när man istället har förmånen att använda sig av en dolly & jib (vagn & kran), och istället ta det som en enda rörlig bild? det är i stunder av avskalning och förenkling som man börjar andas unisont med ens film.

produktionell kvintessens

det finns mycket som har att göra med tillgång av olika saker eller olika slags förberedelser, inför och/eller på en inspelningsplats, on location, som är viktigt för att inspelningen ska gå så smärtfritt som möjligt. människor måste komma i tid; olika yrkesgrupper måste ha koll på sin utrustning; det måste finnas diverse planer för olika set-ups, storyboard och en shotlista; teamet måste kunna hålla tyst när de behöver vara tysta; regissören måste vara förberedd och kunna manuset utan att behöva ägna tid åt att fundera på olika tolkningsmöjligheter; skådespelarna måste kunna sin dialog och/eller grunden i sin roll; inspelningsplatsen måste vara någorlunda förberedd; batterier måste vara laddade; alternativa back-up planer i händelse av olika motgångar måste vara förberedda; dubbletter av de mest grundläggande saker som kan gå sönder måste finnas tillhanda; allt detta, eller inget av det, kan avgöra en produktions slutliga resultat - dock bör det erkännas att en hel del av dessa sakerna kan det till och med kompromissas med, utan att orsaka allt för stor skada. men det finns en enda sak, en konstant faktor, som man som produktionsansvarig aldrig, aldrig, under några som helst omständigheter har råd att undanhålla, ifrågasätta, kompromissa med, göra halvdant eller inte tillhandahålla: MAT. detta det mest grundläggande för människors välmående. har du ett hungrigt crew, så får du snart ett veritabelt textboksexempel på degenerativ grupp-psykologi: irritation, koncentrationssvårigheter, ifrågasättande av den nödvändiga inspelningshierarkin och allmänt kaos. ju större tillgång och ju större valmöjlighet för crewet att äta, desto bättre. inte minst en tillgång till frukt och godis för socker/energibehov är viktigt. om möjligt, så försök att undvika kött och vitt bröd, då huvudmåltiden serveras. det tar lång tid för kroppen att bryta ner och gör crewet satt och slött. någon slags vegetarisk rätt, med inslag av vilt vid köttbehov, fungerar alldeles utmärkt.

i en filmskapares evinnerliga sökande efter DEN STORA SANNINGEN, blir det lätt som så att man förbiser de mest grundläggande elementen.

de andra

det är mycket angenämt att arbeta tillsammans med människor som vill vara bra på det de gör - och visar sig vara det. i samarbetet mellan olika ansvarsområden på ett set, on location, är det väldigt viktigt att man som regissör vågar släppa ifrån sig kontrollen och ger människor andningsrum. att låta dem vara bra på det som de är bäst på är inget hot mot ens egen auktoritet, utan snarare ett sunt handlande som ger respektive person möjlighet att växa, vilket, i sin tur, föranleder att ens film kan bli så mycket större än vad man någonsin hade hoppats på att den skulle kunna bli.

valen vi gör, helheten som vi misster

det Ideala Inspelningsförhållandet är ett drömlikt förhållande, som man som filmskapare sällan har förmånen att uppleva. i denna best vi kallar det kreativa kaoset och de nödvändiga kompromissernas paradis, ställs vi inte sällan i konflikt mellan våra förespeglingars förhoppningar och vår bitterhets erkännande om det praktiskas verklighetsförankring. som regissör upplever man ofta att man tvingas välja sida mellan den tekniska aspekten och den kreativa; har man en väl förberedd inspelning med exakta shots som måste 'betas av' och man har ont om tid, blir det väldigt lätt hänt att man tvingas koncentrera sig på den formella biten, och offrar sina reagörer på kuppen. det är olyckligt och alldeles vanskligt, och är inte att föredra, eftersom det i slutändan är irrelevant hur ens shot ser ut eller hur beskärningen agerar i samspråk med deras gestaltning, eftersom det ju är våra reagörer som syns på bilden som vi försöker skapa. har man som regissör inte gett sina reagörer den regi alla parter önskat, kommer det kännas, synas och göra filmen verkningslös. filmens största inneboende fälla är den mekaniska aspekten som har en tendens att smyga sig in i regissörens sinnelag. verklighetens begär får aldrig begränsa oss i vår kreativa frihets nödvändigheter.

tillfällets foaje, möjlighetens väntrum

med endast ett par timmar kvar till inspelningen av "GOLEM", så pendlar man mellan en förvissan om förberedelsernas omfattning, och en gnagande känsla om det oförutseddas förmåga att bringa korrumption med sig. precis innan en inspelning är jag nästan alltid ängslig över att jag inte förberett mig tillräckligt mycket, eller ett ifrågasättande av ens egen kompetens. filminspelningar är ju unika på det sättet att de erbjuder en, en väldigt begränsad period av tid för att lyckas med det man föresatt sig. man får väldigt sällan en andra chans för inspelningen, i jämförelse med teateruppsättningar som har en chans att tweaka föreställningen sisådär 20-30 gånger. man måste vara beredd att försätta sig i en mentalitet av effektivitet, eftersom det finns en uppsättning av shots som måste betas av, tider som måste hållas, en dramatisk laddning som måste vara närvarande - och mitt i alla dessa måsten av stress och press, så glömmer man oftast av vad det är man är med om. man är så fokuserad på att försöka replikera sina inre bilder att man helt förtränger faktumet att magin gärna vill se sig själv som anträffningsbar på en filminspelningsplats. man måste påminna sig själv om att det finns en anledning till att man nått till den punkten att man frågar om alla är redo och ber om tillåtelse av Tillfället att få börja då man viskar ´action´. man är där man är, omgiven av förväntansfulla människor, för att det är där man hör hemma. om Tillfället är ens foaje så är det tomma mini-DV-bandet Möjlighetens väntrum.

sfx make-up test

these pics are from yesterdays pre-production sfx make-up test. everyone is hard on work in anticipation of the shooting of 'GOLEM', which takes place on friday and saturday.



ASTHA is doing NATASHAs make-up...


... while ASGER (director of photography) is figuring out the directors crummy notes regarding the visual aesthetics.

the end result is hinted at below...

cineteknikern & reagören

cineteknikerns främsta redskap består av modet att inte höra det man vill höra, och att ikläda sig rätt skrud inför den granskning man inbjuder till efteråt. reagörens steg leder dit den väljer att träda, stig eller ingen stig.

ödesherdarna i våra liv

mentorskap är en essentiell del i all konstnärlig verksamhet, men borde vara det även i den vardagligt mänskliga tillvaron. att finna en medmänniska som är villig att ta sig an ens villfarelser och allmänna behov av utmaning är sällsamt men speciellt. alltsedan min ungdom har jag omgett mig med mentorer, vissa tillfälliga och andra mer cykliskt baserade, som gett mig det jag känt ett behov av. förståelse, tålamod, intresse, uppmuntran, utmaning. då man som konstnär använder sig själv som det redskap som omvärlden skall filtreras genom, är det därmed viktigt att öppna upp sig själv för en form av granskning som man känner behov av, men kanske saknar verktygen till att utföra själv. därför är mentorskapet så ofrånkomligt, så livsavgörande. det är inte nödvändigtvis en strikt, traditionell lärare-elev relation, men en vägledande funktion medmänniskor emellan. man erkänner sin egen eviga ofullkomlighet, och hoppas på en flik av insikt och upplysning.

helst ska en mentor inte inneha samma proffession som en själv - en angränsande proffession är som mest nyttigast eftersom det ger båda en chans att söka nya horisonter under samma tak. inför varje nytt mentorskap analkas det därför en anspänning om närhetens försorg. vad kommer hon föra med sig, denna nya mentor? vilka golvplankor ber hon en slita upp, vilka tak ber hon en att krypa förbi? vissa vågor vill hon att man bryter?

produktionsuppdatering 'golem'

söndagen ägnades åt förproduktion. inledande samtal på GLOBE och improvisationer och repetitioner på PCFE med reagörerna MAGNUS och NATASHA; ett första förproduktionsmöte med mitt crew (1 A.D., 1 DoP, 1 sound key/wardrobe, 1 light key, 1 grip, 1 SFX-smink, 2 reagörer), sedan en stillfotosession där jag och ASGER tillsammans utarbetade ett photoboard.

ikväll, måndag, är det SFX-smink test samt wardrobe-fitting; på onsdag är det fortsatta repetitioner; torsdag kväll är det transport av utrustningen, och mellan 09-20 på fredag spelar vi in huvuddelen av filmen. på lördag är tiden mellan 09-13 reserverad för en del pick-up shots.

reagörens potential

att hitta rätt reagör, eller det som i folkmun kallas för skådespelare, kan vara ett riskabelt undertagande. har man varit bortskämd med förmånen att kunna skriva roller direkt för vissa reagörer i vetskapen att de i slutändan kommer att gestalta dessa människor, så kan man lätt bli lite avtrubbad vad gäller denna obskyra process som benämns som 'casting'. är man i en sits där en karaktär måste castas, hamnar man lätt i en position av beroende.

att inleda samarbete med reagörer man inte tidigare formgivit är lika riskabelt som det är hoppfullt. att fördjupa en relation med en reagör man tidigare haft möjlighet att lära av, innebär att startsträckan vanligtvis är kortare. en ny reagör medför behovet av att rasera den naturliga distans som finns mellan två främlingar, och surra fast en närhet oss emellan. denna procedur är kantad av formalia och sociala konventioner, och som sådan är den alldeles onödig. finns det inte en inledande gnista av förhoppning är det inte värt att fortsätta dansen, denna proffessionens attraktion. då stiger man av och stänger portarna och öppnar gluggen mot en annan horisont. men bestämmer man sig för denna nya reagör, oavsett vilken, så beror det på 2 olika saker. det första är en aning om något större än det som visas på ytan; det som glimmar fram mellan lagren av halvlöften och osanna vittnesmål, det som reagören låter en se, och det som man som regissör själv lyckats lirka eller stjäla fram. det andra är en ordentlig chanstagning från regissörens sida - man kan se mycket och man kan se litet mer under en repetition eller inledande samtal, men det är inte förrän kameran rullar och remsan fladdrar som man ser den verkliga konsekvensen. det är denna darrande förhoppning som är en fortsatt relations förbindande massa; detta vakuum av stilla böner. en manusförfattare och regissör må vara stoffets urskapare, men vårt ego och kreativa gåvor sträcker sig endast till en viss punkt - för att vårt verk verkligen ska kunna förlora sitt fotfäste och börja flaxa av sig själv, krävs det en vild reagörs totala kontroll över sin impulsiva ådra. våra skrivna ord är blott ett manuskripts outsagda förhoppning om storhet. vår regissör är endast ett fåfängt försök till kontroll. vår reagör är vårt löftes sanna inspiration.

energikonservering

att vara ansvarig för en inspelningsplats kräver lika mycket finess som råstyrka. kanske inte nödvändigtvis i den ordningen. det kan vara väldigt slitsamt att vara centrumet för 15 människors uppmärksamhet och frågor, förslag och allmänna samtal. man måste kunna sålla och välja ut, filtrera och välja bort information på ett löpande band, samtidigt som man måste visa tålamod för människor som har nånting viktigt att säga, samtidigt som man ser att en annan medlem av ens crew har någonting minst lika viktigt att säga. det handlar om att ta sig den tiden man behöver, för att längre ner på gatan inte förlora ännu mer tid, för att kommunikationen inte var tillräckligt rak till att börja med. som kreativ ledare handlar det också om att konservera med sin energi. det blir lätt som så att man kastar sig huvustupa in i en känsla, ett skeende, en mänsklig gestaltning, för att hela tiden vara i 'nuet', ständigt beredd att lägga märka till ett lager eller en nyans som man antingen inte hade väntat sig, eller inte vill ha med. man måste kunna skilja på att vara engagerad och att vara manisk - det handlar helt enkelt om att inte lägga in mer energi än vad man får ut. en regissör som även är sin egen manusförfattare lever med ett verk ungefär tre gånger så lång tid som någon annan medlem i ens crew. från stunden av inspiration till den första visningens finala ögonblick passerar man många vidöppna mil. därför måste man också vara försiktig med att inte vara så pass engagerad, att man en dag vaknar upp och har fått en avsmak för projektet. och har man det, så måste man känna till de små finurligheterna som kan fungera som lockmedel för att finna sin väg tillbaka. det måste finnas fri sikt i alla riktningar. om man efter endast ett par dagars kortfilmsinspelning sover i ett och ett halvt dygn i sträck, så bådar det inte gott inför en framtida långfilmsinspelning, som tar flera veckor, kanske till och med månader.

alexanders afton snart klar

igårkväll började jag sakta arbeta med 'ALEXANDERS AFTON' igen. SARA GLASER och MAGNUS GÖRANSSON gör två helt fantastiska rollprestationer. nu handlar det om att göra dem rättvisa med redigeringen.

den praktiska faktorn

jag är kluven till filmskolor. å ena sidan är det en bra grund för de som inte har en naturlig ingång i filmbranschen. å andra sidan ger filmskolan inte automatiskt några jobb. det enda man kan hoppas på är istället att man får de kunskaper som behövs för att kunna få ett jobb. men det finns väldigt mycket med en filmskola som man måste ta i beaktande innan, under och efter det att man bevistat dess korridorer och salar. för det första så är det att ens utbildning, och vidare ställning på skolan, till stor del bestäms av vem man har turen eller oturen att få som lärare. personkemin åsido, vilket alltid är en faktor i alla pedagogiska situationer, så är det ofrånkomligt att lärare på en partiell konstnärlig utbildning har en specifik relation till dramaturgi och en arbetsfilosofi som till viss eller stor del skiljer sig från den erfarenhet man själv har. i denna situation måste man vara villig att antingen erkänna att den metodik som man använt sig av till dags dato inte är fullt gångbar, eller leva med faktumet att det finns olika gångbara arbetssätt för olika personer i olika situationer i olika projekt. det krävs dock en stor människa som lärare att motstå en fullständig dogmatik.

vidare handlar en konstnärlig utbildning till stor del om nätverkande. den sociala biten spelar en stor faktor i om man får möjlighet att genomföra sina projekt i en situation där inte alla får genomföra dem. det krävs en väldigt speciell statut av den som står utanför, av frivilligt val eller inte, att fortfarande stå balanserad nog bland ens skolkamrater, för att kunna få igenom sina idéer. man måste inse att det på en skola med X antal elever finns X upphöjt till 2 med ego. en sådan miljö kräver en viss fingertoppskänsla för det allmänt accepterade men det specifikt entusiasmerande.

en märklig, inneboende situation på en filmskola är kontrasten mellan undervisningens natur och en konstnärlig skolas natur. undervisning handlar om att lära ut regler och förordningar, att förtydliga en viss utövnings mekanismer. samtidigt så är en konstnärlig utbildning en av de få platser som man faktiskt får möjlighet att experimentera på. man måste vara fokuserad nog för att kunna inse att det är de tekniska aspekterna man ska lyssna mest på, medan man inte får låta någon annan göra de konstnärliga valen åt en.

i slutändan handlar det om den PRAKTISKA FAKTORN. spenderar man mest tid med att prata eller att syssla med defacto produktion (i sina olika former av pre-, faktiskt och post-produktion)?
filmteori kan bara bära en, en viss del av sträckan, i det att man vet åt vilket håll sträckan börjar, men saknar man erfarenhet av att gå, vandra och röra sig i den faktiska miljön, då kan det omöjligen vara värt pengarna. har man inte minst ett väldigt bra arbetsprov att ta med sig ifrån filmskolan, ett bra socialt nätverk och en gnutta tur, samt en naturlig fallenhet för sitt gebit, så finns det heller ingen anledning att underta sig en konstnärlig eller semi-konstnärlig utbilning. utbildning är inget självändamål - det handlar istället om hur man applicerar den på reella projekt, med levande människor och med kännbara insatser.

enminutsfilm i shanghai

min kortfilm ´RELATIVE DISTANCE' som spelades in hösten 2004 utanför REYKJAVIK, ISLAND, var en av de enminutsfilmer som visades på FRINGE FESTIVAL vid SHANGHAI BIZART ART CENTER CHINA i, just det, SHANGHAI, KINA, lördagen den 28:e oktober. BizArt är ett fristående galleri och utställningscenter.